Striden om Amazonas är allas vår strid

Skövlingen av Amazonas regnskog påverkar hela världen. Men där pågår även andra konflikter som visar varför vi kan betrakta periferin i Amazonas som världens centrum. Patricia Lorenzoni förklarar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vid Xingufloden i brasilianska Amazonas ligger Belo Monte, en av världens största kraftverksdammar. Dessa dammar har ända sedan industrialismens barndom utövat en sällsam attraktionskraft. De står som monument över människans förmåga att tämja floderna och ställa dem i produktionens tjänst. Dammbyggen är på sätt och vis en bild av moderniteten själv. Men också av dess baksidor. Från senare hälften av 1900-talet har protesterna mot de djupgående ingrepp i landskapet som vattenkraften medför tilltagit. Likväl har dammprojekten idag växt sig större än någonsin – Kinesiska Tre raviners damm vid Yangzefloden, etiopiska Stora renässansdammen vid Blå Nilen. Och så Belo Monte, som invigdes 2019.

Vattenkraften lyser upp världen med en energi som kallas ren. Men elektriciteten har ändå sitt pris. Människors hemman förvandlas till sjöbotten, känsliga arter slås ut när ekosystem raseras. Varje projekt stöder sig på kalkyler av pro et contra, vinster och förluster. Det som i kalkylerna är siffror, kan emellertid för andra vara omistliga värden. Belo Monte betyder ”det vackra berget”, men lokalbefolkningen har döpt om den till Belo Monstro, det vackra monstret.

Hur är det att leva vid monstrets mun? Journalisten och författaren Eliane Brum säger att det är som att bo i en krigszon. Hon skriver från Altamira, den stad vid Xinguflodens strand som tack vare dammbygget vuxit explosionsartat. På några få år har Altamira gått från att vara en sömning småstad, till att ha den högsta mordfrekvensen i hela Brasilien. Del av våldet är kopplat till gänguppgörelser, annat är direkt riktat mot människorätts- och miljöaktivister. I boken Banzeiro Òtòkó: The Amazon as the Centre of the World vill Brum skildra världen med Altamira som centrum. Det innebär: inte bara skildra Altamira eller Amazonas. Snarare: tolka världen med Altamira och Amazonas som utgångspunkt.

Poeten Eliakin Rufino sa en gång om den del av Amazonas han själv är född och uppvuxen i, att den är ”platsen där Brasilien finner sig självt”. Eliane Brum går ytterligare ett steg och talar om Amazonas som inte bara Brasiliens mittpunkt, utan hela världens. Både Brum och Rufino bebor platser som i Brasilien, såväl som i världen utanför, betraktas som periferier. Men i deras skrivande blir periferi till centrum och centrum till periferi.

För i Amazonas löper modernitetens trådar samman: kapitalets expansion i form av både storskaliga utvecklingsprojekt och illegal droghandel, raserandet av livsvärldar som inte låter sig kommersialiseras, det envetna motståndet och försvaret av samma livsvärldar. Och våldet, alltid våldet. Vad Brum i Banzeiro Òtòkó ger oss, är en blick på den moderna världen från dess bortträngda sidor.

När Belo Monte invigdes 2019 blev det vackra monstret världens femte största kraftverksdamm. Dammens historia sträcker sig tillbaka ända till 1960- och 70-talen, och den dåvarande militärregimens utvecklingsprojekt för Amazonas. Flera storskaliga satsningar gav bränsle åt den ekonomiska tillväxt som även internationellt kom att bli känd som ”det brasilianska undret”. Motorvägar, gruvor och vattenkraftverk anlades. Urfolk stod inte sällan i vägen, och möttes med automatkarbiner och kemisk krigföring.

Belo Monte ingick i detta utvecklingsprojekt, men blev fysisk verklighet först under 2000-talets vänsterregeringar. När dammen sedan invigdes hade Brasilien kommit att styras av Jair Bolsonaros högernationalistiska regering. Projektet har, oavsett regeringens politiska färg, varit kontroversiellt och kantats av rapporter om miljö- och folkrättsbrott.

Om detta skriver Brum med en penna som varken skonar den höger eller den vänster som bägge är beredda att offra Amazonas på utvecklingens altare. Men vad som egentligen intresserar henne mest, är människors motstånd och kamp för värdiga liv. Här sker också möten mellan de olika urfolk som under dryga fem sekler gjort motstånd mot kolonisering, och de småbrukare som varit del av koloniseringen men likväl kommit att utgöra ett motstånd mot den.

Dessa senare tillhör det som i Brasilien kallas ”traditionella folk”. De är ättlingar till slavar som lyckats fly sina herrar, men också barn och barnbarn till senare tiders fattiga migranter från nordöstra Brasilien. För deras far- och morföräldrar var Amazonas det statligt sanktionerade löftet om land. För staten var det en säkerhetsventil; migration västerut snarare än jordreform blev svaret på konflikter i det mer tättbefolkade nordöst. Brasiliens eget go west.

De traditionella folken har utvecklat ett säreget liv i samklang med skogen, och på tvärs med den intensifierade exploateringen av Amazonas naturresurser. De har, som Brum säger, likt urfolken i Amazonas blivit skog, blivit povo-floresta.

För att översätta Brums povo-floresta till svenska, måste vi skriva skogfolk, utan något foge-s i mitten. Vad hon betonar är att här blir människorna och skogen ett. Tvärt emot nötta klichéer om orörd natur, rör sig hennes skildring över ett vindlande och omstritt kulturskogslandskap. Amazonas är både skapat av och skapare av människor. Hos skogfolken vill Brum, som själv ursprungligen kommer från det urbana södra Brasilien, gå i lära; finna sätt att själv bli mer skog.

Det vackra monstret, kraftverksdammen, är en smärtpunkt i hennes sökande efter ett annat och hållbarare sätt att vara i världen än det moderniteten erbjudit oss. För vad Belo Monte också är, och som inte kan ges rättvisa i kalkylerna över pro et contra, är raserandet av världar som lyckats organisera värdiga liv med sin omgivning istället för mot den. Under konstruktionsfasen kämpade urfolken, de traditionella folken, miljörörelsen, och människorättsorganisationer alla mot realiserandet av Belo Monte. Men dammen byggdes, floden tämjdes och stora arealer lades permanent under vatten. Tusentals människor tvingades flytta. De förvandlades över en natt från självförsörjande skogmänniskor till fattiga och arma stadsbor. Och Altamira, staden som tog emot de tvångsförflyttade, blev Brasiliens mest morddrabbade stad. Allt i den hållbara utvecklingens namn.

Kampen om Belo Monte förlorades, men kampen om Amazonas är långt ifrån avgjord. Tvärtom pågår den hela tiden, i skogfolkens själva liv, i deras vägran att dö. Amazonas, ofta beskriven som orörd natur, är i verkligheten ett rikt myller av kultur; i hela regionen talas över trehundra språk. Vad som gör Amazonas till världens centrum är inte bara att exploateringen här vecklar ut sig fullt synlig på ytan. Såväl urfolken som de traditionella folken är levande bevis på att en annan värld inte bara är möjlig, utan att andra världar, andra sätt att vara att människa på, faktiskt existerar här och nu. I klimatkrisens och massutrotningens tid handlar dessa världars överlevnad därför om allas vår överlevnad.

Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker