Sluthej och likfärd: Pappa rättade sin omgivning på dödsbädden

Han var intolerant mot faktafel, men kunde konsten att skratta åt perfekta byxor. Jenny Teleman minns en sträng humanist till far och hans sista protest mot en obildad omgivning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2024-12-03.

”Hej.” Det blev det sista ord min pappa sa i livet. Till mig. Det känns som en kafferast sedan. Eller ett halvsekel eller en hösttermin ungefär. Sensommar var det i alla fall. Eller sommar och sommar, sen och sen, ganska oprecist som period betraktat. Min pappa dog i den trettioåttonde årstiden skulle man också kunna säga. Om man använder den japanska mikrokalendern. Och varför skulle man inte göra det? Den delar in året i inte mindre än sjuttiotvå förunderligt pregnanta poetiska årstider på bara ett par dagar vardera.

Augusti blir då detta

8–12 augusti: Svala vindar blåser.

13–17 augusti: Kvällscikadorna sjunger.

18–22 augusti: Tät dimma glesnar.

Så håller den på. Den är så vacker den där gamla högkoncentrerade naturalmanackan att man skulle kunna läsa hela och bara köra programslutjingeln och alla skulle var lyckliga med det. Men nu skulle det ju handla om ett mer svävande ”Hej”. 

Så. Har varit väldigt glad hela tiden att jag hann upp till sjuksängen på Karolinska den 17 augusti, i trettioåttonde årstiden, så att jag fick detta, den noggranne ordmannens rosslande glada hej genom ciggpajade lungor. För det kom inget mer sen. Jag var sist in på salen så möjligen hade han rosslat nåt med familjen före dess. Men sista ordet blev bara denna lilla vaga, heta hälsning till mig. 

Det sista denne bildade sure konstkritiker gjorde däremot, det gjordes en bit in i hans döende förmiddag och var likt honom. Nämligen att höja armen ur sjuksängen i protest. Mot sina åldrande barns och okunniga barnbarns desorientering i svenska historien, ett sista frustrerat vift mot slapp tidsuppfattning.

Ty absolut minimum för att överhuvudtaget bli tagen på allvar som människa av denne dryge humanist var nämligen att inte på ett larvigt sätt vingla runt i historieboken, och helt avgörande var att kunna pricka in när Karl XII levde och dog. Detta hängde helt ihop med en nästan fnissig förälskelse i hans likfärd. Nämligen konstnären Gustaf Cederströms dramatiska, detaljdyrkande gråpompafantasi, den från 1884 som hänger på Nationalmuseum. För att stå och titta på den jättemålningen med sina sorgsna jägare och konungen med bandage över pannan och sen inte veta var liket placerade sig i konungalängden, det var precisionslättja enligt honom. En historiestarr som dömde dig halvblind för all konst, överallt, alltid, vilket man borde bli retad hårt och länge och noga för. Vilket man blev. Många var det som föll på ”Karl XII 1682–1718”-testet. Konsekvensen blev att farsan såklart hade noll kompisar. Men det fick det vara värt.

En attityd till tid detta som då också kom att prägla hans allra sista handling. Den kom senare än hans allra sista ord. För efter hans rosslande kärlekshej till mig denna sommarmorgon satt vi andra och diskuterade författaren Fredrika Bremer som väl levde nån gång mitten av 1700-talet, in på 1800-talet, eller hängde hon med ända in mot sekelskiftet 1900? Medan han föll i halvkoma bredvid, för vad gör man? Tills han bara lyfte armen, ur sin vita sjukhusskjorta, flaxade orimligt irriterat med kritikerfingrarna i den enda nu fungerande handen i en gest som bara kunde betyda: ”Fredrika Bremer, född 1801, död 1865”. Idioter. Kanske en deciliter syre kvar. Så det blev det sista han gjorde: Fixa lite med epok-yrseln kring Fredrika Bremer. Och då gillade han inte ens Fredrika Bremer. Inte alls som han gillade till exempel Carl Larsson. Eller Cederström. Men han gillade mig. Så kan det bli.

Han var inte bara sur dock. Ofta grät han av ren förnöjelse över saker som helt enkelt bara var bättre förr. Så det sista vi gjorde tillsammans var att gråta över extra välgjorda vinterkläder. På den allra sista utställningen vi såg ihop, Nordiska Museets ”Om livet i arktiska områden genom tiderna”. Långt inne i den, i en mjukt upplyst monter med mindre harpuner, hängde ett par enorma handsydda antika isbjörnspälsbyxor. Eller nej, inte byxor – ett hårblankt maktslott till benkläder var de. En skulptur av självförtroende till skrädderi, långt före varje industriell idé om dubbelskiktade termolager. Troligen de varmaste byxor som någonsin gjorts! Efter dessa byxor behövdes inga andra byxor! väste han och skrattgrät som han brukade när nåt verkligt tidlöst dök upp. För det gillade han också. Tidlöst. Onödigt att tidsbestämma på grund av bäst konst helt enkelt. Som till exempel Goyas svartglödande krigsskildringar, eller som här, där vi stod inför början och slutet för alla byxor. Sen grät vi lite av lycka.

Det blev alltså det sista vi gjorde mer tillsammans.

De sista presenterna blev de som rann ur hans hylla med konstböcker jag tömde sen. Han behövde dom inte längre eftersom han dog i den trettioåttonde årstiden. Ur den rann fotografen Sally Manns numera otänkbara bilder på sina oroande nakna barn. Hennes smutsiga sega barnavilddjur i en oändlig loj, ruttnande amerikansk-södern-sommar ligger nu sked i min hylla med den svenske fotografen Lars Tunbjörks nästan förstummande ångestladdade vinterbilder i fotoboken Vinter. Studera gärna till exempel snögubben på sidan 77 där, halvsmält av tristess, vinglande i januarimörkret, täckt i en kappa av gamla avgaser, blickar den sinnesrubbat vinterlåg, snedflinande in i kameran. 

Så tidsindelas begreppen sommar och vinter i minneshögen från farsan.

Man kan ju tillägga att sådär känns inte alls den pyttekorta period som utgörs av den japanska årstiden ”Vetet gror under snön”, 1–4 januari. Men är ju inte är mindre tidsprecis vinter för det och farsan brydde sig inte om Japan tyvärr. 

Underst ligger i alla fall svensk affischkonst 1968–1978 där tiden stannat helt i orange och rosa hippiekurbitsbokstävers säkra ”Ned med…!” ,  ”Bort med …!”, ” Fram med …!”  Så tidstypiska att han grät igen av förnöjelse.

Fast han tyckte ändå mest om Tunbjörk. Som också är död.

Jag vet inte vad som blev hans sista ord – hej bara blev konstkritikerns – men somliga upplysta vill hålla sig exakta ända in i sista. Då kan man skriva en dödögonblicksdikt.

Lyriken tillhör en zen-buddistisk tradition med rötter i 800-talet som man kan läsa om i boken Diamantfjellene. Där har poeten Erling Kittelsen översatt till norska de sammanfattande livsrader avancerade munkar läste just innan de dog. Ett sista pregnant adjö.

Så här blev Wuzhun Shifans, född 1178, död 1249, slutdikt i svensk hemmagjord översättning:

Jag kom med tomma händer

fortfarande går jag naken runt.

Har du fler frågor svarar jag

terrassbergs-stenhuvudet.

Älskar det här lite, men man lär sig mer av sin far. Så jag har skrivit ned alltihop:

Isbjörnspälsbyxor är konst för att de vann materialkampen för bästa vinterkläder innan den ens börjat, så på det sättet svävar de lite bakom, eventuellt framför historien. Tidlösa. Bra.

Fredrika Bremer är däremot inte alls flyttbar, hon levde exakt 1801–1865. Och börjar man jonglera med hennes plats i litteraturhistorien har man snart tappat greppet om Gutenberg och då är steget inte långt till Cederström och då är det över. Ridå. Finito. Historielöst. Inte bra.

Möjligen är det också bra, tänker jag, att ändå inte vara för noga med det sista man ska säga. För då missar ju kanske ett älskat särkullsbarn sitt dyrbara, dyrbara slut-hej till just sig.  Någon gång på tjugotalet.

Jenny Teleman
teaterkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion