Skammen avslöjar vår delaktighet i hungern

Varje dag dör 25 000 personer av hungerrelaterade orsaker, enligt FN. Kulturskribenten Kristina Lindquist reflekterar över en grundläggande rättighet som lätt glöms bort så länge magen är full.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen.”

Det är sextiotal i Stockholm, och Christo har kommit från Aten för att studera. Hungern gäller här en förbjuden kärleksaffär, men ordvalet för att beskriva denna djupaste längtan är väl valt i Theodor Kallifatides roman ”Kärlek och främlingskap”. Mat är liv, även den enklare sorten. Pasta, sill, knäckebröd, filmjölk med smulade pepparkakor – allt beskrivs med ett slags existentiell vördnad. På det oansenliga grekiska matstället Akropolis är det som att Christo får tillbaka sin kropp.

”O du min glupska grek! Även knullet förvandlar du till bröd” skrattar han när vännen talar om sin tjej som att ”varje tugga” är en välsignelse.

I en avgörande passage tidigt i boken har Christo inte råd att äta och beger sig till Humlegården, där det finns män som är villiga att betala för ungt kött. ”Vad skulle hans far säga om han såg honom nu, darrande i kylan, redo att sälja sin kropp, klä av sig sin själ som en använd kalsong. Några män kom förbi, en av dem grep tag i hans förkrympta pung, skakade på huvudet och sa till de andra 'ingen är hemma här', de skrattade och gick vidare. Han luktade hunger och skam.”

För Christo blir hungern något utdefinierande och skamligt, något som separerar honom från omgivningen och samhället. Men kanske är det precis tvärtom? Kanske är hungern den mest gemensamma av egenskaper, och ett bevis på det mänskliga? På ett plan är detta naturligtvis bara en banal biologisk realitet. Min glada bebis gråter efter mat när han vaknar på nätterna, helt enkelt för att överlevnaden är programmerad så. Men det är ett förhållande som också gör spår i kulturen.

I Philip K. Dicks roman ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”, som filmen ”Blade runner” delvis bygger på, avslöjas till exempel en så kallad replikant genom hur hon reagerar på en kontrollfråga om just mat och ätande. Äta råa ostron eller äta kokt hund, vilket är egentligen det mest mänskliga svaret?

I Bibeln framträder ett spännande skifte i relationen till hunger mellan gamla och nya testamentet.

I Psaltarens femtionde kapitel avböjer Gud brännoffer och frågar retoriskt, närmast med en viss ironi i tonen, om människan tycker att han (Gud!) verkligen ska äta kött och dricka blod. Han behöver inga tjurar eller bockar ur stall och fållor – ”ty viltet i skogen är mitt, alla djur bland de väldiga bergen. Jag känner alla fåglar i skyn, alla markens smådjur är mina.” Dels kan detta säkert tolkas som en varning för hybris, eftersom allt som skulle kunna offras redan tillhör Guds skapelse. Men det görs också en poäng av att mat och ätande inte tillhör det gudomligas sfär. ”Vore jag hungrig sade jag det inte till dig, ty min är världen och allt den rymmer.” Gud ber helt enkelt inte sin skapelse om mat, förhållandet är omvänt.

När Gud blir människa inträder också hungern. I Lukasevangeliet berättas om hur Jesus efter 40 dagars fasta i öknen frestas av djävulen som hetsar honom att göra stenar till bröd. Jesus står emot, men poängen är att han faktiskt blir hungrig – som en människa. Därför vet han också att människor kommer att lyssna när han i Johannes sjätte kapitel säger att han är ”livets bröd” och att den som följer honom aldrig någonsin ska hungra.

I verkligheten hungrar dock människor, mer än på länge faktiskt. När FN:s livsmedelsprogram oktober 2020 utsågs till mottagare av Nobels fredspris var det mot en situation i världen där 135 miljoner människor stod på randen till akut svält. Läget har förvärrats, främst på grund av krig och konflikter, där svält används som ett vapen mot civila.

Maten i världen är inte slut. Ändå framställs svält inte sällan som ett beklagligt men naturligt tillstånd, där skördar slår fel eller det helt enkelt bara finns för många munnar att mätta. I den klassiska och utskällda jullåten “Do they know it’s christmas?” sjunger Bono, George Michael och resten av gänget i Band aid till exempel om ett Afrika där ingenting växer och inga regn faller – trots att det är tämligen etablerat att svältkatastroferna i Etiopien på åttiotalet snarast berodde på korruption.

Människor hungrar, trots att rätten till mat är fastslagen i artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna – som är ett av få ställen i deklarationen där kroppen och människans bräcklighet som fysisk varelse blir synlig. Rätten till mat svarar mot ett ursprungligt behov som inte går att förhandla med, i en tid där allt tycks förhandlingsbart och där distansen till den levande kroppen blir allt större. Det är ju så det fungerar i en begärsekonomi, att ingen önskan är objektivt mer värd än någon annan. En vill kunna äta sig mätt, en annan är redan mätt men längtar efter ett maffigt årgångsvin – och vilka är vi att säga att det ena är viktigare än det andra?

Att det ändå är något särskilt med den mänskliga hungern blir tydligt genom att den så ofta får en normupplösande karaktär, rent dramaturgiskt. Den som är hungrig får frisedel. Först kommer maten, sedan moralen, som det heter i Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Alla håller nödvändigtvis inte med om det, men premissen att hunger står över lagen återkommer gång på gång i litteraturen.

I Martha Sandwall Bergströms serie om Kulla-Gulla straffas till exempel en dräng som har stulit ägg från Herrgården med sju slag vinande över handen, sju slag för det sjunde budet. Drängens mor är sjuk och behöver mat, och trots att tjuven har brutit både mot statens och guds bud så vet läsaren i sitt hjärta att det var rätt att stjäla de där äggen. Den som är hungrig har helt enkelt rätt att stjäla.

Detsamma gäller för den centrala stölden i Victor Hugos roman ”Samhällets olycksbarn” från 1862, där konsekvenserna av hunger pekar ut stora delar av intrigen. Den fattige Jean Valjean bryter sig in på ett bageri, stjäl en limpa och döms till fem års straffarbete. Den närmast perversa diskrepansen mellan brottet och straffet talar för sig själv, men omedelbart efter domen kliver Victor Hugo dessutom ut ur berättelsen med upplysningen om att engelsk statistik visar att fyra av fem stölder i London vid den här tiden är direkt kopplade till hunger. Litteraturvetaren David Bellos berättar om en episod där Hugo i verkliga livet såg en mager stackare klädd i trasor ledas bort av polis med en bit bröd i handen. Hugo såg inte en man, utan en symbol för ett samhällssystem – och skrev in Jean Valjean i sin stora roman.

I Stig Dagermans novell ”Saltkött och gurka” stjäl i sin tur en hungrig klasskamrat den överblivna matsäck som huvudpersonen har för vana att slänga i en av skolans tomma bänkar. Kamraten avslöjas offentligt som en ”jävla tjyv”, men något händer i det ögonblicket också med vår huvudperson. Han fryser och svettas, känner ett tryck växa inom sig och vill sprängas. Han försöker förmå den utpekade förbrytaren att ta emot en smörgås för att själv få absolution, men förgäves.

”När man är mätt glömmer man att man ska bli hungrig igen”, skriver Kallifatides, och det är sant.

Det är den trygga glömskan som störs inför åsynen av andras brist på mat och påminner om en ojämlikhet som är rent existentiell, som en reva i själva mänskligheten. Inför tomma magar är det den som är mätt som står där med skammen.

Kristina Lindquist, kulturskribent

Litteratur

David Bellos. ”The Novel of the Century: The Extraordinary Adventure of Les Misérables”

(Farrar, Straus and Giroux, 2017).

Bibeln: Psaltaren 50:7-14, Lukas 4:1-4 och

Johannes 6:35.

Stig Dagerman: Saltkött och gurka ur ”Nattens lekar. Samlade noveller och prosafragment”

(Norstedts, 2014).

 Philip K. Dick, ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” (Random House, 1968). På svenska som "Blade runner", Bakhåll förlag.

Victor Hugo, ”Samhällets olycksbarn. Del 1” (Niloe, 1981).

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Theodor Kallifatides, ”Kärlek och främlingskap” (Albert Bonniers förlag, 2020).