Ett annat Ryssland: Dmitrij Danilov ger röst åt Moskvas kontorsplankton

I Sverige blir rysk samtida prosa ibland synonymt med de stora minnes- och vittnesskildringarna. David Isaksson visar upp en annan sida när han presenterar Dmitrij Danilovs litteratur.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den ryske författaren Dmitrij Danilovs bok ”Det finns saker som viktigare än fotboll” tar avstamp i att han bestämmer sig för att se och skriva om samtliga Dynamo Moskvas matcher under ett år. Inspirationskällan finns i USA, där Stewart O'Nan och Stephen King följde baseballaget Red sox under hela 2004, i boken ”Faithful”.

Men skillnaderna är stora. Medan de båda amerikanska författarna är hängivna Red sox-fans så är Danilovs fotbollsintresse begränsat. Och medan 2004 var ett häpnadsväckande år för det Bostonbaserade baseballaget, med seger i World series för första gången sedan 1918, så var Dynamo Moskvas säsong, precis som alltid, ganska medioker och odramatisk.

Som i flera av sina andra verk skapar Danilov litteratur av händelser som i sig saknar spänning. Något som dras till sin spets i boken ”Sitta och se”, där han rapporterar ”live” från olika platser, som ett torg i Velikij Novgorod eller en bänk i Brjansk.

På sin telefon skriver han ner vad som händer omkring honom. I ett kapitel från Moskva sitter han, den 29 juli 2013 klockan 21:00, på Tverskojbulevarden, inte långt från Pusjkintorget.

På en parkbänk ser han två unga män som dricker alkohol ur en plastmugg. En av dom har ”en Ipad i ena handen och en orange ballong i den andra”. En flicka sluter upp och börjar dricka med som . En man i vita shorts och bar överkropp sätter sig på bänken bredvid och ”bara sitter där”.

Och så där fortsätter det. Danilov visar hur en sommarkväll på en boulevard i Moskvas centrum kan se ut. Här finns bara samtid.

Danilov skildrar det han ser med en lågmäld humor som kan föra tankarna till Erik Andersson.

Om man följer utgivningen och kulturjournalistiken kring ryskspråkig litteratur i Sverige ger kanske det här en förvånande bild.

Ryskspråkig litteratur handlar väl om hemsökelser från Sovjetunionen och den omöjliga jakten på sanningen bakom propagandans dimridåer? Med framstående namn som Ulitskaja, Stepanova, och Aleksijevitj?

Det är förvisso sant att minnesbearbetningen är en viktig del av den ryskspråkiga samtidslitteraturen, något som inleddes redan på 1960-talet. Men den är långt ifrån så dominerande som man kan tro om man bor i Sverige.

Litteratur behöver inte handla om det förflutna och inte heller vara ett vittnesmål om hur det är att leva utan demokratins alla rättigheter. Den kan helt enkelt handla om vardagen i världens till ytan största land.

Om man ska säga ett ämne som präglar Dmitrij Danilovs litteratur så är det dagens Moskva. Hans texter är hyperlokala. Ofta nämns tunnelbanestationer, stadsdelar och gatuadresser. Han tycker om Moskva på ett sätt som nog få i Sverige tror är möjligt.

I webbtidningen Moskoviten får han frågan om vilken stadsdel han tycker sämst om. ”Någon sådan finns inte” blir svaret.  När han ombeds avsluta meningen ”I Moskva behöver man ändra på…”  så säger han ”Inget alls. Allt är bra”.

Det finns säkert en del i ironi i svaren, men jag är övertygad om att kärleken till staden är äkta.

Det Moskva som beskrivs hos Danilov är inte ett imperialistiskt tredje eller fjärde Rom. Det är inte heller 90-talets gangsterstad med vulgär glamour. Det är en megapolis där miljontals människor tar tunnelbanan till jobbet. De önskar saker vore enklare och vill mest leva sina liv ifred.

Ett av de mest framgångsrika sätten att gestalta detta har visat sig vara på scen.

Dmitrij Danilovs komedi ”Mannen från Podolsk”, som först sattes upp på Rysslands mest kända oppositionella teater ,Teatr.doc, uppges nu spelas oftare än Tjechovs ”Tre systrar” och ”Måsen”. Det komiska framträder redan i titeln: Podolsk är en så omärkvärdig plats, att en man därifrån inte låter som någon särskild alls.

Podolsk är en stad i det område runt Moskva som kallas Podmoskovje, ett slags ingenmansland där städerna ligger för långt ifrån huvudstaden för att vara del av den, men för nära för att ha en egen identitet. I Podolsk finns ett äldre centrum som numera är omgivet av stora områden med nybyggda höghus. Där bor framförallt unga familjer som pendlar in till Moskva.

Någon hjälte är inte heller pjäsens huvudperson Nikolaj Stepanovitj Frolov. Han är i 30-årsåldern och tillhör den stora grupp i Moskva som är välutbildade, men som lever i en ekonomisk prekär situation. De som i Ryssland kallas ”kontorsplankton”. Ett slags lägre medelklass som har råd köpa smartelefon, men aldrig en lägenhet.

Handlingen utspelas på en polisstation. Mannen från Podolsk är gripen och frågar varför.

”Det är det vi ska ta reda på”, förklarar polisen.
”Griper ni först och tar sedan reda på varför?” undrar Mannen från Podolsk ilsket. 
”Det där är olika”, svarar polisen.

Här är det är lätt att tolka Danilovs pjäs som en kommentar till att rysk polis är maktfullkomlig och den kan göra lite som den vill, men pjäsen är inte politisk på det sättet.

Ett förhör börjar och polismannen frågar om den gripnes adress.

”Moskvalänet, staden Podolsk, Röda gardets boulevard, hus 15, lägenhet 36”
”Antal invånare?” 
”Vaddå antal invånare?” 
”Antal invånare i Podolsk?”
”Vaddå antal invånare i Podolsk?”

Polisen framhärdar med sin fråga och Mannen från Podolsk gissar till slut på  100-150 000 invånare vilket gör en annan gripen man på polisstationen upprörd.

”Är du dum i huvudet? Det är ju nästan 300 000. Podolsk har ju slagits ihop med Klimovsk”.

Vad vi i publiken trodde skulle bli ett skenförhör med syfte att sätta dit Mannen från Podolsk blir istället en absurd dialog. I förhöret ska Mannen från Podolsk svara på meningslösa frågor som när Podolsk grundades. Polismannen tycks efter ett tag också vara en fånge i det här spelet. I början är han aggressiv, men under pjäsen görs han mer mänsklig.

Danilovs pjäs ”Ögonvittnesskildringar” inleds med att en man ligger död på scenen. Han har tagit livet av sig. Vi får sedan träffa personer som varit i hans närhet. Grannar, arbetskamrater, arbetsgivare och andra, berättar om honom. Några kände honom lite, andra la knapp märke till honom.

Med ett imponerande gehör för variationer i språkbruk och ordval visar Danilov upp ett galleri av verkliga typer från dagens Moskva: Den självsäkre försäljaren, managern, den omtänksamma flickvännen. Var och en med livet kringskuret på sitt sätt.

Vittneslitteraturen har en stark tradition i Ryssland och är nära förknippad med minneslitteraturen. Men personerna i ”Ögonvittnesskildringar” har inget stort brott att vittna om, utan bara ett vanligt liv. De berättar om brist på pengar, om förhållanden som inte fungerar,  om liv som ter sig meningslöst. Om en högst alldagliga tillvaro i dagens Moskva.

David Isaksson, frilansjournalist tidigare bosatt i Moskva under tio år