80-talsindividualism kan användas konstruktivt – till att hata, sura och vägra

1980-talet var ett banbrytande årtionde för individualismen och en katastrof för mänskligheten, menar Aase Berg. Men kanske kan indivualismen användas till något bra om alla erbjuds rå självkännedom?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En kortare version av essän publicerades ursprungligen i april 2016.

Det är 80-talets fel att vi mår skit idag. Det är 80-talets fel att vi lever i ett samhälle fullt av omogna, karriäristiska idioter. Man kan peka på flera startpunkter, men en var kärnkraftsomröstningen. Det var då luften gick ur vänstern, 70-talet dog. Och 60-talet, som fanns inbyggt i 70-talet, det dog också. Välfärdsstaten dog.

80-talet däremot, det dör aldrig. Det är som en kackerlacka.

På 80-talet kläcktes många okrossbara varelser med exoskelett från Armani och ett inkråm utan styrsel. Globala män i dyra kostymer vällde fram och la världen för sina fötter, drog igång interkontinentala halvskumraskaffärer, gastade i yuppienallar och skaffade den sortens arrogansdryga och suggestiva personligheter som kan lura den naiva populasen men som egentligen är vanlig hederlig psykopatcharm.

Så tänker jag när jag läser ett Ord & Bild-nummer, som handlar om just 80-talet. Själv blev jag tonåring exakt 1980, så texterna sätter förstås igång en orgie av igenkänning och nostalgi. Det är trevligt med igenkänning, men det är en återvändsgränd också. Man måste göra något mer än att känna igen sig när man hittar ett identifikationsobjekt, nämligen krossa det. Annars är det omöjligt att utvecklas.

Och när vi är inne på punk så tänker jag att det är svårt att förstå ett decennium utan att analysera musiken. På 80-talet gick jag verkligen i musikens hårda skola, nämligen i Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm.

Jag tyckte att musikundervisningen var reaktionär och auktoritär och satt hellre med mina polare i Tegnérlunden på lektionstid och låtsades dricka öl ur tomma ölburkar. Nån gång repade vi till och med mod att kröka på riktigt. Vi blev uppkallade till rektorn för uppläxning: ”Här sköter vi oss”. Tankeväckande, tyckte jag, för vilka är vi? Jag skiter i ditt jävla vi, blev min slutsats.

Jag missade tyvärr punkens storhetstid rent livemässigt, jag var några år för ung, men jag satt i alla fall hemma och lyssnade på radioprogrammet Ny våg. Min favoritlåt var extremt deppig och exakt i linje med min svartklädda smak, den fanns på punkbandet Dom Vässades enda skiva.

Det var många som hette nåt på Dom under de åren. Stavat DOM. Dom Dummaste var först. Sen fanns Dom Intelligens Befriade (det ska vara särskrivet då alltså) och Dom Fåglarna. Dom skulle kunna vara just en intelligensbefriad översättning från engelskans The, som i Dom Köns Pistolerna, Dom Skalbaggar och Dom Rullande Stens.

Dom Vässades låt hette En ghasel, den erbjöd laddade bilder:

”Jag står och ser på världen genom gallret” och ”först när jag krossas, krossas gallret.”

Men, alltså: En ghasel. Vad fan var en ghasel? Jag tog reda på fakta, att det är ett versmått, och jag spårade texten till Fröding, som jag sen faktiskt läste andra dikter av utan att någon pedagogisk befälhavare behövde tvinga mig till det.

Jag lärde mig en hel del både av musik och film.

I Ord och Bildnumret läser jag Marit Kaplas text om filmen Himmel över Berlin, och självklart går det inte att komma runt den filmen om man ska förstå 80-talet. Här snackar vi kvalitet. Men vad händer om man går tillbaka till de skräpiga och pulpiga skapelserna?

En film som gjorde starkt intryck på mig var Experimentet, eller Altered States som den heter på engelska. Den är extremt flummig, jättekonstig och kvasivetenskaplig: William Hurt snöar in på mexikanskt ödleknark och badar floatingtunna så att hans gener förvandlas, det är lite oklart exakt hur, och han blir grottmänniska, det verkar jobbigt och plågsamt. Filmen består mest av hallucinationer, dialogen är i stort sett obegriplig, William Hurt går runt och svettas och flämtar. Filmen kom 1980 och jag såg den då. Jag fattar inte varför jag aldrig har kunnat glömma den. Den är inte ens bra.

Jag tror det är det kyliga tonfallet som tilltalar mig. Människans inre är bara primitivt, vidrigt och obegripligt. Schamanerna i Mexiko är allmänt sluskiga och kladdmålade med vit gegga i ansiktet, hoppar omkring och skriker. Ingen harmonisk transcendens där inte. Det öververkliga framstår om möjligt som ännu skitigare och mer meningslöst än den vanliga verkligheten. Allt är ensamhet.

Filmen var en förutsägelse om det åttiotal jag snart skulle växa in i, som skulle förvandla välfärdstryggheten till en hårdare och mer ensam värld. Jag skulle tvingas bli individualist. Vi blev individualister allihop. Det fanns inget vi. När någon ändå använde det ordet betydde det bara att hen ville bestämma.

Jag fascinerades av William Hurt där han låg isande ensam, intrasslad i elektroder i en rostig ”isolation tank”.

Ni minns väl floating, som hade sin storhetstid på 80-talet? Man ligger eller står i en tank full med saltvatten och förväntas uppnå sinnesro.

Det var här må bra-kulturen startade. Ett förstadium till spa och mindfulness. Det var här det naiva groddkäkandet från hippiekollektiven började utvecklas mot dagens panikslagna kroppskontroll inklusive sammanbiten avslappning, frenetiskt framtvingad yogamindfulness och tvångsuppfostran i att idissla bulgur och quinoa och andra skräckinjagande cellulosasubstanser med smak och konsistens som om de hade slevats fram ur en cementblandare.

Jag tackar individualismens lyckliga stjärna för att jag är den jag är. Men jag använder den inte som det var meningen, till tillväxt, pengaroffande och egotrippar. Jag använder den till att hata, sura och vägra. Rätten att avvika behöver kanaler, alltid. Anarkismen var enda alternativet till nyliberalismen på den tiden, och den anarkistiska praktiken skulle ju funka utmärkt om alla människor vore mogna.

Seriös politik borde alltså handla om människouppfostran.

Hur får man då ihop den ursinniga fjortonåringens individualanarkism med en mer vuxen tanke om samarbete och kollektiva instanser?

Alla som bor i min kolchos ska först genomgå psykoanalys. En seriös utbildning i stenhårt opjoskig självkännedom som skalar bort narcissism, egoism, manipulationer och maktbufflande. Och obs: nu pratar jag inte om självhjälpsideologi eller tyck om dig själv-kurser, om att ligga och vara härlig i floatingtunnan. Jag pratar om psykoanalytisk, krasst avslöjande självkunskap, som faktiskt är raka motsatsen.

Det betyder att människor skapar inre trygghet istället för yttre. Bort med yuppierans exoskelett, slit rustningen av kackerlackan. Det är strävan efter yttre trygghet – ofta i form av snikenhet och fasadpalats byggda av pengar – som bryter ner samhällen. En självtrygg människa har mindre behov av maktspel. Hon står ut med sin egen ensamhet. En självtrygg människa behöver inte hela tiden tänka på sig själv. Hon behöver inte beveka sin kropp med en massa individualistisk mindfulness. Hon finns liksom ändå.

Så det vi missade på 80-talet, det är följande: Människor som tänker på sig själva utan att ha självkännedom, de är väldigt farliga. De kan förstöra en hel värld. De är på god väg att lyckas.

Aase Berg, författare

Läsning

Ord&Bild 4 2015: 1980-talet