Paul Feyerabends sista brev till läsarna

Paul Feyerabend är berömd för sin syn på den naturvetenskapliga metoden som ett anarkistiskt sammelsurium av metoder. Men Kim Solin berättar om ett meddelande från andra sidan skapar osäkerhet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns två vanliga sätt att missförstå vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend, ett om man inte läst honom och ett om man läst honom. Han mest berömda bok och den som förlänat honom en plats i filosofihistorien heter Against method, eller på svenska: Mot metodtvånget: utkast till en anarkistisk vetenskapsteori. Och det hör man ju, vad är en anarkist om inte en relativist som inte tror på någonting och som med postmodernistiska illusionstrick vill dra undan fundamenten för vår förståelse? Lägg till anekdoten om att Feyerabend under en biltur blivit så förbannad över en filosofisk meningsskiljaktighet att han stannat bilen, slängt ut sin medpassagerare och helt sonika lämnat honom där i vägrenen, ja, bilden av den excentriske revoltören tycks klar.

Men för dem som läst honom ser det lite annorlunda ut. Vetenskapsfilosofin är ett fält som förvisso dragit till sig starka personligheter, men tålamodet med excentriska tankar är litet. Man ägnar sig åt frågor som: Vad säger vetenskapen egentligen och hur utvecklas den? Vad skiljer vetenskaplig kunskap från annan kunskap? Vad är egentligen en metod, vad är en teori? Inom denna disciplin brukar man placera Feyerabend på samma släkttavla som den logiska empirismen, alltså uppfattningen att endast empiriskt verifierbara fakta och logiska sanningar äger någon egentlig mening och att det är dessa trygga grunder som präglar vetenskapen och dess utveckling. Lite mer oppositionellt och lite mer dramatiskt framställt, fast ändå något i samma anda. Det är också så han brukar beskrivas i översikter och läroböcker.

Det finns emellertid anledning att ifrågasätta även denna andra syn på hans gärning. Kring millennieskiftet hittade Feyrabends änka Grazia Borrini en diskett med ett sista brev från filosofen. Det var ställt till läsarna av den bok han skrev på när han avled 1994. Här står att boken är tänkt att läsas på ett något oväntat sätt. Den sägs vara skriven så att den ser ut som ett vanligt vetenskapligt verk, med fakta och generaliseringar, med fotnoter och referenser. Men allt är en hägring. När läsaren når sista sidan ska hon ha insett det utsiktslösa i sökandet efter en enda naturvetenskaplig metod som går ihop med naturens överflöd. Liknande tankar finns förstås redan i Against method, som behandlar naturvetenskapens utveckling och metod med ett särskilt fokus på fallet Galileo Galilei. Den anarkistiska undertiteln syftar på att den som får syn på vetenskapshistorien med alla facetter och stickspår blir så chockerad att hon utbrister att naturvetenskapen är ren anarki.

Vad brevet tydliggör är att också Against method kan förstås som en ironisk bok. Och att Feyerabends gelikar inte framförallt återfinns bland 1900-talets naturvetare och logiker, utan i antiken. Han påminner rent av om Platon: för ofta när vi tror att Platon nått en systematisk förståelse, så kan vi plötsligt inte längre avgöra om den Sokrates som för ordet i hans dialoger är ironisk eller inte. Feyerabend föredrar berättelser framför systematiska redogörelser, eftersom han menar att för mycket går förlorat i en abstrakt begreppsapparat. Och som hos flera antika filosofer tar hans berättelser ofta en oväntad vändning. Efter vändningen kan man inte längre se på det tidigare sagda på samma sätt som förut. Det är som om någon gjort om spelreglerna, tidigare skeenden får en helt ny tolkning, huvudpersoner får biroller och tvärtom. Och när man en gång varit med om ett sådant omkullkastande blir man skeptisk till allt som framstår som enkelt och tydligt.

Ironin hos Platon fungerar som en religiös ödmjukhet, menade E.N. Tigerstedt, ett värn mot en otillbörlig förenkling av tillvaron. Och oväntat nog så skriver Feyerabend i sitt brev att man förvisso inte bör kalla hans tänkande för något särskilt, men om man måste ge det ett namn så kan man kalla det mystik. Men det är en mystik som använder sig av logiskt hållbara argument, resonemang, vetenskapliga teorier och experiment. Han vill visa det mystika i att världen finns till genom att åskådliggöra hur varje försök att förklara hur världen är vid närmare och mer uppmärksam betraktelse visar sig vara otillräckligt. Men för att det mystiska inte ska ”stelna till något pompöst”, som författaren och filosofen Lyra Ekström Lindbäck uttryckt saken, så krävs ibland något chockerande och banalt. Det är just den dynamiken man hittar hos Feyerabend, för samtidigt som han beskriver sig som en naturvetenskapens mystiker är han allergisk mot högstämda lovtal till vetenskapen och besvarar dem med stötande sarkasmer som kan framstå som närmast puerila.

Strikt argumentation hittar vi hos honom, men det han vill säga handlar om mer än det. I sin självbiografi beskriver han hur han genom relationen till sin fru kom att överge vissa av sina tidigare åsikter och att resonansen dem emellan fick honom att se och vilja se saker på samma sätt som henne. Det var inte fråga om några argument, tvärtom kunde han alltjämt hitta tusentals argument mot hennes uppfattningar. Något liknande gäller också för synen på vetenskapens utveckling. Kanske behövs det många förtroliga samtal och flera långsamma omläsningar för att lägga märke till det Feyerabend vill säga. Enbart argument är det i varje fall inte fråga om, utan snarare en form av inväntande uppmärksamhet, som inte genast säger emot eller slår fast. Också en abrupt händelse kan göra att man slås av insikt, Feyerabend själv fick ge upp sin förenklade syn på relationer när en stor förälskelse lämnade honom.

Hur avgör man då om något är vetenskapligt när det inte finns någon enkel definition på vetenskaplig metod? I sitt sista brev skriver filosofen att det inte är vår förvirring som är förunderlig, utan att naturvetenskapen faktiskt åstadkommer så mycket upplysande och användbart. Att Feyerabend älskade fysik är omvittnat och framgår av de orden. Och med honom kan man dela en nykter, vardaglig syn på vetenskapen: den åstadkommer det den ska utan att behöva göra anspråk på någon enskild metod eller ens uppsättning metoder. Och det är när man tar ännu ett steg och blir varse det ogripbara och oförutsägbara i denna nyktra vetenskaps utveckling som verkligheten igen röjer sig i all sin sanna mystik. En sanningslängtan leder långsamt fram till att det man trodde var den säkrast fastslagna sanningen av alla, den vetenskapliga metoden, blir ett bländverk och förvandlas till en ödmjuk förundran inför tillvaron. Detta är alltså den nyktre vetenskapsfilosofens sista hälsning från graven: Jag är inget mindre än en mystiker. Nu är bara frågan: menar han allvar?

Kim Solin, filosof