Ett liv utan män innebär tid att blicka inåt. Författaren Tone Schunnesson vill trots motstridiga känslor slå ett slag för avhållsamheten.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Att inte ha sex har aldrig förknippats med frivillighet i mina kretsar. När vi inte ligger beror det på slump eller otur, att man hamnat i en deppig funk som man måste ta sig ur. En kompis sa för många år sedan att det farliga med att avstå från sex är att ju längre tid som går ju svårare blir det, eftersom varje månad utan ligg förvandlas till en liten arg tomte som följer efter och förstör ditt game. Tre månader, tre tomtar. Sex månader, sex tomtar! Jag gissar att rädslan att vara utan sex inte har att göra med att det alltid är så otroligt lustfyllt att ligga med mer eller mindre främmande personer, utanför att vi vill framstå som åtråvärda och fria, utvalda och obrydda. Det är sådan jag också vill vara, därför överraskade jag till och med mig själv när jag – först nästan omedvetet – bestämde mig för att leva en längre period i avhållsamhet.
I historikern Elizabeth Abbots bok ”A History of Celibacy” skrivs många exempel på avhållsamhet fram, bland annat i ett samhälle post-aids när homosexuella män fick en komplicerad relation till sex eller ofrivillig avhållsamhet som en konsekvens av sjukdomar som anorexi eller den skamliga impotensen. Men celibatets historia är framförallt något helt annat, ett val kopplat till tro, som varit mer eller mindre frivilligt men ofta kämpigt och med stora belöningar i detta liv eller nästa.
Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred.
Längtan efter ett eget rum, som Virginia Woolf gjorde berömt, fanns långt innan modernismen, fastän det historiskt varit nästintill omöjligt att realisera. En alternativ lösning till att få vara ifred har alltid varit att bli gudfruktig nunna, vilket länge var det enda respektabla alternativet till att inte bilda familj, inom kristendomen. Att gå i kloster var under lång tid ett av få karriärsval för kvinnor, ett karriärsval som dessutom hade potential att leda till ett långt mycket mer intressant liv än livet som hustru. Ett liv som nunna innebar inte bara att vara utan både familj och make utan också att du fick studera, meditera och flumma ifred. Celibat var kanske inte ens ett särskilt högt pris att betala för dessa kvinnor, då äktenskapet historiskt inte höljts i samma romantiska skimmer som det gör idag.
Redan 1200-talets nunnor visste det som jag fick reda på med besked under min avhållsamhet. Ett liv utan män innebär tid till att blicka inåt. Under perioden då jag inte var sexuellt aktiv skrev jag en roman, en pjäs, två mindre uppsatser och fick flera nya vänner. Men det är inte bara kvinnor som har förstått vilan i livet utan det sexuella mötet. Erotiken kan utan problem hålla oss sysselsatta dygnets alla timmar, och orgasmen gör dig loj och ointresserade av vad dagen har att erbjuda. Att agera på begäret förknippas därför inte bara med förlust av tid utan också av energi, vilket har lett till myter om allt män blir av med när de får utlösning. Detta har fått professionella idrottsmän att avstå från sex före och under viktiga tävlingar – genom att inte ge efter för orgasmens lockelse tror de sig spara på krafter de vill använda till andra, mer ädla, prestationer. Författare och konstnärer som vill disciplinera sig har erfarit samma, Balzac sägs efter en orgasm uppgivet ha utbrustit: ”Där försvann den romanen!”
Att inte få en orgasm gör dig dock inte automatiskt till Balzac, det kan helt enkelt vara en lågmäld men besvärlig biverkning av antidepressiva eller, ironiskt nog, p-piller. I vilket fall, att avstå sex innebär tid och energi över till annat. För många kvinnor som ingår romantiska relationer med män är energin de får tillbaka inte alltid lika märkbar som energin som går ut. De senast åren har begreppet "emotionellt arbete" präglat många samtal om att leva jämställt. När kvinnor räknat och småsint precist fördelat disk- och tvättimmarna men fortfarande är utmattade uppstår frågan: Varför? Trots att det är besvärande, och allt annat än erotiskt, att tänka på kärleken som en ekonomi är sanningen att i många heterosexuella relationer står kvinnan för det stora kärleksarbetet. Hon får inte avkastning på det hon investerar. Hon fungerar, obetalt, som terapeut och katalysator, festfixare och vardagsproducent. Att älska en man blir ett arbete utöver alla de andra arbetena hon redan har. Någonstans i den här lustdödande insikten trädde avhållsamheten in i mitt eget liv. Efter några, för mig helt surrealistiska, bråk med en älskare om hur man egentligen tar hand om varandra stod det plötsligt klart för mig att mycket av den energin som annars gick in i mitt litterära arbete, eller i mitt övriga privatliv, östes in i någon som misslyckades med att ge mig energi tillbaka.
Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för.
Avhållsamheten började oplanerat tyst, som ett sätt att återfå en känsla av stabilitet, och fortsatte sedan utan att jag ens fattade ett aktivt beslut om det. När jag ett år in gjorde ett halvhjärtat försök att bryta askesen och jag satt på en främmande säng började jag plötsligt skratta, oförmögen att uppbringa allvaret situationen kräver. Under min tid av avhållsamhet hade jag utan att veta om det drabbats av insikten att sex är något intimt som jag vill dela med någon jag känner tillit för. Sex är att göra sig sårbar och sårbarhet kräver mod. För att glädjefyllt släppa efter för lusten krävdes nu en trygghet som en ytlig bekant inte kan erbjuda. Egentligen hade jag nog alltid känt så, men inte erkänt det. Det känns nämligen så hopplöst omodernt. Det tillfälliga sexuella mötet är en del av en modern livsstil, men också något som så många kvinnor före mig har slagits för. Att avvisa friheten som erövrats för min njutnings skull kändes otacksamt. Samtidigt upplevde jag att jag hittat ett sätt att trolla patriarkatet. När jag på egen hand skrev mig ur berättelsen om att vara sexuellt önskvärd kunde det inte längre nå mig, vilket fyllde mig till brädden med frihetskänslor.
Men att förespråka avhållsamhet är svårt av fler skäl än att jag avvisar en gåva från äldre feminister. Horan och madonnan är eviga bilder inpräntande i kulturen och detta tar sig också uttryck i min egen syn på mig själv. Min idé om det ostörda, asexuella livet härbärgerar alltså den inlärda synen på sex som något som kvinnor ger bort snarare än något vi ger oss själva. Många gånger, i historien och idag, har kvinnor inte haft något annat att förhandla med än sina kroppar. I Aristofanes komedi "Lysistrate" från 400-talet före Kristus sexstrejkar soldaternas kvinnor för att få slut på kriget. I verklighetens England, på 1800-talet, relationsstrejkade tusentals brittiska ogifta kvinnor av en annan anledning. Arbetsmarknaden hade äntligen öppnats upp för dem men enligt lagen var de fortfarande mer eller mindre sin makes ägodel. Samliv var inget som tillförde kvinnorna något, istället var det den enda tillgången de hade att strypa.
Trots dessa motstridiga känslor inför mitt, och därmed alla kvinnors, sexuella vara eller icke-vara vill jag föreställa mig avhållsamheten inte som en brist utan som en tillgång. Ett sätt att hitta en annan sorts intimitet bortom den tillfälliga njutningen som orgasmen erbjuder, en intimitet med ett inte lika givet narrativ som erotiken eller romantiken. Ett tillfälle för kvinnor att finna inre ro, en chans att kasta oss in i våra liv och arbeten utan att bjuda hem den manliga blick som ständigt följer oss i världen. Avhållsamheten ligger bakom mig men tiden då jag avstod har rustat mig med en orubblig ömsinthet inför mitt eget lilla liv. All njutning behöver inte vara extatisk. Istället kan den vara stilla, en lågmäld glädje inför att arbeta ostört vid mitt skrivbord.
Tone Schunnesson, författare
Litteratur:
Elizabeth Abbott: ”A History of Celibacy”. Da Capo press (1999).