Snapphanarna fortsätter att gäcka det svenska imperiet

Sverige har länge brottats med snapphanarna. Är de terrorister, frihetskämpar eller både och? Dan Jönsson reflekterar över en grupp som fortfarande vägrar passa in.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Soldaterna kommer i gryningen. Deras order är att ödelägga och bränna ner varje hus i byn, döda alla män mellan 15 och 60 år, föra bort djur och allt annat av värde, och noga se till så att befolkningen inte får tillfälle att komma undan. Men invånarna har blivit varnade, och under de två dagar ödeläggelsen pågår påträffas bara en gammal man, som inte orkat fly. Han avrättas omedelbart. I byarna i närheten fångas några motståndsmän levande. En av dem döms att få armar, ben och bröstkorg krossade under ett hjul, fotsulorna brända med glödande järn och därefter – ännu levande – spetsas på en påle som drivs in vid ändtarmen och ut genom näsan. En annan spikas levande upp på kyrkporten.

Var befinner vi oss? I något hörn av den Islamiska Statens kalifat? På Balkan under nittiotalets inbördeskrig? Nej: platsen är Örkened i norra Skåne, tiden slutet av april 1678. Krigen mellan Danmark och Sverige, som har pågått med vissa avbrott under hela sextonhundratalet, är inne i en avgörande fas; de skånska provinserna är på väg att ohjälpligt förloras för det danska riket, och den svenska ockupationsarmén går fram med oerhörd brutalitet mot de brokiga skaror av friskyttar, bondeuppbåd och rena rövarband som fortfarande slåss mot den nya överhögheten. I de samtida domstolsprotokollen samlas de alla under invektivet ”snapphanar”; jag tänker mig att motsvarande term idag skulle vara ”terrorister”. En trollformel, med andra ord, som ställde dessa fiender utanför de krigets konventioner som – faktiskt – existerade även på sextonhundratalet. Därmed kunde man praktisera dessa grymma, medeltida avrättningsmetoder utan urskillning och ofta utan rättegång – ”till skräck och varnagel”, som kung Karl XI skrev i sin order om Örkenedsmassakern.

Som alltså inte riktigt blev någon massaker. Snapphanarnas listiga katt- och råttalek med den svenska armén har avsatt en hel flora av myter och legender, inte sällan med ett lätt romantiskt skimmer. I Skåne och Blekinge lever de sitt eget liv i landskapet. Lite varstans finns en gammal ek som det ska ha dinglat snapphanar i. Och nästan varje skånsk kommun har sin snapphanevägen. Men samtidigt tycks de på ett skevt sätt befinna sig vid sidan av historien, som om vi inte riktigt vet vad vi ska göra med dem. I byn på slätten, där jag nu bor, kan jag knappt gå utanför dörren utan att stöta på en minnesskylt över det avgörande, blodiga slaget vid Lund, den 4 december 1676, där nästan 10 000 människor dog. Men det är på något vis data utan liv, de där skyltarna; de säger ingenting om byarna som brändes ner, om människorna som fick fly från sina hem. Villaområdet utanför Lund, där jag växte upp, ligger mitt på slagfältet, och som liten grävde jag i jorden efter kanonkulor och andra skatter från när det begav sig. Långt senare fick jag höra att när villorna byggdes schaktades det översta marklagret bort och hamnade på andra sidan stan. Historien kom i oordning. Jag har alltid tyckt att det säger en del om hur man idag förhåller sig till dessa händelser.

För att en stor del av det som kallas Götaland har en historia som skiljer sig från resten av Sverige, och dessutom innefattar en berättelse om ockupation och våld, är inget man gärna pratar om. Faktum är att jag uppfattar det som något man i Skåne nästan tycker är lite pinsamt. Snapphanarna var säkert dristiga och förslagna, men i historien hamnade de på den förlorande sidan. När jag gick i skolan fick vi lära oss att Sverige är ett mönsterexempel på en nationalstat, med naturliga gränser åt alla håll där det ligger mellan Östersjön, Skanderna och Torne älv. Men gränser är sällan naturliga. Och Sverige är ingen nationalstat: det är ett imperium. Visserligen ett numera stympat imperium, men med ett imperiums historia och reflexer, som då och då visar sig än idag. Där ligger snapphanekrigen som en sten i skon – de passar inte in i den historiska sensmoralen; för på något vis utgår vi ju från att en historia ska följa en förnuftig, moralisk utvecklingskurva. Svårigheterna för det svenska majoritetssamhället att erkänna övergreppen mot den samiska befolkningen visar hur djupt sådana reflexer sitter.

Men allt beror förstås på vilket perspektiv man har. Om vi gör tankeexperimentet att Danmark hade vunnit kriget är det väl troligt att snapphanerörelsen skulle ha fått en helt annan moralisk nimbus. Ett kanske mer fruktbart sätt att se på saken är att betrakta den i ett större kontinentalt sammanhang – då blir snapphanetidens grymheter en våldsam utlöpare av den franske kungen Ludvig XIV:s expansionskrig i Flandern, precis som de etniska rensningarna i inbördeskrigens Jugoslavien var en följd av de geopolitiska omvälvningarna efter Sovjetunionens sönderfall, och det brutala IS en konsekvens av USA:s krig mot Irak. Men snapphanerörelsen kan också ses i skenet av en gränsöverskridande historia om folkligt motstånd; kanske var den, som den svenske historikern Alf Åberg skriver, ett av de sista europeiska bondeupproren – eller, som hans danske kollega Knud Fabricius föredrar att se den, ett av de tidigaste exemplen på en partisan- eller gerillarörelse.

Knud Fabricius beskriver i sitt stora verk om Skånes övergång till Sverige snapphanerörelsen som i första hand ett ekonomiskt fenomen. Krigen var helt enkelt förödande för böndernas försörjning, särskilt i skogsbygderna där gårdarna var mindre, hushållen mer trångbodda och de ekonomiska marginalerna knappare. Om en bonde med auktoritet i byn bestämde sig för att ta värvning i något av de halvofficiella friskyttekompanier som organiserades efter krigsutbrottet 1675, var det troligt att andra följde efter. Snapphaneriet var alltså ett sätt att försörja sig, men saknade därför inte en politisk dimension, skriver Fabricius. Friskyttarna vände aldrig vapnen mot den egna – alltså danska – armén; å andra sidan utgjorde de, och förstås de skaror av fredlösa som ofta omgav dem, ett ständigt bekymmer för den bofasta befolkningen. Som Alf Åberg antyder kan våldet också ses som ett uttryck för lokala klasskonflikter mellan bygdens besuttna och egendomslösa invånare. Och bönderna, som inte sällan var i familj med snapphanarna, straffades alltså hårt om de samarbetade. Nedbränningen av Örkened är ett i raden av exempel.

Sextonhundratalets partisankrig i de skånska och blekingska skogsbygderna hör till den skandinaviska historiens mest komplexa problem, med stor begreppsförvirring och brutala övergrepp från alla sidor. I de nationella berättelserna – både den danska och den svenska – blir de som mest en fnurra på den röda tråden. Istället tvingar de fram ett alternativt perspektiv på historien, underifrån och från sidan, och belyser som i förbigående det som utgör själva sensmoralen i all imperialistisk historieskrivning, nämligen pacificeringen av den underlydande befolkningen. Dåtidens svenska administration talade om ”uniformitet”. I Skåne genomdrevs den som ett resultat av både hot och lämpor, med privilegier och utbildningsinsatser, förtryck och folkfördrivning. Som Fabricius konstaterar: motståndet demoraliserades, och framstod med tiden som utsiktslöst. Den kanske siste snapphanen, Nils Tuason från Vittsjö, dömdes så sent som år 1700 att ”halshuggas, parteras och steglas”. Men i historien fortsätter snapphanarna än idag att skapa oordning, vägra passa in. Fortfarande fredlösa, på sätt och vis.

Dan Jönsson, kulturjournalist