Trump, Barthes och språkets hemligheter

I den franska romanen Språkets sjunde funktion blir litteraturforskaren Roland Barthes mördad. Mikael Timm jämför denna litterära språkdeckare med verklighetens språkskräckisar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången 2017.

I Hillary Clintons bok om valkampanjen börjar allt om från början: samma diskussion om hur Trump uppförde sig, samma förundran över hur han kunde vinna. Känslan av déja vu infinner sig också under läsningen av historikern Timothy Snyders lilla skrift ”Om Tyranni”, en sorts handledning för hur man ska stå emot Trumps styre.

I likhet med privatdetektiv Ture Sventon är jag frestad att utbrista: Alltid denne Trump. Men till skillnad från Sventon så har jag inga svårigheter att följa vad min favoritskurk har för sig.

Jag sitter i höstsolen och scrollar tidningar och tidskrifter på läsplattan. Av världens alla språk behärskar jag ett fåtal så mitt urval är genant begränsat. Men ändå. Över nations- och språkgränserna återkommer samma namn: Donald Trump. Vad han än gör – och ibland avstår från att göra – fyller artiklarna förstasidorna vecka ut och vecka in.

Det är inte utan att jag skäms en smula över mitt intresse för Trump, speciellt efter läsning av ”Om Tyranni”. Timothy Snyder vill i sin skrift visa hur individen ska bjuda motstånd. Var logisk, säger Snyder. Läs långa artiklar i tidningarna. Bry dig mindre om tv. Lite inte på vad du hittar på internet. Kolla fakta. Var modig. Och så vidare. Ja, det låter som svensk debatt i slutet av 70-talet då alla sysslade med att ”kritiskt granska” nyhetsförmedlingen.

Det som lockar, för att inte säga förhäxar, är hans språk: ordval, gester, tempo.

Men räcker det? Är det inte så att Trumps väljare vet att deras kandidat överdriver eller ljuger – och att just det charmar hans anhängare.

Att med gamla metoder försöka mota Trump ur talarstolen är som att spela schack med en motståndare som egentligen inte bryr sig om spelet, allra minst regelboken.

Uppenbarligen tycker många illa om presidenten - men han fascinerar. Och därmed sätter han dagordningen.

Vad är det som trollbinder? Trumps förslag är vid det här laget välkända, men det som lockar, för att inte säga förhäxar, är hans språk: ordval, gester, tempo.

Det är som om Trump har en kommunikationsnyckel ingen annan politiker fått. Man kan tycka vad som helst om Trumps förslag, men det är uppenbart att han behärskar konsten att beröra sina väljare och sina motståndare. Kennedy var aldrig lika dominerande, möjligen var Ronald Reagan ibland i närheten av Trumps räckvidd – men inte under så långa perioder. Har Trump upptäckt ett nytt politiskt språk?

I romanen ”La septième fonction du langage” som kom 2015 fantiserar den franske författaren Laurent Binet om att det finns en hemlig språklig nivå som språkforskaren Roman Jakobson upptäckt men valt att dölja för omvärlden. Dock kommer socialistpartiets ledare François Mitterand över Jakobsons forskningsrapport och med dess hjälp vinner han den avgörande tv-debatten och blir 1980 Frankrikes förste socialistiske president.

Binets bok är en deckare, men också en idéroman och vissa avsnitt är mini-essäer om språkteori. Framförallt är boken en skildring av 70-talets intellektuella Paris.

Roman Jakobson lade grunden för mycket av språkvetenskapen. Han definierade element som måste finnas för att språket skall fungera: sändare, mottagare, kontext, meddelande och så vidare – och han avgränsade på liknande sätt 6 olika funktioner som han menade att språket har.

Jakobsons försök att spalta upp hur språket fungerar är grunden för Binets egenartade roman. Semantikern Roland Barthes dör 1980 i en olycka efter att ha ätit lunch med president Mitterand på en känd restaurang intill Collège de France där Barthes undervisade. Det var en  banal trafikolycka och Barthes föreföll inte allvarligt skadad men avled en månad senare.

Binet tänker sig att Barthes mördats därför att han på något sätt kommit över Jakobsons hemliga uppsats om en sjunde språkfunktion som ger den som kan knepen möjlighet att totalt manipulera lyssnarna. Bland de misstänkta finns förstås de som umgåtts med Barthes: Michel Foucault, Jacques Derrida, Julia Kristeva, Claude Lévi-Strauss, Jacques Lacan, författaren Philip Sollers, Umberto Eco, Louis Althusser – ja, nästan alla Maitre Penseurs som de kallades vid denna tid – alltså stora intellektuella – förekommer i mördarjakten.

Binets bok är en deckare, men också en idéroman och vissa avsnitt är mini-essäer om språkteori. Framförallt är boken en skildring av 70-talets intellektuella Paris.

Deckarintrigen ger Binet möjlighet att ställa enkla och tydliga frågor: vad betyder de misstänktas uttalanden?

Den till en början rätt fyrkantige kommissarien Bayard som leder undersökningen blir alltmer fascinerad av vad ordval, kläder och inte minst offentliga framträdanden säger om de misstänkta. Den unge semiotikern Simon Herzog som hjälper kommissarien att tolka seminarier och texter blir å sin sida allt mindre benägen att prata akademiskt strunt och vill istället hitta fakta bakom orden. Roland Barthes berömmelse kom just ur hans förmåga att avlocka det banala dess budskap: en bilmodell, en trädgård, ett fotografi. Från att ha varit litteraturvetare blev han av en teckentydare, en vägvisare genom ett universum av tecken.

Skildringarna av den intellektuella överklassen är ironisk för att inte säga sarkastisk, speciellt illa åtgången blir författaren Philip Sollers. Och visst har 70-talets parisintellektuella en del gemensamt med Molières hovfolk.  Men samtidigt frammanar Binet en intellektuell guldålder av nyfikenhet och upptäckarglädje.

Vad kan man göra när det inte längre går att nå motståndaren med ord?

Romanens höjdpunkt är skildringen av en påkostad språkvetenskaplig konferens på Cornell University i USA där alla, inklusive Roman Jakobson själv, drabbar samman. Dödsoffren blir flera, de intellektuella offren ännu fler – för konferensen visar semiotikernas oförmåga att komma vidare. Den franska intellektuella vågen, den så kallade franska skolan, tappar rörelseenergin. När romanen slutar börjar det som i USA kallades för the me-decade, jag-decenniet, den brackiga individualismens tid, avlägsen från Barthes och hans anhängares dröm om att se världen tydligare.

Binet visar både språkets glans och tillkortakommanden i skildringen av verbala orddueller som anordnas av en mystisk klubb. Där drabbar framstående intellektuella samman i debatt över ett givet ämne – den som förlorar får ett finger avklippt. Det är en sarkastisk parallell till Platons dialoger – samtal med målet att skada motståndaren. Och därmed också en absurd fortsättning på vår tids politiska debatt där samförstånd tycks helt otänkbart. Den kopplingen gör inte Binet själv, men som läsare är den svår att undvika. Vad kan man göra när det inte längre går att nå motståndaren med ord?

Det som ger hopp i Binets bok är inte den finurliga presentationen av språkteorier utan lekfullheten. Binet har inte den stjärnglans som omgav 70-talets intellektuella stjärnor i Paris, men han har definitivt fransk esprit.

Den kanske inte biter på Trump – men det muntrar upp. Och lite av Barthes och de andra teckentydarnas kunskaper kan nog behövas för att hitta rätt i den virvelvind Trump rör upp.

Mikael Timm, medarbetare på kulturredaktionen

"Språkets sjunde funktion" av Laurent Binet i översättning av Sara Gordan