Varsomhelstare – Globala nomader visar på ett obundet sätt att leva

Människans övergång till en bofast tillvaro, och senare statsbildningar, gjorde tamboskapen domesticerad. Men kanske hände detsamma med oss? Var det överhuvudtaget ett framsteg? undrar Maria Eriksson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2018.

I naturtillståndet var människans liv smutsigt, brutalt och kort, enligt den engelske filosofen Thomas Hobbes. Statens roll blev att skydda människorna från varandra, från ett allas krig mot alla.

Men sentida arkeologisk och antropologisk forskning har kastat nytt ljus över människans tillvaro som jägare och samlare. Det tycks inte längre lika självklart att övergången till den bofasta tillvaron, och så småningom statsbildningarna, innebar ett civilisatoriskt framsteg.

I själva verket var tillvaron i jordbrukssamhället på många sätt svårare. Många sjukdomar, som mässling, kolera och influensa, uppstod när människor och djur bodde tätt inpå varandra. Arbetet var hårdare och ökade efterfrågan på slavar och därmed krigföring. Kosten var mer enahanda.

Livet utanför statsbildningarna tycks tvärtom ha varit materiellt lättare, friare och hälsosammare.

De senaste decenniernas forskning, ”radikalt reviderar eller helt omvänder det vi trodde vi visste om de första ’civilisationerna’”. Det skriver James C. Scott i “Against the Grain: A Deep History of the Earliest States” från 2017.

Scott, som är professor i statsvetenskap vid Yale, har i ett antal böcker berört förhållandet mellan staten och människor som lever utanför den. ”Against the Grain” handlar om hur de tidigaste statsbildningarna uppstod i Den bördiga halvmånen och om de, inom citationstecken, ”barbarer” som befann sig utanför dessa stater.

En intressant fråga handlar om hur jordbruket förändrade oss människor. De grödor och djur vi tämjde påverkades helt klart av detta. Tama får och getter har mindre hjärnor, är mindre skygga och mindre uppmärksamma på sina omgivningar än sina vilda motsvarigheter. Tamboskapen domesticerades. Hände det samma med oss människor när vi lärde oss att leva tillsammans i stora grupper?

Homo sapiens tämjde andra arter, men blev i sin tur fjättrad vid det hårda arbetet att så, skörda och bearbeta sädesslag och att ta hand om tamboskapen. Eller för att använda Scotts formulering: ”Det är en nästan metafysisk fråga vem som tjänar vem – åtminstone till dess att det är tid att äta.”

”Against the Grain” är full av den sortens reflektioner som vänder upp och ner på perspektiven. Bokens titel, en slags ordvits, betyder ordagrant ”Mot sädesslagen”, men är också ett uttryck som kan översättas ungefär ”mot strömmen”.

Sädesslagen, ja… Alla de stora ”civilisationerna” har varit beroende av någon form av sädesslag – vete, korn, ris eller majs. De är enkla att transportera, mäta, lagra och dela upp i olika kvantiteter. Sädesslag är därför idealiska grödor för den som vill uppskatta vilka tillgångar som finns och sedan beskatta dem.

Beskattningen möjliggjorde i sin tur uppbyggnad av en social hierarki där byråkrater, hantverkare, soldater, präster och aristokrater försörjdes av jordbrukarna.

För att upprätthålla denna struktur låg det i statens intresse att understryka jordbrukets förträfflighet. Scott illustrerar det med förekomsten av mytologiska historier om hur sädesslag getts till ett utvalt folk av en mäktig guddom.

Sedan dessa tidiga statsbildningar i tvåflodslandet har staterna fortsatt att breda ut sig över jorden. Men det har tagit tid. Så sent som för fyra hundra år sedan var en tredjedel av jordklotet fortfarande bebott av jägare-samlare, skiftesbrukare och herdefolk. ”En stor del av världens befolkning hade sannolikt aldrig mött detta kännemärke för staten: en skatteindrivare”, skriver James Scott. Så långt ”Against the Grain”.

Men frågan är om vi idag ser en motsatt trend. Kanske är den nomadiska livsstilen på väg tillbaka?

I takt med att forskningen ger stöd för en omprövad syn på jägar/samlar-tillvaron sipprar olika aspekter av den in i livsstilsmagasinen. Ofta utifrån idén om att vi, ännu inte, genetiskt har hunnit anpassa oss till jordbrukssamhället.

Det tydligaste exemplet är förstås den så kallade stenåldersdieten. Genom att avstå från sädesslag, mejeriprodukter och socker uppnås en kost som ska efterlikna det vi åt innan vi började odla spannmål.

Ett annat exempel är boken ”Born to Run” som blev en storsäljare, för några år sedan. Dess författare Christopher McDougall hämtar från forskning om jägar/samlar-samhällen tesen att människan är gjord för att springa – för att jaga ihjäl byten – snarare än att gå.

Stenålderskost och barfotalöpning må vara marginella fenomen. Men ur ett större perspektiv håller vi på att lämna den jordbrukstillvaro som inleddes i Mesopotamien för ungefär tio tusen år sedan.

Den industriella revolutionen har inneburit att allt färre arbetar direkt i jordbruket. Det har varit förutsättningen för en storskalig urbanisering, som i allra högsta grad pågår globalt. Mer än hälften av världens befolkning bor nu i urbana områden och två tredjedelar förväntas göra det 2050.

Nästa steg är den övergång till informationssamhället som vi nu befinner oss i. Då blir vi ännu mindre bundna till en fysisk plats – en plätt jord, en fabrik – än tidigare. Några som drar nytta av detta faktum är så kallade digitala nomader. Personer som försörjer sig som översättare, skribenter eller web-någonting och vars arbete med hjälp av en laptop och internetuppkoppling lika väl kan göras från en veranda på Bali som från ett kontor i Stockholm eller Berlin.

Kanske kan till och med matproduktionen frikopplas från en fysisk plats? De mest visionära idéerna skulle, om de blir verklighet, göra själva termen ”jordbruk” obsolet. Måhända kommer hydroponics – odling av växter i vattentankar med näringslösning – och laboratorieodlat kött aldrig att bidra till vår livsmedelsförsörjning i någon större skala. Men tanken är fantasieggande att maten skulle kunna växa fram direkt i kylskåpet istället för på en gård långt ifrån där den ska ätas.

Så vad innebär allt detta? Är vi på väg att sätta en bortre parentes för den bofasta tillvaron och återigen bli nomader? Vi håller åtminstone, under en relativt kort tid, på att gå från en värld där en majoritet är bundna till en viss geografisk plats till en där förutsättningarna för att flytta runt är betydligt större.

En intressant aspekt är vilka politiska konsekvenser detta får.

De tidigaste statsbildningarna växte fram som ett resultat av att det fanns lättkontrollerade skattesubjekt som producerade grödor som var enkla att ta en andel av.

Sedan dess har nya sätt att beskatta och kontrollera medborgare växt fram. Men den digitala eran bjuder på utmaningar. Regeringar och skattemyndigheter kämpar med att beskatta individer i en värld där människor, arbete och kapital rör sig över nationsgränser.

Kan det till och med vara så att vi börjar ifrågasätta statens hegemoni som sådan? För att återvända till ”Against the Grain” pekar James Scott på hur historieskrivningen, som finansierats av staterna, ofta satt likhetstecken mellan stat och civilisation. Kanske kommer fortsatt arkeologisk forskning att resa ytterligare tvivel kring detta samband.

Jägare och samlare har aldrig framstått så attraktiva som nu, skriver Scott, i termer av diet, hälsa och fritid. Livet före staten tycks inte ha varit så smutsigt, brutalt och kort som Hobbes föreställde sig det. Är det vårt sätt att organisera och styra samhället som står näst i tur för en granskning ur stenåldersperspektiv?

Maria Eriksson, skribent

Litteratur

James C. Scotts bok Against the Grain: A Deep History of the Earliest States. Yale University press, 2017.