Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ska det regna i morgon? Leder den här utbildningen till jobb? Vem vinner nästa val? Vem vinner allsvenskan? Ska jag ta en livförsäkring eller inte?
Våra liv och våra beslut grundar sig i stor utsträckning på förutsägelser om framtiden. Vi räknar på den, räknar med den, hoppas på och oroar oss för den. Det finns experter som vill hjälpa oss med våra prognoser, meteorologer, börsanalytiker, statistiker, seismologer, framtidsspanande kolumnister.
Många av våra förutsägelser tar vi helt enkelt för givna, att det blir en dag också i morgon, att affärerna är öppna som vanligt, att telefoner, tåg, apparater åtminstone för det mesta fungerar. Men ju längre framåt vi blickar desto svårare blir det. Aktiekursen de närmsta tre månaderna går förmodligen att säga något om men det är betydligt svårare att säga något om världsekonomin år 2050. Hur vädret ser ut i morgon går att ta reda på, men hur det ser ut om en månad är i princip omöjligt att sia om, och då får de som spår i kaffesump säga vad de vill.
Det visade sig att en liten del av dessa frivilliga amatörer kunde förutsäga framtiden med förbluffande stor säkerhet
Psykologen och statsvetaren Philip E Tetlock gjorde sig ett namn redan för trettio år sedan med sitt forskningsprojekt Expert Political Judgement: How good is it? How can we know? där han visade att politiska experter inte kunde förutspå framtiden bättre än en pilkastande schimpans. Men sedan dess har han arbetat vidare. I det omfattande The Good Judgement Project som han och medförfattaren Dan Gardner beskriver i boken Konsten att förutsäga framtiden har han arrangerat ett slags prognostävlingar där 2800 frivilliga får svara på frågor om världshändelser, ofta med politisk anknytning.
Det visade sig att en liten del av dessa frivilliga amatörer kunde förutsäga framtiden med förbluffande stor säkerhet, 30% bättre än den genomsnittlige amerikanske underrättelseanalytikern, som ändå har tillgång till mer och ibland hemligstämplad information. Tetlock kallar dessa personer för superprognostiker och försökte ta reda på vilka de var och hur de tänkte.
Superprognostikerna är allmänbildade, kunskapstörstande och intelligenta
Tetlocks analys kommer att göra alla med förhoppningar om synskhet och siarförmågor besvikna för när han analyserar superprognostikerns egenskaper visar det sig att det är hårt arbete, insamlande av information, nyfikenhet och omdöme som fäller utslaget. Superprognostikerna kan för övrigt inte heller förutsäga framtiden, det kan nämligen ingen, men kommer fram till prognoser som är något bättre än alla andras. Och det avgör saken, det vet varenda hygglig pokerspelare.
Superprognostikerna är allmänbildade, kunskapstörstande och intelligenta, men å andra sidan finns det många med dessa egenskaper som inte alls kan förutspå framtiden speciellt bra.
Mer specifikt är då att superprognostiker aldrig är låsta vid en uppfattning utan beredda att erkänna sina fel. De är försiktiga, ödmjuka och tror inte på ödet. De betraktar sina åsikter som hypoteser som kan prövas och inte klenoder att slå vakt om. De gillar matematik och kan räkna ut saker. De är pragmatiska. De utvärderar sitt arbete och mäter sina resultat. De är beredvilliga att ompröva sina utgångspunkter.
Men läsupplevelsen står också i skarp kontrast till vad som tycks vara den allmänna synen på framtiden som allt dystrare.
Inalles blir slutsatsen en befriande avförtrollning av siarförmågan och så långt från kristallkulor, tarotort och handflatans livslinje man kan komma. Å andra sidan kan det tyckas som en fullständig självklarhet (och ha ganska lite med framtidsförutsägelser att göra) att kvalificerade gissningar förutsätter kunskap.
Allt fler människor hoppas allt mindre på framtiden.
Det finns ett slags positiv positivism i boken, en känsla av att saker går att göra någonting åt, bara man arbetar hårt, systematiskt och tar reda på fakta. Har man den minsta pragmatiska naturvetenskapliga ådra är det svårt att inte dras med i entusiasmen. Men läsupplevelsen står också i skarp kontrast till vad som tycks vara den allmänna synen på framtiden som allt dystrare. Mätningar, också i Sverige de senaste åren, exempelvis från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, visar att allt fler människor hoppas allt mindre på framtiden. Detta trots, menar Tetlock, att det finns mycket som talar för att världsläget inte alls ser så illa ut och anför exempelvis att livslängden ökat med 23 år på fem decennier, och att såväl barnadödlighet, väpnade konflikter som dödsoffer i krig minskat.
Dissonansen mellan upplevelsen och sakfrågan förklaras för att vara en kognitiv illusion, som bland annat sociala medier bidrar till, med en för ensidig informationsinhämtning och ett meningsutbyte med endast sina likar. Det som ibland brukar benämnas filterbubblor.
Samtidens misströstan inför framtiden kan också tillskrivas det faktum att den tycks oviss, snarare än dyster.
Han hänvisar också till psykologisk forskning i så kallad "skalokänslighet" och beskriver en studie där en grupp informerades om att två tusen oljeindränkta flyttfåglar drunknar varje år. Nästa grupp fick veta att tjugotusen flyttfåglar drunknade. Och ytterligare nästa att tvåhundratusen drunknade. När de sedan fick frågan om hur mycket de kunde tänka sig att betala för att förhindra fågeldöden blev genomsnittet för alla grupper exakt lika mycket, 80 dollar. Alla såg samma syn framför sina ögon, bilden av en döende fågel och själva skalan, proportionerna, försvann i bakgrunden.
Till sist får vi heller inte glömma att det bakom prognoser ofta lurar ideologi och egenintresse.
Samtidens misströstan inför framtiden kan också tillskrivas det faktum att den tycks oviss, snarare än dyster. Människan har en stark motvilja till osäkerhet; det visar exempelvis den så kallade Ellsbergs paradox som går ut på följande: En försöksperson får välja mellan två urnor med vita och svarta kulor. Får man en svart kula vinner man. Inuti den ena urnan finns femtio vita och femtio svarta kulor; i den andra urnan finns det en okänd mängd svarta respektive vita kulor. Trots att chansen till vinst är exakt densamma i båda krukorna, 50/50, väljer överlägset flest människor den första urnan, eftersom man då åtminstone vet förutsättningarna. Vår motvilja mot osäkerhet kan rentav leda till att vi föredrar att något dåligt med säkerhet inträffar framför att något dåligt kanske inträffar.
Till sist får vi heller inte glömma att det bakom prognoser ofta lurar ideologi och egenintresse. Svaret på exempelvis frågan om "det går bra för Sverige" färgas ofrånkomligen av om den som räknar på siffrorna befinner sig i regeringsställning eller opposition.
Framtiden är osäker. Men om den nu känns mörkare och mer oviss än någonsin kanske vi kan finna ett slags tröst i att människor genom historien synnerligen ofta betraktat framtiden som mörkare och mer oviss än någonsin.
Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker
Detta är en redigerad återutsändning av OBS från november 2016.
Litteratur
"Expert Political Judgement: How good is it? How can we know?" Philip E Tetlock, Princeton University Press (2005)
"Konsten att förutsäga framtiden: en bok om superprognostik"- Philip E. Tetlock, Dan Gardner, Bokförlaget Daidalos (2016)