Sverigebilden: Ödsligt och vackert – men utan civilisation

Utsikten präglade en gång bilden av en stad. Anna Blennow åker upp på fjället och reflekterar över betydelsen av att betrakta världen lite grann från ovan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-12-13.

Linbanan upp på fjället sätter sig i sakta i rörelse. Bara en bräcklig sittkorg skiljer mig från avgrunden under mina fötter, och ovanför mitt huvud bara de tunna, knakande metallvajrarna och den oändliga rymden. Jag blundar och räknar sekunder under den tjugo minuter långa färden.

Däruppe är allting annorlunda, ovanför trädgränsen, nära till molnen. Allt är så rent, den iskalla bäcken, bären på marken. En annan värld, men ändå samma. Och nu har jag ingen svindel när jag låter blicken flyga ut över djupet, ut över utsikten. Där ligger sjön som en levande, glittrande karta, där borta reser sig fjällmassiven som mäktiga vågor, och allting är nära och samtidigt obegripligt långt borta.

Det var under romantiken, på 1700-talet, som bergsbestigning och alpturism för första gången blev en fluga. Dessförinnan hade höga och otillgängliga berg främst betraktats som hinder på vägen, opålitliga och oregelbundna, motsatsen till det kultiverade landskapets skönhet. Men nu skulle bergsklättrarna både förtjusas och förskräckas av den vilda naturen på tillfälligt besök i en annan värld ovanför molnen.

Men utsikten hade tjänat en avgörande roll för resor och resenärer redan långt innan dess. Tänk dig till exempel att du kommer till en okänd plats, en stad, en by, i en tid då kartor och bilder och texter ännu inte var lättillgängliga och massproducerade. Hur skulle du bära dig åt för att förstå var du hamnat?

Den italienske 1500-talsförfattaren Anton Francesco Doni visste på råd. Var och en som bor i en stad och känner den väl, och som ska vägleda en främling som just anlänt dit, börjar med att visa de vackraste och mest välkända landmärkena och monumenten. Sedan bör besökaren ledas till någon hög byggnad, eller kanske något litet berg i närheten. Därifrån demonstreras stadens läge, bredd och längd, de viktigaste offentliga byggnaderna, gatorna och allt annat, och genom utsikten från denna högt belägna plats kan gästen forma sig en föreställning, en idé om staden och platsen.

Tidiga kartbilder över platser som Florens och Rom utgick från samma princip när de framställde städerna sedda snett uppifrån, som om betraktaren stod på en höjd och såg ut över staden: precis en sådan bild som Anton Francesco Donis besökare präglade in visuellt i sitt synminne. Hus och byggnader tecknades i miniatyr, men metoden gjorde det ofta svårt att urskilja gator och öppna platser bland alla fasader. Det var helt enkelt monumenten man skulle navigera efter snarare än vägsträckningar och infrastruktur.

Det var först senare man kom att övergå mer generellt till de schematiska och skalenliga kartor vi är vana vid idag, där gator och kvarter tecknas i abstrakt kontur sedda rakt uppifrån – en praktik som naturligtvis krävde en helt annan teknisk apparat för sitt genomförande.

Kartan formad som en utsikt var inte bara informativ utan också vacker. De stora kartverken från 1500- och 1600-talen hängde ofta som monumentala smycken på väggen i de rikas och mäktigas bibliotek, och tjänade säkert just båda syften: att förtjusa och att undervisa betraktaren. Och inte bara det. Att äga bilden över staden, att ensam ha äganderätt och tillgång till en sådan karta, var också ett uttryck för makt.

I guideböcker från 1800-talet och det tidiga 1900-talet förenades så de två huvudfunktionerna hos utsikten som fenomen: den estetiska, känsloladdade upplevelsen och den pedagogiska och praktiska aspekten. I bokförlaget Baedekers guide till Italien från 1926 uppmanas den som reser till Rom att ta sig till någon av stadens bästa utsiktspunkter, till exempel kullen Pincio i nordöstra delen av staden. Här, skriver guideboken, fängslas blicken ständigt av någonting nytt: Peterskyrkans mäktiga kupol och Vatikanens cypresser åt höger, pinjerna på Gianicolo till vänster, och däremellan noggrant uppräknade kyrktorn, kolonner och monument. Överväldigande skönhet och betryggande ordning strålade samman under betraktarens blick.

Men här tydliggörs också utsiktens sociala aspekt: på Pincio samlades mot kvällen den förnäma världen i sina automobiler och vagnar, och turister, aristokrater och prelater strövade om varandra till tonerna av parkens konsertmusik med hela Rom som kuliss. Man skulle inte bara se ut över utsikten – man skulle också synas vid den.

När Baedekerförlaget började publicera guideböcker till de nordiska länderna mot slutet av 1800-talet var programförklaringen nästan plågsamt tydlig. Till Sverige och Norden reser man inte för att uppleva konst och civilisation. Här finns ingenting som kan mäta sig med Europas kultur, nja, möjligen Stockholm i så fall. Nej, det är naturen som är själva målet, den vilda naturen och ensamheten långt ifrån trängsel och turistgrupper. Så när de traditionella Baedekerstjärnorna skulle delas ut - en för något sevärt, två för något exceptionellt - var det inte främst monument och byggnader som markerades. Det var naturscenerier som brusande vattenfall, strömmande forsar och – framför allt – utsikter. Efter den mödosamma vandringen upp på Åreskutan, Dundret eller kanske Vårdkasberget i Härnösand utlovas en underskön utsikt som belöning. Och även i städer används utsikten för att skapa såväl känslor som kunskap. Kärnan, Helsingborgs medeltida borgtorn, får ingen stjärna, men det får utsikten mot Sundet och Danmark från dess högsta topp. Uppsala slott är inte på långa vägar lika sevärt som utsikten därifrån över staden. Och den som ställer sig på Norrbro i Stockholm (en stjärna) får en både pittoresk och instruktiv vy över staden, vattnet och holmarna.

Men utöver dessa två egenskaper, skönhet och användbarhet, finns det också en befriande lekfullhet i upplevelsen av en utsikt: det normala, jordbundna perspektivet är tillfälligt upphävt, skalan omkastad, högt och lågt byter plats. Är det kanske det som lockar oss allra mest, och som får oss att ofrånkomligen dras till utsiktstorn och till bergets högsta punkt, som får oss att övervinna trötthet och höjdskräck på vägen mot toppen?

Där jag står uppe på fjället – dit jag rest i fotspåren av Baedekers guide från 1906 – är jag bara en obetydlig del av det gigantiska landskap som omger mig. Jag väger oerhört lätt jämfört med de uråldriga bergskedjornas massiva tyngd. Och samtidigt, när jag blickar mot bergen, krymper de i skala och ryms mellan tumme och pekfinger. Det är både komiskt och skrämmande på samma gång att se det stora bli litet och själv vara både mindre och större än allt.

När jag tar linbanan ner för fjällsidan vågar jag öppna ögonen och kika lite försiktigt. Där ringlar sig vägen fram förbi fjällstationen, där går järnvägen, där breder sjön ut sig åt öster, och norrut är väglöst land och gränsen till Norge. För ett ögonblick råder en underbar ordning i världen, en ordning som är både skönhet och trygghet. Så sätter jag fötterna på marken: allt är åter som vanligt.

Anna Blennow, latinforskare och poet

Litteratur

Thomas Frangenberg, ”Chorographies of Florence. The Use of City Views and City Plans in the Sixteenth Century”, Imago Mundi, Vol. 46 (1994), ss. 41–64.

Anton Francesco Doni, ”I Mondi”, Venedig 1552.

Baedekers Italien von den Alpen bis Neapel, 1926.

Baedekers Schweden und Norwegen, 1906.

Björn Billing, ”Utsikt från en bergstopp”, ellerströms förlag 2017.