Eden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vem kan jag egentligen lita på? Hur kan jag någonsin vara säker på att mina medmänniskor inte bedrar mig?
Skräcken för att bli lurad tycks ha plågat människan i alla tider. På ganska så goda grunder, måste man tyvärr säga. För det första så har vi som släkte visat att vi inte bara är förmögna att ljuga, utan också att vi ganska så ofta är benägna att göra det. För det andra så kan vi faktiskt aldrig helt säkert veta vad som pågår bakom vår nästas pannben.
Det är med andra ord inte underligt, att vi genom historien utvecklat en lång rad raffinerade metoder för att kunna blicka in i varandras huvuden. Människans strävan efter kunskap visar sig här rymma en minst sagt otäck skuggsida. Att viljan att veta ofta går i hand med viljan till makt låter sig, om inte annat, illustreras av de väldiga framsteg som oupphörligen gjorts inom övervaknings- och avlyssningsteknikens vida fält.
För att inte tala om tortyren, den minst subtila av alla de strategier vi utvecklat för att komma åt de tankar och känslor som vi misstänker att andra döljer för oss.
Men det finns naturligtvis även mer humana metoder för att utvinna sanning och lojalitet ur våra grannar. Ett intressant exempel på en sådan metod finner vi i kravet på att våra medmänniskor, inte bara ska säga sanningen utan också lova, eller rentav svära, på att de gör det. Det är i sanning en rätt så besynnerlig ritual, detta talets tillägg till själva talet. Det är inte nog med att du säger mig någonting, du måste också svära vid allt som du håller dyrt och heligt på att det du säger faktiskt stämmer. Svär vid Gud vid ditt samvete vid dina barns liv. Jag vill ha ditt ord, ja, ditt hedersord på att det du säger är riktigt.
När man betänker alla de högtidliga löften och eder som reglerar våra vardagliga relationer – ämbetseder, trohetseder, läkareder, vittneseder, äktenskapslöften och så vidare – så undrar man snart om det alls är möjligt att bygga en enda gemenskap, liten eller stor, utan att grunda den i något slags svuret löfte, i något slags helgad sanningsförsäkran.
Redan de gamla grekerna var fascinerade av edens förmåga att rida spärr mot den ömsesidiga misstänksamhetens sönderfrätande krafter. Antikens filosofer, författare och jurister framhåller gång på gång eden som ett medel för att binda människan vid sina ord. Det är först, säger man, när en medborgare svurit vid den egna gemenskapens mest heliga och fruktade maktinstanser som man kan lita på att hon säger sanningen och ingenting annat än sanningen. Som man kan lita på hennes lojalitet gentemot den egna gemenskapen.
Den atenske statsmannen Lykurgos – verksam på trehundratalet före kristen tideräkning – ska rentav ha förklarat att det är ”eden som håller ihop vår demokrati”.
Enligt den samtida brittiske forskaren Alan Sommerstein består edens verkningskraft i att den utsätter den edsvurne inför ett slags ”villkorlig självförbannelse”, a conditional self-curse. Den som svär en ed placerar sig i samma prekära belägenhet som en gång kung Agamemnon i Illiadens 19:e sång: ”Om det jag nu svär är falskt”, säger han, ”så må gudarna ge mig de plågor varmed de slår envar som med mened förbrutit sig mot dem.”
Att det kan gå väldigt illa för den som bryter mot en svuren ed illustreras i Euripides klassiska tragedi Medea. I detta makabra drama, uppfört i början av 430-talet före kristen tideräkning, framträder Jasons brutna kärlekslöfte till Medea som ett huvudmotiv för allt det blod som snart kommer att flyta. Gång efter annan åkallar Medea Jasons kränkning av den ingångna eden för att berättiga sin fruktansvärda hämnd. Genom edsförbrytelsen har han nämligen inte bara bedragit och förödmjukat henne. Han har också förbannat sig själv. En man som inte står fast vid sina ord är en man utan heder, en usling som förtjänar alla slags plågor.
En annan viktig aspekt av eden möter vi i Aristofanes komedi Lysistrate, uppförd bara några decennier efter Medea. Här får vi en inblick i edens förmåga att svetsa samman en annars brokig skara människor till en effektiv politisk gemenskap. Vi befinner oss i det peloponnesiska krigets slutskede och den listiga Lysistrate har äntligen lyckats samla Hellas kvinnor bakom en plan för att få slut på det långa blodbadet. Lysistrate har nämligen insett att det bara finns en enda sak som de krigförande männen är beredda att tysta sina vapen för: den sexuella njutningen. Därför har hon bett kvinnorna att svära under ed att de aldrig mer ska vända sina fötter mot taket inför någon make eller älskare.
Blott genom det obrottsliga celibatet kan männen tvingas till försoning.
Men behöver inte gå ända tillbaka till antikens greker för att finna belägg för edens sociala och politiska bärkraft. Lika talande är till exempel det romerska imperiets kejsareder, de franska revolutionärernas berömda ed i bollhuset, eller varför inte de antikoloniala uppror där rebellerna sluter sig samman genom att, för att citera Frantz Fanon, ”svära sin ed i fiendens blod”.
Den avgörande poängen med den kollektiva edgången är just att den ger de edsvurna ett gemensamt överordnat mål, en helig uppgift som de kan förklara sig beredda att både dö och döda för – och som de inte kan svika annat än genom att just förbanna sig själva till ett eländigt öde.
Därmed är vi tillbaka till den nära förbindelsen mellan viljan att veta och viljan till makt. Det vill säga: till viljan att veta var vi har vår nästa, så att vi just därigenom kan kontrollera och dominera henne. Ett av de värsta exemplen på detta är den trohetsed som Naziregimen utkrävde från sina soldater från och med hösten 1934. Här handlade det inte om att fordra lojalitet gentemot någon bestämd konstitution, eller ens mot den tyska nationen, utan om absolut lydnad, ända in i döden, mot Adolf Hitler personligen. Med den svurna edens hjälp kunde det Tredje riket sända en till synes outsinlig rad av unga tyska män i döden som martyrer för Hitlers galenskaper.
Ge mig inte bara ert ord, utan också ert blod, fordrade Hitler av sina soldater samtidigt som han för egen del aldrig såg sig bunden av sina löften och ingångna avtal. Det var – och är – han dessvärre inte ensam om, trots all den fromma förhoppning som vi vanliga dödliga gärna sätter till ordets bindande makt.
På realpolitikens område gäller allt som oftast den gamle Machiavellis råd till världens furstar: eftersom människor i allmänhet är så lättrogna, behövs det inte mer än några fagra löften för att förvrida huvudet på dem.
Michael Azar, idéhistoriker och författare