OBS: Radioessän En planet av plast: Lovsång till bakeliten
Vissa material hör ihop med vissa ting, ger det dess form. Det är därför den gamla bakelittelefonen fortfarande i mobiltider fungerar som telefonsymbol. Olle Holmqvist hyllar en hållbar plastsort.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2018-09-11.
Den här signalen, den framkallar en inre bild, för många inte för alla. Det beror lite på din ålder. Vid cirka 50 års ålder går en gräns. Vi äldre ser för vår inre syn den klassiska telefonen. Den är svart. Där finns en rund skiva med siffror att slå. Där ligger den där behändiga. Hörluren. Örat till den ena, övre delen, den undre där sladden tar vid till munnen. Det har pratats en del genom tiderna i den där apparaten. Genom tiderna betyder konkret från 1930-talet till något år in på vårt årtusende.
Telefonen kom ungefär samtidigt med stumfilmen. Där kan vi se människor tala. Mästaren Chaplin, bockar och ler, lyfter på hatten. Vi ser att han talar till damen som just fått sin ruta pangad av hans pojke. Men innan filmen fick ljud, fick filmmakarna tillgång till ett annat sätt att illustrera tal. I stumfilm från året 1915 bråkar mannen och kvinnan om vem som ska tala i telefonen. Telefonen ser ut som en kakburk med en mikrofon som sticker upp. Hon håller i hela apparaten, vänder ryggen åt mannen och hindrar honom komma åt.
En annan scen, nu från 1930-talet: Max Hansen, spelar sin egen tvilling. Svart-vit film. Sitter på kontor med – skrytigt nog två telefoner. Bägge ringer. Han bryr sig inte. Men bordstelefonerna syns och hörs. De deltar i intrigen.
Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga och annan för rika.
I sökmotorn skriver jag in telephone och movie och scene. Upp kommer tio förslag på de tio bästa telefonscenerna. I samtliga står en person, oftast en man, med en liten dosa i handen tryckt mot kinden. Och ansiktet i närbild.
Något har hänt med telefonen.
Under bordstelefonens storhetstid, när den var var mans egendom på ett särskilt bord i hemmet, det var då som den hade sitt klassiska utseende. Redan de gamla grekerna, hade inte telefon även om ordet är grekiskt, de funderade över frågan: Varför har ett visst föremål, av människan skapat, en viss form?
En av förklaringarna lyder: Det här föremålet har formats till just sin egna form därför att det fanns ett råmaterial, lera eller trä till exempel, som gjorde den saken möjlig. En pilbåge kan formas av trä, men inte av lera. Ett vattenkrus av trä blir inte så bra, inte förrän vi lärde oss tunnbinderi, på 1500-talet, men då bara till stora kärl.
Den klassiska telefonen, den som Roosevelt använde när han talade med Stalin, den som min mamma använde när hon förde, som jag tyckte, oändliga samtal med min moster i Söderhamn, den som ständige sekreteraren använde när han ringde Nobelpristagaren, den apparaten hade ett kolossalt enahanda utseende. Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga och annan för rika.
Liksom den grekiska amforan krävde sin lera, så krävde telefonen sitt material. Det heter bakelit efter sin uppfinnare belgaren Leon Hendrik Baekeland som patenterade bakelit från sin uppfinnarverkstad i Yonkers New York, med tre förbättrade varianter åren 1907 till 1910.
Men innan vi nosar lite på kemin så kan vi begå den alltid riskfyllda manövern att tänka kontrafaktiskt, vi tänker som om – bakeliten aldrig uppfunnits. Vad har vi då för material?
Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad sardinburk.
På ett vackert litografi, tecknat efter foto, sitter telefonens uppfinnare skotsk-amerikanske Alexander (Graham) Bell och talar i det första telefonsamtalet. Med skäggiga och mustaschprydda herrar bakom sig.
Då som nu, viktigt att vara med på bilden. Det var den 18 oktober, året 1876.
Telefonapparaten är en vackert snidad pjäs, oklart av vilket material. Kanske porslin.
Annars var trä det vanligaste materialet före bakelit, eller metallplåt. Bägge opålitliga i längden.
Ständigt nötande med ett rullhandtag före start. Trä spricker. Metall rostar. För ögat osköna former. Lådans form berättar inte vad den är till för. En låda kan aldrig vara symbol för något specifikt. Men det kan den klassiska bakelittelefonen!
Och här bakelitens oöverträffbara fördel: formbarheten. Den mjuka massan kan pressas till önskad form, den stelnar, blir fast och pålitlig. Rostar inte, brinner inte, tycks inte ens bli nött och sliten av tidens tand.
Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad sardinburk. Telefonapparaten kan reduceras och stiliseras till en bokstavsliknande symbol, innebörden: ring oss!
Men på det kontrafaktiska gungflyt kan vi spekulera om en snidad trätelefon, i vackert björkträ, formad som en bakelittelefon.
Men det suveräna materialet bakelit höll sig från omkring 1930 till 1970. Det kunde naturligtvis användas till annat. Handtag, beslag, elkontakter.
En av naturens märkligare produkter år kåda. Men kemisten Baekeland och hans generation kunde tämja – domesticera – naturens kemi. Han var redan förmögen på en annan upptäckt, och i sitt egenfinansierade labb sökte han nu den konstgjorda kådan, formbar sedan stel och hård. Hans upptäckt var inget drastiskt genombrott genom en plötslig insikt – det som kallas Eureka – utan vad många skulle benämna ”vanlig produktutveckling”. Han började med att försöka förstärka trävirke med konstgjord kåda genom impregnering. Målet var klart och tydligt. Teknisk utrustning tillhandahöll möjligheten att laborera med olika kombinationer av tryck och temperatur, och han syntetiserade så en produkt med rätt egenskaper. Och det utgående från bara två rätt triviala kemikalier, fenol och formaldehyd. Det kunde, hävdade han användas till ”tusen och ett ändamål”, och blygsamt uppkallade han produkten efter sig själv: bakelit.
Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit symbol – ikon
Med buller och – pling – kom Ericssons första bakelittelefon år 1931. Stilla som snödrivan i skuggan smög hon bort i vårvärmen 40 år senare. Något annat kom i stället. Fortsatt produktveckling ledde till andra plaster, flera färger, bakeliten alltid svart, och nu istället en tunn kåpa att ge den rätta formen Ihålig ersatte den ersattes den mer kompakta ljutklumpen. Så kom mobilen. Men aldrig kan den i ensamt majestät framträda i ruta eller på filmduk och ringa sitt genomträngande krav: Ikonen talar och säger: kom och lyft min lur!
Här har vi råvaran till ett bruksföremål som ingripit i några hundra miljoners människors vardagstillvaro, vilket vi knappt noterat "klart man har telefon". Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit symbol – ikon i ordets ursprungliga betydelse. Och så tar den slut, vandrar in i intigheten, fast inte riktigt.
Men ännu denna dag händer det så här: Mina händer sträcker ut sig själva för att handskas med alla skaft på alla kastruller och stekpannor, bakelit – när jag går ut ur lägenheten, fattar min hand om bakelitkryckan på käppen. Utanför lägenheten griper handen om bakeliten på ledgången vid trappan utför. Bakeliten är kanske odödlig.
Genom bordstelefonen är den symbolen för allas rätt att prata med alla, var man än bor – med sin geniala konstruktion, hörluren en yta mot örat, en annan nära munnen, ett enda grepp med en enda hand, och högra handen – fri – att gestikulera med, är den också symbolen för en tid som nyss var här, men nu för alltid har upphört.
Olle Holmqvist
zoofysiolog och kulturdebattör