Bland falska vänner och gnisslande droppställningar – mitt språkliga dubbelliv

Varje språk är en värld, men nya världar kan vara svåra att erövra och ibland krockar de med andra. Henrik Nilsson reflekterar över sitt liv med flera språk.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Allt började på ett sjukhus i den mexikanska staden Zacatecas för trettio år sedan. Under min första resa på egen hand hade jag drabbats av tyfoidfeber. Dagarna rörde sig framåt med en omtöcknad långsamhet, och under frosskakningarna fixerade jag krucifixet på väggen med blicken. När jag så småningom började repa mig, var jag tvungen att bryta ensamheten på sjukhusrummet. Därför tog jag mig på ostadiga ben till det väntrum där anhöriga till andra intagna patienter brukade samlas. De betraktade mig med medlidsam nyfikenhet och ville höra hur det var med mig.

   Problemet var att jag hade svårt att kommunicera med dem. Under upptäcktsfärderna i Chihuahuas bergstrakter och längs kusten i Nayarit hade det visserligen alltid legat en nybörjarbok i spanska i ryggsäcken. Men särskilt långt hade jag inte kommit med det främmande språket. Det var först på detta sjukhus, i detta väntrum – iklädd en vit patientskjorta och med droppställningen som ständig följeslagare – som jag på allvar försökte närma mig spanskan; ett språk som jag fortfarande lever och arbetar med.

När jag tillfrisknat köpte jag mitt livs första spanskspråkiga skönlitterära bok, argentinaren Ernesto Sabatos omfångsrika och hallucinatoriska roman Sobre héroes y tumbas (Om hjältar och gravar). Med hjälp av en ordbok tragglade jag mig igenom alla de sex hundra sidorna på enkla pensionat i Morelia och skeva parkbänkar i Cuernavaca. Hur mycket kan jag egentligen ha förstått av Sabatos underjordiska drömvisioner och Río de la Plata-uttryck? Trots bristfälligt ordförråd och haltande grammatik stod det ändå klart att jag läste, nej genomlevde ett omskakande mästerverk.

   När jag ibland bläddrar i mitt första exemplar av Om hjältar och gravar – som i en personlig urkund – och ser de okända orden jag en gång strukit under, påminns jag om tidens gång och språkinlärningens mödosamma process. Hur är det möjligt att jag på den tiden inte visste vad sendero – ”stig” – betydde? Och ännu hade jag inte fällt mina första lágrimas – tårar – på spanska.

Att lära sig ett främmande språk kan vara ett högst medvetet beslut eller ett resultat av slump och tillfälligheter. Kanske ett val man gör i skolan eller för att förbättra sina karriärmöjligheter. Andra gånger har man hamnat i ett visst land, lärt känna en viss människa; ja kanske till och med läst en viss bok eller hört en viss låt. Men liksom när det gäller de stora kärlekarna i livet kan jag inte låta bli att fråga mig – hur gick det egentligen till? Precis som varje kärlekshistoria har sina geografiska koordinater, sina platser och adresser – har också vägarna till våra främmande språk det.

Lingvisterna kan hjälpa oss att förstå språkinlärningens olika faser och vilka faktorer som försvårar eller underlättar den. Men hur vi själva lever med ett nytt språk, hur vi brottas och bråkar med det, förvånas och förundras över det; hur vi till slut känner det bulta i kroppen som efter en långvarig blodtransfusion – om detta kan bara vi själva berätta.

I sin bok Assim nasceu uma língua (Så föddes ett språk) beskriver lingvisten Fernando Venâncio ingående hur ett annat viktigt språk med rötter på den iberiska halvön utvecklades ur vulgärlatinet – portugisiskan. På 1100-talet blev Portugal en självständig nation som utvidgade sina gränser söderut i takt med att de kristna återerövrade områden från morerna. Processen sammanföll med portugisiskans utveckling ur galiciskan till ett eget språk, som kung Dom Dinis ett sekel senare gav officiell status i det nya landet.

  För min del föddes portugisiskan i en biografsalong i Paris i mitten av 90-talet, efter att jag en kväll råkat gå förbi affischen för A Comédia de Deus (Den gudomliga komedin) av João César Monteiro, den portugisiska filmens enfant terrible. Den excentriska berättelsen om ägaren till en glassbar visade sig vara originell, men egentligen var det något annat som fångade min uppmärksamhet i salongens mörker – det portugisiska språket. Jag hade haft få kontakter med det, och fast det var besläktat med spanskan, var det svårt att begripa skådespelarnas surrande och slutna portugisiska, som Cervantes en gång beskrev som ”kastilianska utan ben”. Det lät som när man motvilligt yppar en hemlighet – och hade en närmast hypnotisk effekt på mig.

Ett par år senare hade jag flyttat till Lissabon och tillbringade långa eftermiddagar i den humanistiska fakultetens källare. Där kunde man låna kassettband med portugisiska sånger och inlästa texter av den buttre vaktmästaren i språklaboratoriet, sätta sig i ett bås med mikrofon och hörlurar – och långsamt slipa sitt uttal tills det närmade sig en infödd talares. Jag minns att det sällan var någon annan där, när diftongerna böljade i mitt medvetande, när ordförrådet växte och knakade, och att det därför kändes som om jag var på tu man hand med det portugisiska språket. Nästan som med en levande människa. En människa som jag långsamt – ord för ord, mening för mening – lärde känna.

   I mitt minne kan jag inte skilja den första hösten med det portugisiska språket från oktoberregnen som föll utanför kaféerna i Graça, från gloslistorna som bågnade av den fuktiga luften i studentkollektivet, från de stapplande samtalen på spårvagnar och indiska restauranger. Och från de amerikanska filmerna som jag såg på teve om kvällarna, eftersom de till skillnad från i Spanien aldrig dubbades utan textades – utan att några svordomar eller slanguttryck gick förlorade.

Mitt språkliga dubbelliv hade börjat. Men att försöka leva med två närliggande språk – som spanskan och portugisiskan – kan lätt få en känna sig som en jonglör som bara lyckas fånga en boll i taget. Under perioder koncentrerade jag mig därför mer på antingen det ena eller det andra språket – alltid med dåligt samvete för det som försakades. Jag minns melankolin då jag en svensk midsommar plötsligt inte kunde komma ihåg det portugisiska ordet för jordgubbar – morangos – bara spanskans fresas.

   Men tiden har gått. Gloslistorna jag samlat på mig liknar alltmer en sorts fragmentariska memoarer. De berättar om dagar med läsningar och översättningar, resor och samtal. Jag ler för mig själv varje gång jag stöter på någon av de båda språkens så kallade ”falska vänner” – som exquisito (esquisito) – som betyder ”utsökt” och ”delikat” på spanska, men ”konstig” eller ”besynnerlig” på portugisiska.

   Numera behöver jag inte längre välja sida. Jag kan växla som jag vill mellan språken; splittringen är fullbordad, dubbellivet inrättat. De båda ordböckerna försöker inte längre tränga ut varandra i bokhyllan, utan lutar sig istället mot varandra. Och när jag stöter på ett ord som jag inte förstår, fylls jag av en hastig glädje över att allting fortfarande är i rörelse. Ännu en gång släcks ljuset och biosalongen fylls med röster. Hjulen på droppställningen börjar gnissla, när jag tar mig igenom sjukhuskorridorerna till platsen där de andra väntar.

Henrik Nilsson, författare och essäist