Kommer palsternackan i min byrålåda att överleva?

Ett frö är en förhoppning om det som en dag ska gro, men det rymmer också information om det som har varit. På så vis liknar de idéer från tidigare kulturer, reflekterar Johan Landgren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad är ett frö, egentligen? Jag sitter vid köksbordet. Runt omkring mig ligger små påsar och burkar utspridda. Vissa med vackra målningar av grönsaker, andra hemvikta med nästintill oläsliga tecken på. Någonstans mellan femtio och hundra sorter skulle jag gissa att det är. I antal utgör de tusentals fröer. Vart och ett av dem bär inom sig en förhoppning. Att det en dag ska gro. Slå rot. Växa till. Bli något mer. Man kanske kan kalla det ett slags tro?

Samtidigt, utanför fönstret, flyger fåglar i skytteltrafik mellan äppelträdets grenar och matstationen. Entita, blåmes, talgoxe, bergfink. För dem är frön något ytterst substantiellt: mat. Överlevnad för dagen. Enligt den brittiska intresseföreningen för fåglar, British Trust for Ornithology, behöver en blåmes energi motsvarande 24 solrosfrön, en femtedel av dess vikt, varje dag. Fröna på bordet framför mig skulle alltså kunna göda en blåmesfamilj en hel vinter! Om blåmesarna kan tänka sig att byta till en mer varierad diet, vill säga. För just de här fröerna har jag dock andra planer.

Sedan femton år tillbaka kommer en del av den energi jag stoppar i mig från min egen trädgård. Jag odlar, mestadels sådant som går att äta. Det gör att jag samlat på mig en del fröer genom åren. Dels köpta, dels skördade på plats, dels tillbytta. Under denna period har jag också, den hårda vägen, lärt mig att fröförvaring är en konst. Och att jag definitivt är en amatör.

I den byrå i vardagsrummet där jag förvarar mina fröer, i vilken temperaturen över året växlar mellan 15 och 30 grader, förlorar de flesta fröer sin förmåga att gro inom en femårsperiod. Vissa tidigare än andra. Exempelvis kan man undra hur palsternackan har kunnat klara sig i konkurrensen när dess grobarhet sjunker rejält redan efter ett års lagring. Att den därtill, i likhet med de flesta rötter vi odlar här i norr, inte sätter frö förrän andra året gör den inte till den enklaste grönsak att kultivera på egen hand. Mycket lättare är det med andra, som till exempel pumpa och tomat. Vad gäller dessa kan man både äta och ha kakan kvar. Varje fruktkropp innehåller mängder av fröer som enkelt kan torkas och sparas för eget bruk.

Några som länge fått äran för att förvara fröer på ett exemplariskt vis är de gamla egyptierna. Enligt historien, som arkeologen Gabriel Moshenka undersöker närmare i en artikel om fröhistoria och myten om mumievetet, lyckades forskare i mitten av 1800-talet odla vete från fröer hittade i Cheopspyramiden. Som Moshenka visar är tyvärr hela historien en myt, och en synnerligen långlivad sådan. Än idag används den i olika sammanhang som en symbol för livskraft och återuppståndelse. En lämplig grogrund för att, som Moshenka uttrycker det, svindla turister, trädgårdsmästare och bönder. Som så mycket annat säljer fröer bättre om de serveras med en riktigt bra historia. Tilläggas bör kanske att egyptiernas tanke med att placera frö i sina gravkammare knappast var att fröerna, tusentals år senare, skulle planteras av ett gäng bleka kolonisatörer hundratals mil norrut. Fröna var tänkta för livet på andra sidan, i vilket grobarheten torde förhålla sig till helt andra parametrar än våra.

Ett mer naturvetenskapligt förhållningssätt till frökonservering hittar man hos ”Svalbard Global Seed Vault”, ett internationellt frösamarbete finansierat av norska staten och administrerat av Nordiskt genresurscentrum. Frövalvet, som ligger någon kilometer utanför Longyearbyn, invigdes 2008 och består av ett antal lagerrum som sprängts ut 120 meter in berggrunden. På grund av permafrosten har lokalerna närmast perfekta förhållanden: låg luftfuktighet och en konstant temperatur på –18 grader. Även utan tekniska hjälpmedel kan man där förvara en stor del av världens frösorter på ett sätt som gör att de kan övervintra i hundratals år. Till Frövalvet kan stater vända sig för att säkerställa att lokala frösorter inte förloras för alltid, i händelse av storskaliga naturkatastrofer eller långvariga krig. För några år sedan kunde man läsa i dagstidningarna att ett första sådant uttag av fröer gjorts, av Syrien, några år efter att den egna fröbanken hamnat mitt i stridslinjen.

Liksom fröförvaring är en konst är fröodling det. Visst går det att plocka en kärna från ett äpple du just köpt och stoppa ned den i jorden. Den kommer troligen att gro, och om förutsättningarna är någorlunda gynnsamma, växa upp till ett äppelträd. Men med största sannolikhet kommer det inte ge samma sorts frukt som den du just ätit, då äppelblomman som fröet härstammar från pollinerats av pollen från blommor på andra äppelsorter med delvis andra genuppsättningar. Kanske blir det ändå ett gott äpple, och en helt ny sort är född.

Jag sitter med mina fröer. Väger dem i handen, mäter dem mellan fingertopparna. Allt som göms i dem. Inte bara gener, utan också information om vad vart och ett av fröna varit med om. Jordmån, vattentillgång, temperatur är registrerad. På så sätt liknar fröna de idéer från tidigare kulturer, nedtecknade på papyrusblad och pergament, som vi ännu idag går tillbaka till. Hoprullade skrifter. Också för de flesta av dem är originalen sedan länge förlorade. Vi vet till exempel inte vad som inspirerade Hesiodos att i ”Verk och dagar”, på sjungande hexameter, nedteckna en lång rad instruktioner och förmaningar om konsten att odla. Eller vilka odlingsexperiment som föregick Columellas lexikon om romerskt jordbruk, ”De Re Rustica”. De manuskript som existerar idag är till största del traderade kopior av tidigare manuskript, vilka nedtecknats och sparats i bibliotek runt om i världen.

Och även om det största av biblioteken, det i Alexandria, brann upp, och med det många oersättliga tankar och idéer, är det tack vare de bibliotekarier och skrivare som arbetade där, och på andra platser i det vidsträckta romerska riket, som ändå något finns kvar. Vi kanske inte vet exakt vad som ligger bakom Hesiodos och Columellas tankegods – men vi har det viktigaste kvar – idéerna. På samma sätt är det med äpplen och päron, palsternackor och pumpor. Vi kan inte med säkerhet veta deras ursprung, men vi kan ta ett bett av dem. Känna smaken och konsistensen. Låta dem fylla magsäcken. Sönderdelas och spridas i kroppen.

Skicka därför, när du smälter maten, en tanke till alla dåtida, nutida och framtida fröarkivarier och bibliotekarier. Till Svalbard, som sägs vara säkrat även för de värsta klimatscenarierna. Och till biblioteken som i kulvertar runt om i världen, ofta djupt under jord, förvarar vårt tankegods till kommande generationer.

Johan Landgren, poet och litteraturvetare

Litteratur:

Gabriel Moshenska: “Esoteric Egyptology, Seed Science and the Myth of Mummy Wheat”, Open Library of Humanities 3(1), 2017. https://doi.org/10.16995/olh.83

Hesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Columella: Tolv böcker om lantbruk: en tvåtusenårig romersk lantbrukslära (De re rustica). Översättning Sten Hedberg. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, 2009.