Kriticismer: Kan du inte ta kritik är du ingen konstnär

Att bli civiliserad börjar med att bli lite främmande inför det egna. Därför är kritik grundläggande för individ och samhälle, säger Torbjörn Elensky.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Små barn är omnipotenta, allsmäktiga som Gud fader själv, i sin egen upplevelse av världen. De kan inte skilja sig själva från omgivningen. Kropp, bröst, mamma, äta, skita, allt är samma och allt är de själva. Men så småningom börjar de bli medvetna om skillnaden mellan sig själva och resten av tillvaron. Centralt i detta, åtminstone på ett symboliskt plan och om vi ska tro gamle Freud, är den egna avföringen. När barnet inser att bajset kommer från dem, men inte är dem, börjar resan mot att bli en självständig, självreflekterande individ som inser att tutten, mamma och pappa och eventuella syskon är egna personer med egna viljor de också.

På samma sätt måste en yrkesverksam konstnär lära sig att se sina verk som skilda från sig själv. Din bok eller målning, film eller låt är inte du, den är gjord av dig, men ni är skilda åt, och du måste lära dig att hantera detta för att bli en vuxen, alltså professionell, konstnär. I processen mellan dig, ditt arbete och det färdiga verkets möte med publiken är i allmänhet många andra personer inblandade. Du måste lära dig att lita på dem, och du måste se din egen position i det större sammanhanget. Dessa andra kommer nämligen att påverka slutresultatet, som strängt taget inte är färdigt förrän publiken sagt sitt – och bland dessa, som de främsta bland jämlikar: kritikerna.

Då jag började skriva, redan som ganska liten, ville jag aldrig visa något för andra, ville inte ens att någon skulle veta att jag skrev, för jag var så fruktansvärt rädd för att bli kritiserad på det mest elementära sätt som finns: med att stort gapskratt. Jag var rädd för att man skulle skratta åt mig för mina drömmar, planer och projekt samt de första halvdana försök jag gjorde. Att bli vuxen handlar om att inse att andra inte ser en som man själv vill bli uppfattad. Att bli en professionell författare är att få distans till sina egna texter och kunna ta kritik, arbeta med dem utifrån andras synpunkter, utveckla sitt skrivande inte bara som en högst privat verksamhet utan som något som ingår i en gemensam kultur med intresse, förhoppningsvis, även för andra. Att kunna ta och ge kritik är själva kärnan i all konstnärlig verksamhet.

Ända sedan Aristoteles skrev Poetiken, på 300-talet före Kristus, har den medvetna estetiska reflektionen varit en essentiell del av våra kulturella uttryck. Hela utvecklingen av konsten har skett i ett växelspel mellan utövare, beställare, allmänhet och kritiker, särskilt under de senaste 300 åren, som är den period under vilken den moderna kulturen, som också vänder sig till den breda massan, har utvecklats. Kritikerna har lyft och sänkt konstnärskap. De har förklarat avantgardet. De har visat på banden till traditionen. Somliga har tagit avstånd från det nya, medan andra varit avgörande för dess genombrott. Om vi verkligen förstod hur viktiga seriösa kritiker är för vår förmåga att reflektera över oss själva genom konst, litteratur, musik – allt det där som vanligen bakas ihop under beteckningen ”kultur” - så skulle vi inse att kritiken inte kommer till konsten så att säga utifrån, utan ingår i processen. Men med den insikten skulle också kritiker ställa högre krav på sig själva än vad de gör idag.

En seriös kritiker måste naturligtvis kunna tänka om konst, konstnär, publik men även reflektera över sig själv och sin roll. Den kan drivas av alla möjliga känslor – hat så väl som kärlek, omsorg såväl som fientlighet - men måste i grunden älska konsten. Den måste också ha stora kunskaper, mer än vad en konstnär behöver, för den måste arbeta med sammanhang den samtidigt befinner sig i och utanför. En kritiker måste vara intelligent.

Intelligens är förmågan att förstå även vad man själv inte tycker, att se något ur en annan persons infallsvinkel, utan att därför acceptera att denna person har rätt – men försöka förstå hur den kan tycka sig ha rätt. Därmed lär du dig också hur du kan ha fel, skulle kunna ha fel – eller faktiskt har fel. Den sortens självreflekterande intelligens är helt central i all konstnärlig verksamhet. Men den är också viktig för hur du som person kommer att utvecklas. Du själv är inte heller fullständigt autonom, atomiskt avskild från allt och alla andra. Kultur är en kollektiv aktivitet, ett gemensamt tänkande, en process som vi inte kan välja att stiga in i eller ut ur som vi byter skor

Civilisationsprocessen handlar om att bli lite främmande inför det egna, genom att lära känna det djupare, genom att sätta sig in i det på ett sådant sätt att man kan se det utifrån.

Kritik är det formaliserade arbetet med detta främmandegörande som gör oss medvetna om vår egen kultur. Men många känner sig idag också främmande inför kritiken, förstår inte dess helt essentiella roll för hur vår kultur fungerar. Det handlar inte bara, men visst, i hög grad, om rädslan för negativ kritik, utan det handlar också lite mer på djupet om obehaget man kan känna då man tvingas, förmås att se sig själv som man framstår utifrån.

Förmågan att göra sig fri från sitt eget arbete, se sitt verk utifrån, är vad som gör en människa vuxen. Men det är också vad som förankrar henne i världen. Låt mig tillägga att det är detta som gör att artificiell intelligens, AI, inte på allvar gör riktig konst, utan bara dekorationer: den har, ännu inte, något jag och ingen förmåga till självreflektion, alltså kritik. Om den utvecklar detta kommer den också att kunna skapa verklig konst – men det är långtifrån säkert att vi människor kommer att förstå den eller ens uppfatta den som något estetiskt uttryck. De bilder som görs automatiskt idag kan vara fina, roliga, men de blir inte konst förrän en människa tar dem, väljer och reflekterar kritiskt över dem som konstverk.

Det är i självreflektionen jaget blir till. Förmågan till kritik, att ta och ge, inte minst till sig själv, är helt centralt för vad som gör det mänskliga medvetandet unikt. Det gemensamma är förutsättningen för det enskilda medvetandet. Människan och hennes värld är en plats där man ser sig själv, alltid lite ur fas, lite vid sidan om, och därmed ständigt på väg mot sig själv – det där fulla jaget som endast tonåringar kan tro sig verkligen äga.

Den där lilla skillnaden är det utrymme där livet levs, erfarenheter görs och konst skapas.

Kritiken behövs för att läsarna, lyssnarna och tittarna ska kunna orientera sig, men jag ser det alltså som något mycket mer centralt i ett samhälle. Kritik är det som bidragit till att göra vår kultur till något vi kan röra oss i, det är kritiken som öppnat oss för att göra oss förstående inför hur vi fungerar, tänker och handlar som vi gör. Och det finns ingen privat kultur: den utspelar sig mellan oss, skapas av oss och skapar oss samtidigt i en ständig feedbackloop i vilken visst kreativitet, känslor och upplevelser är viktiga, men där kritiken är vad som skiljer ut vad som faktiskt är något att ha.

Torbjörn Elensky
författare och kritiker