Alla människor behöver tröst någon gång i livet. Men får att få tröst, behövs det väl någon som ger den till en? Bibliotekarien Elisabeth Skog funderar på om litteraturen kan vara denna någon.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag söker i Vårdguiden på begreppet tröst. Det ger 64 träffar, nästan alla handlar om barn. Barn som ska tröstas. Spädbarnskolik och mardrömmar. Plåster på såret. Tröstnappen.
Nationalencyklopedin förestavar att tröst är det samma som lindring i sorg eller bekymmer. Ordet finns belagt i äldre fornsvenska. Etymologiskt är det besläktat med tro. Jaha ja.
I Svenska Akademiens Ordlista hittar jag 13 sammansättningar med tröst: tröstekälla, tröstlöshet och tröstpris till exempel.
Men vad är tröst egentligen och finns det någon definition?
Forskning talar om att ”Tröst innefattar fysiska, psykospirituella och sociokulturella upplevelser, och leder till förbättrad hälsa.”
Jag förstår också att det ska vara minst två människor inblandade: en som är ”tröstfärdig”, det vill säga mottaglig för tröst, och en givare. Med hjälp av tröstande samtal ska det då uppstå en citat ”djupt delad känsla av samhörighet.” Den tröstfärdiga ska härigenom få hjälp att se på sitt lidande ur ett nytt perspektiv. För att sedan kunna ägna sig åt annat.
Kontentan verkar vara att trösten kommer via en annan människa. It takes two alltså. Precis som i tango.
När jag var elva år (1974) var jag mycket berörd av Barbro Hörbergs melodiradio-hit ”Gamla älskade barn” det som grep mig mest var dessa rader:
”Vilken dag mister en människa barnets rätt till trygghet och tröst och förlåt?
Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?”
Att själv ta hand om sin gråt verkade så outsägligt sorgligt. Jag var nog rädd att mista barndomens tröstprivilegier och tänkte nog också på alla tröstlösa, både unga och gamla solstrålar på parkbänkar och annorstädes där ute.
Barbro Hörbergs fråga har hängt med mig sedan dess. När måste man själv ta hand om sin gråt? Och ser man på, nästan 40 år senare dyker svaret upp i Beate Grimsruds bok ”En dåre fri”, en roman om skapande och sjukdom.
Huvudpersonen Eli konstaterar att nu får hon värma mjölken själv när hon är vaken om nätterna. Hon säger:
"Det är att vara vuxen. Att vara god mot sig själv när det behövs och ingen annan finns till hands."
Att kunna trösta sig själv och själv ta hand om sin gråt, kanske inte måste vara något sorgligt eller ens något hotfullt.
I psykologen Marta Cullberg Westons bok från 2012 ”Tröst och reparation – finn din egen tröstfunktion” finns mycket att hämta för den som vill bli bättre på konsten att ta hand om sin gråt. Det handlar om att bygga upp en ”inre tröstande instans som fungerar stödjande när det blåser i livet.”
Marta Cullberg Weston varnar också för ”självtröst som går snett”. När vi tror att vi tröstar oss men är ute på fel spår. Eller fejktröst som vi skulle säga på nusvenska. Varningsflagg för överdrivet intresse för:
mat
alkohol
tabletter
droger
omåttlig aktivitet
shopping
Några moderna bubblare att lägga till den listan skulle kunna vara:
Manisk renlevnad
träning och yoga
heminredning
Jag är dock inte den som ska kasta första stenen på dem som ägnar sig åt ovan nämnda sysselsättningar. Jag tror att överdrivet undvikande av företeelserna på listan i lika hög grad skulle kunna klassas som bedräglig tröst.
Vår förmåga att trösta oss själva grundas, gissa när! Jo, i barndomen. Om föräldrarnas förmåga att trösta är bristfällig får barnet ingen god modell att ta med sig. Man blir då svårare att trösta och stressen kan då lätt citat ”stegras till en överväldigande känsla av nödställdhet.”
En överväldigande känsla av nödställdhet. Jag vet inte varför denna mening slår an så djupt hos mig.
Marta Weston Cullberg är säkert något viktigt på spåren i sin bok. Ledsamt bara att omslaget pryds av ett snyggt par i en softad omfamning i ljus och fräsch miljö.
Budskapet blir lite dubbelt: Finn din egen tröstfunktion, javisst, men först ändå en rejäl parrelation.
En gyllene medelväg mellan å ena sidan tröst via en annan person och å andra sidan självtröst måste vara litteraturen. I sin bok ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” beskriver Jeanette Winterson en fruktansvärd uppväxt och hur systematisk läsning av folkbibliotekets skönlitterära bestånd från A till Z räddade livet på henne.
När allting är en trasa, när livet suger, säger Winterson så här:
"Jag tror på skönlitteratur och på berättelsens kraft [ ... ] Vi kan vända oss till dikten.
Vi kan öppna boken. Någon har varit där för vår räkning och dykt efter orden."
Visst är det är en trösterik tanke. ”Någon varit där för vår räkning.” Och att denna person formulerat något som nu kan vara mig till tröst, när det är som värst. När jag är i beråd. Detta är en personlig läsning, ett tröstebrev från en författare till mig.
Ibland används lyrik för att trösta många på samma gång. Vid stora naturkatastrofer, krigsutbrott, terrordåd händer det att dagstidningarna publicerar en nyskriven tröstdikt av en känd författare. När vi inte orkar mer reportage och faktarutor över antalet döda och skadade kan dikten ta en genväg till förståelse. Och till tröst.
Jag tänker på döden varje dag. Vem gör inte det? Poeten Bodil Malmsten gjorde det säkert.
Dagens Nyheter publicerade hennes dikt Sorg i början av januari 2005, strax efter tsunamin.
”Våra intetsägande armar. Vi vill bara hjälpa. Vi är här.
Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din.”
Sorgen är bara din skriver hon och just då, paradoxalt nog, delas den med den som läser.
Och vi blir mindre ensamma. I någon mån tröstade.
Just sådana finesser kännetecknar litteratur av bästa märke. Ingen är där, men från avlägsna orter och tider når oss ändå orden som stillar vår oro.
Lägger sig som svalkande händer över våra hettande kinder och svidande ögon.
Elisabeth Skog, bibliotekarie
Sändes första gången 05-12-2017
Litteratur:
Beate Grimsrud: En dåre fri, Albert Bonniers förlag, 2010
Marta Weston Cullberg: Tröst och reparation: finn din egen tröstfunktion, Natur & Kultur Akademisk, 2012
Jeanette Winterson: Varför vara lycklig när du kan vara normal?, översättare Ulla Roseen,Wahlström & Widstrand, 2012
Tua Forsström: En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, Albert Bonniers förlag 2012
(Santamäki Fischer & Dahlqvist, 2009, s. 115-135). Kolcaba (1991; 1994, 2001; 2003) beskriver tröst som ett stärkande tillstånd, i vilket människors behov av lättnad (relief), lindring (ease) och mentalt gränsöverskridande (transcendence) tillgodoses i fysiska, psykospirituella, 13 sociokulturella och miljöberoende dimensioner
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:369769/FULLTEXT01.pdf