Moralen utmärker människan och har sin grund i evolutionära processer. Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologi, reflekterar över varifrån vi fått vår godhet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-02-25.
”Samhället kunde inte ha gått framåt utan det moraliska sinnet, lika lite som en bikupa kunde ha bildats utan binas instinkter”, klottrade en 29-åring Charles Darwin i sin dagbok 1838. Vilken målande beskrivning! –Människor behöver moral för att kunna leva ihop – på samma sätt som insekter behöver instinkter för att verka i sina samhällen. Men om moralen uppkommer instinktivt eller är inlärd har varit ämne för debatt sedan åtminstone medeltiden. Vissa menar att moralen är en del av vår kultur, andra att den kommer från Gud och vissa att den är en konsekvens av det ekonomiska systemet. Men kanske är det helt enkelt brist på mat som ligger bakom framväxten av människans moral.
När jag ser tillbaka på vår arts historia slås jag ofta av samma tanke. Människan framstår som en komapatient som vaknat upp med total minnesförlust. Hon vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån. Hon stiger upp och inspekterar sina förmågor. Och hon tänker: ”Wow, jag måste vara någon sorts Gud!”.
Det metaforiska uppvaknandet var det som brukar kallas ”den kognitiva revolutionen”, det vill säga när den förhistoriska människan utvecklade en kraftig förmåga till abstrakt tänkande. Och ända sedan skriftkonstens uppkomst har vi kunnat följa vår patients besatthet vid att distansera sig från biologin. Aristoteles, till exempel, sa under antiken att människans rationalitet höjde henne över djuren. Under medeltiden påstod den inflytelserika kristna filosofen Thomas av Aquino att människans odödliga själ separerade henne från djur. Och under renässansen förklarade René Descartes att människan, till skillnad från djur, bestod av två skilda substanser – ett rationellt sinne och en biologisk kropp.
Alla dessa teorier ställdes på sitt huvud av Darwins och Alfred Russel Wallaces evolutionsteori på 1800-talet. Och vår patient fick i och med det för första gången möjlighet att placera sig själv rätt i historien. Hon var en apa – förvisso en rationell apa – men ändå en apa, i en lång led av andra apor.
Upplysningsfilosofen Immanuel Kant påstod att det som utmärkte denna apa var moralen, medan David Hume tyckte att det var hennes förmåga att känna sympati. Ny forskning visar att Darwin, Kant och Hume alla hade rätt om människans natur.
Evolutionsprocesser består, enkelt sagt, av två steg. Naturen skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever och fortplantar sig. Dessa processer har också skapat vår arts instinktiva moraliska sinne, enligt till exempel utvecklingspsykologen Michael Tomasello.
Förhistoriska människor existerar inte längre och är därmed svåra att studera. Men det finns många utförliga beteendestudier på vår nära biologiska släkting schimpansen och mänskliga barn i åldrarna 6 till 36 månader. Forskare anser att dessa barn är så små att de främst agerar enligt medfödda instinkter. Och de har funnit tydliga bevis på att barn, till skillnad från schimpanser, har utbredd medkänsla och aversion mot individer som utför våld. Barn hjälper andra på bekostnad av sig själva. Barn har ett sinne för vad som är rättvist och orättvist. Barn kan motstå sina mest själviska impulser. Grunderna för det vi vanligtvis menar med moralisk beteende tycks alltså vara medfödda. Men frågan är varför och hur de uppkom.
Forskare tror att de människolika apor som var våra förfäder ursprungligen levde i dominansstyrda hierarkiska grupper, i likhet med de samhällen schimpanser och gorillor skapar. Men för ca 2 miljoner år sen förändrades klimatförhållandena i Afrika. De frukter som utgjorde våra förfäders basföda försvann. Med all sannolikhet dukade de allra flesta i arten under. Det enda sättet att överleva tycks ha varit att i grupp jaga större byten, eller att stjäla byten från stora rovdjur som lejon. Detta kunde endast göras om flera individer samarbetade effektivt. Tomasello lägger fram det han kallar ”theory of interdependence” – teorin om ömsesidig beroende – som säger att våra förfäder, till skillnad från schimpanserna, blev absolut beroende av varandra för att få mat. Och de som kunde samarbeta bäst överlevde.
Alla djur föds med instinktiva beteenden som antagligen drivs av känslor. En av de starkaste biologiska impulserna är att känna sympati för sin avkomma. Men det har alltid funnits naturliga variationer i förmågan hos olika individer. För vissa apmänniskor verkar det som att sympatin slagit slint och börjat rikta sig brett – mot andras barn, mot vuxna, mot artfränder. Dessa individer klarade sig bättre i den nya ekologiska verkligheten. Att kunna bilda emotionella band till de man var beroende av för att få mat medförde nämligen att man hjälpte varandra under tider av nöd. Detta ledde till större framgång för gruppen – och därför större chans att överleva för individen. De som kände mer sympati kunde alltså få fler barn.
”Medkänsla är grunden för moralen”, skrev filosofen Arthur Schopenhauer och de flesta evolutionspsykologer instämmer – en större förmåga till sympati har varit avgörande för moralens framväxt. Men det behövdes fler inslag för att bygga ut det moraliska ramverket. En annan psykologisk förmåga som är bra för samarbete är förmågan att kunna sätta sig i någon annans situation – empati. De hungrande människoaporna var ju beroende av att väljas som jaktpartner av andra – annars svalt de ihjäl. Man kan tänka sig att de som själviskt roffade åt sig jaktbytet inte blev frågade att följa med nästa gång. De som kunde känna igen när andra och de själva betedde sig orättvist – och kunde lägga band på sina mest extrema själviska impulser – blev valda som partners, fick mat och fick barn. Det lönade sig evolutionärt att ha ett samvete.
När människoaporna efter en tid ökade i antal splittrades de i mindre grupper. De började konkurrera stam mot stam, om mat och utrymme. Antagligen var det nu olika kulturer växte fram – tillsammans med det som beteendevetare kallar ingrupp- och utgruppmentalitet – vi och dom, med andra ord. Det moraliska beteende som tjänat arten under evolutionen reserverades nu i hög grad för den egna gruppen. Vi har avhumaniserat varandra ungefär lika länge som vi har älskat varandra.
Alla dessa beteenden och instinkter som visat sig vara evolutionärt fördelaktiga har stannat kvar hos oss – onekligen med lite variation mellan individer. De stöts och blöts mot kulturella och sociala koder och de förutsättningar en individ har att förhålla sig till. Men det är rätt talande att vi än idag härleder de flesta av våra moraliska normer till sympati och rättvisa. Biologin förknippas ibland med något som är lite smutsigt, djuriskt och rått. Men det är också till den vi måste vända oss om vi vill förstå våra mest civiliserade och ädla handlingar.
Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologi
Litteratur
Nicholas A. Christakis. Blueprint: The Evolutionary Origins of a Good Society. Little, Brown Spark, 2019.
Michael Tomasello. A Natural History of Human Morality. Harvard University Press, 2016.