Träd 3: De likgiltiga björkarna vid Auschwitz

För den sekulariserade människan har skogen blivit ett tempel, men är kärleken till träden besvarad? Kulturredaktionens Nina Asarnoj funderar på om kärleken verkligen är besvarad.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sände första gången 2020-10-14.

En sommar blev årorna till min roddbåt stulna. En billig Blekingeeka, köpt på Blocket för att kunna ro runt i den lilla dypöl till sjö där vi hyr ett hus. Jag stod där på den lilla flytbryggan och spanade ut över vattnet. Först hade jag stampat hårt för att vattensnoken och hennes sju ungar skulle hinna krypa undan, tillbaka in mellan brädorna. På andra sidan sjön tyckte jag mig se något vitt. Kunde det vara mina åror? Jag simmar tvärs över och ja, där ligger de. När jag ska gå i land finns det ingen fast botten. Jag sjunker allt djupare i dyn och minns nu att grannen i samband med ett bryggbygge mätte upp dydjupet till elva meter. Jag har alltid anat att naturen är helt likgiltig för min existens, och nu var det uppenbart. Jag skulle bli till gyttja i botten av en sjö. Inte ens en måltid åt en varg eller näring åt en rosa akleja. Så ser döden ut. Bara några grumliga bubblor och sedan är man borta. Ända sedan jag läste filosofi i skolan har jag grubblat över det där klassiska exemplet om passivitet, alltså om bristen på handlingskraft är att betrakta som ett brott. Är det den som knuffar någon i sjön som är skurken eller den som står kvar på berget utan att agera? Och för att verkligen hårdra det hela: Är de björkdungar som susade utanför Auschwitz till exempel medskyldiga till de brott som begicks innanför stängslet?

De flesta människor säger förstås nej. Träd eller gyttja kan inte ställas till svars. Träden är tvärtom våra nya ständigt förlåtande gudar och åtminstone här i Sverige är det ofta just bland susande björkar och vajande granar vi söker tröst och sammanhang. I det som brukar kallas världens mest sekulariserade land har naturen på många sätt ersatt kyrkorummet.

Jag läser om det här fenomenet i religionshistorikern David Thurfjells bok ”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion”. I sin forskning har han intervjuat 72 personer om deras relation till naturen. Han ställer frågan om varför det är i skogen så många moderna människor upplever andlighet och frid? Samtliga av de intervjuade vittnar om hur de söker sig till strövområden och parker för att komma i kontakt med sig själva och något större, men de vill ändå inte tala i termer av tro. I vår tid är det känsligt med religiösa uttryck. Gärna existentiella naturupplevelser men blanda inte in Gud. Thurfjell skriver om de doftämnen granar och tallar utsöndrar, fytoncider, som stärker immunförsvaret och får blodtrycket att sjunka. Hur hälsobringande det är med frisk luft och solsken. Det intressanta är bara att de där lugnande doftämnena som växterna ger ifrån sig, sannolikt är till för att stöta bort skadeinsekter. Tallspinnare, granbarkborrar och trädkramare.

Men alla finner inte frid i naturen. För somliga får varannan tall, varannan gran bara blodtrycket att stiga. Axel Lindén är skogsägare och författare och har skrivit ett slags realitybok om sin ambivalenta relation till livet med skog. Han står med en stövel i naturromantiken och den andra på gaspedalen i traktorn. Hans bok heter ”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” och handlar om hur han försöker bedriva alternativt skogsbruk. I stället för att sköta skogen på det sätt som ger störst ekonomisk avkastning, vandrar han planlöst och smådeprimerat runt med en motorsåg och fäller en asp här och en björk där, mest för att få ved till pannan. Hans idéer om att låta skogen förbli blandad och att inte gallra så hårt, möts av skepsis av manliga bybor och skogsbolag. Axel Lindén slits mellan viljan att vara en professionell skogsägare, att maxa vinsten som pappa och farfar gjorde, och sin egen natursyn. För vem är han själv i släktkedjan? Hur kommer det sig att mormors blåbärssylt var perfekt, mammas bra men hans egen undermålig? Hur ser kunskapsöverföringen ut mellan generationerna? Vem är bäst på att tala med träden, den som optimerar avkastningen på en skog eller den som låter den växa igen? Vad säger träden själva?

Föreställningen att blommor och träd har själ och kan kommunicera har beskrivits i ett flertal böcker de senaste åren. Titlar som ”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC”, ”Trädens hemliga liv” och ”Naturens dolda nätverk” påstår att träd kan berätta om olika faror och att till exempel bokträd skyddar och hjälper varandra. Varför kommer alla dessa böcker just nu? Kan det vara en liknande rörelse som inom djurrättsrörelsen, att allt fler börjar ana att träden lider? Har de ropat om nåd utan att vi hört dem? Vi människor lyssnar ju ganska dåligt på träd och ofta är våra skogsupplevelser helt självcentrerade. Det handlar som så ofta, mest om vad skogen betyder för oss. David Thurfjell skriver i ”Granskogsfolk”: att ”även den romantiska naturupplevelsen är till stora delar antropocentrisk” och förklarar att vi människor visserligen har en psykologisk kapacitet att uppleva existentiella djuperfarenheter med inslag av estetik, jagupplösning och romantik. Men att det är en helt och hållet egoistisk upplevelse. Den sönderstressade nutidsmänniskan söker tröst och i takt med att vi blivit allt mer sekulariserade har lövsalarna blivit våra heliga rum. Skogen har blivit vår kyrka.

Frågan är då bara hur ömsesidig den här existentiella relationen är? Hur förhåller sig naturen själv till människan och hennes liv och död? Väldigt passiv, skulle jag säga. I dokumentärfilmen ”Shoah”, Claude Lantzmanns nio timmar och 27 minuter långa mästerverk om ”Förintelsen” är träden hela tiden närvarande. Det växte björkar och fruktträd längs rälsen till Sobibór. Den susande blandskogen blev vittne till miljoner människors död. De flesta av nazisternas förintelseläger placerades på landsbygden, utanför små byar, vid skogsbrynen. Det var viktigt att ingen fick veta vad som pågick och träden hjälpte till att dölja barbariet. Massgravarna gömdes i skogen. Krematorierna eldades med kol och i den gång av taggtråd som ledde fram till de stora brännugnarna i Treblinka, fogades grenar av tall in mellan trådarna för att skydda för insyn. Ett slags förintelsens egna gärdsgårdar. Det kanske låter märkligt men den här passiviteten bland träden kan provocera mig. Min farmor och hennes två söner fanns med på de listor som redan fanns förberedda i Sverige om nazisterna skulle kommit hit. Farmor svimmade när hon fick se sitt och barnens namn flimra förbi i Aktuellt eller Rapport många år senare. Det är alltid svindlande att tänka på hur nära det var att även Sveriges judar skickades iväg. Mormor däremot, bodde under kriget i Stockholms skärgård där hon och morfar fiskade och odlade för att överleva. Och även om kunskapsöverföringen i min familj varit lika usel som blåbärsreceptförmedlingen i Axel Lindéns, är det väl ändå någon sorts genetiskt överförd envishet och livsvilja som fick mig att gripa tag efter knivskarpa vasstrån och dra mig upp ur dyn vid jakten på de där stulna årorna. Varannan gran och varannan tall blev tysta vittnen till min kamp. De var min gröna, högst ointresserade publik. Vi människor kommer alltid att ha en relation med det som växer, det är bara det att den inte är ömsesidig. Träden älskar oss inte tillbaka.

Nina Asarnoj, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

”Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion” (2020) av David Thurfjell

”Tillstånd. Varannan gran, varannan tall och andra orimligheter” (2020) av Axel Lindén

”Talande blommor. Blomsterspråkets ABC” (2019) av Isabel Kranz i översättning av Joachim Retzlaff

”Trädens hemliga liv” (2016) och ”Naturens dolda nätverk” (2018) av Peter Wohlleben i översättning av Jim Jakobsson

Film: ”Shoah” (1985) dokumentär av Claude Lantzmann, finns med svensk text på Youtube, längd 9 h och 27 min.