Slackern gör motstånd mot äta-jobba-sova-dö-samhället

Slackerromanen och slackern själv hade sin storhetstid under 1990-talet. Men vad ville denna figur egentligen? Och var tog den vägen? Författaren Martin Engberg söker och hittar henne i ny skepnad.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det fanns en tid i mitt liv när jag bodde i ett rum med svarta gardiner och sov på en madrass på golvet, inhyrd hos en vän i en medelstor svensk stad. Medan min kompis pluggade ägnade jag mig åt att skriva – ett tidigt romanförsök – och förutom sådant som Dagerman, kom inspirationen från böcker i vilka människorna liksom vi var unga, gick och stämplade och levde ett pliktlöst liv. Böcker som kunde tilltala en ung författar-wannabe eftersom de, på grund av sitt ämne, framstod som litterärt möjliga att imitera. Slackerlitteratur.

I boken Not Working argumenterar psykologen Josh Cohen för att det behov av att inte arbeta många av oss har borde erkännas samma status som arbetet självt. Inte som återhämtning för ökad prestation, utan som något i sig meningsfullt. Med hjälp av fallstudier av personer han mött i sin kliniska praktik och olika konstnärskap konstruerar Cohen fyra typer vars minsta gemensamma nämnare är vantrivsel i förhållande till den gängse synen på arbete. Han ger dem namn som Den utbrände, Slusken, Dagdrömmaren och … just det ... Slackern.

Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst.

Slackern, tänker jag, vad hände med slackern? Det var som att jag skickats tillbaka till det där rummet med svarta gardiner.

Vad var det egentligen som skrevs där och varför?

I ett försök att orientera mig plockar jag upp Per Hagmans debutbok, Cigarett från 1991. Alla markörerna är där, men att läsa om andras festande blir snabbt monotont och den grabbiga jargongen är kvävande. Det är något annat jag letar efter. Claes Holmströms bok Tredje stenen från solen från 1994 – som jag måste ha läst vid den här tiden – är svårare att få tag på än Cigarett. Av någon anledning är det kö på bibliotekets enda exemplar. I väntan på att kunna lägga händerna på ett ex ser jag om Richard Linklaters film Slacker från 1990 för att få ordning på begreppet. Det var framför allt den som gav ordet en för decenniet samtida betydelse, tidigare hade det till exempel använts om personer som under första och andra världskriget i USA inte ville göra militärtjänst. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Sedan drog den på sig en Nirvana T-shirt och blev synonym med en ironisk cyniker som var skeptisk mot det mesta. Inte minst äta-jobba-sova-dö-samhället. Eller som en karaktär uttrycker det i Slacker: ”Åt helvete med den sortens jobb du måste ha för att försörja dig! […] Se på mig! Jag klarar mig fint. Jag kanske inte lever på något bra sätt, men jag behöver åtminstone inte arbeta för att göra det.”

Eller, för den delen, med artisten Becks ord: ”I’m a loser baby so why don’t you kill me?”

Kameran i Linklaters film förflyttar sig sömlöst mellan olika karaktärer. Alla visar de upp en livshållning som speglar filmens titel. De delar med sig av sina teorier om världen på ett ofta spånigt, kvasiintellektuellt eller konspiratoriskt sätt, om det inte rör sig om rena fantasier, men de existentiella frågorna pockar på underifrån. De flesta av figurerna är unga, merparten män, men här finns också kvinnan på filmens affisch som försöker kränga en burk som hon påstår innehåller ett av Madonnas pubeshår, och på det sättet exemplifierar generationens förtrolighet med en global populärkultur och dess mytbildningar.

En av anledningarna till att filmen, trots att den är en tidsskildring, inte känns daterad på samma sätt som Hagmans Cigarett, är att den utgör en provkarta över flera olika existenser utan att låsa sig vid ett enskilt perspektiv. Kategorin berättelser om pojkmännen som är barn till Lundells Jack, som i sin tur var barn till Jack Kerouacs beatniks, är vid det här laget mättad med råge. Antagligen är det därför (utöver rent litterära kvaliteter) som de skildringar i genren som kommit fram på senare år, har kvinnor som författare och huvudpersoner. Karolina Ramqvist skriver Alltings början med en feministisk blick. Huvudpersonen i Tone Schunnessons Tripprapporter uttrycker en liknande brist på kontakt med sina känslor som Hagmans jag i Cigarett, men könsskillnaden ger en förskjutning i maktbalansen. Huvudpersonens sätt att leva blir på det sättet en provokation mot vissa tabun, som i högre grad fortfarande gäller kvinnor än män, till exempel när det kommer till hur sexuella begär uttrycks.

Slackern [...] faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta.

Men frågan är om inte Ottessa Moshfeghs My year of rest and relaxation från 2018 frambringat den ultimata slackern. Huvudpersonen i boken bestämmer sig helt sonika för att – med hjälp av ett mindre apotek av droger – gå i idé under ett helt år i väntan på att alla problem ska försvinna. Möjligen skulle det ambitiösa i projektet kunna diskvalificera detta som en slackerskildring. Å andra sidan är alla andra referenser på plats, från dyrkandet av VHS-spelaren och den nördiga besattheten av film, till den cyniska blicken och oviljan att inordna sig i ett uppstyrt samhällsliv. Dessutom är det något så udda som en närhistorisk roman i genren eftersom den utspelar sig runt millennieskiftet.

Och huvudpersonen i Moshfeghs bok är inte den enda som söker en väg ut ur en kris med hjälp av slackern.

I Not Working berättar Josh Cohen hur Linklaters film hjälpte honom ur den livskris han hamnat i som doktorand. Genom att hävda allas rätt att leva i sin egen takt gav den honom tillåtelse att vara kreativ på det sätt som passade honom. När han lät skrivandet ske på de tider och i de intervaller som föll sig naturligt för honom – ofta efter långa perioder av inaktivitet – lossnade skrivkrampen. Han hade hittat sin livsrytm.

Sedan påpekar Cohen att det förstås finns tider när den egna rytmen måste inordnas med andras, för att vi har familj, lönearbete, eller ett husdjur att ta hand om, men säger att det kanske är då det är som viktigast att hålla fast vid dess anda av olydnad och vägran. Dess benägenhet till aktivitet och inaktivitet utan mål och mening. Slackern inom oss är helt enkelt den där som har en tendens att göra saker som faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta.

Jag inser att jag inte behöver Claes Holmströms bok. Det var det här jag letade efter. Inte fler skildringar av vilsna unga män. Tiden i rummet med svarta gardiner gav mig en möjlighet att utforska min egen rytm och när jag drömmer mig tillbaka dit är det för att jag behöver påminna mig om att jag fortfarande har en sådan. Det har inget med MTV, humorprogrammet Knesset eller krogrundor att göra. Tvärtom är det en uppmaning att söka andra berättelser, sådana som de i Slacker, som obekymrat slingar sig fram längs sina egna vägar, samtidigt som de möter och sluter upp med andra berättelser, utan att bry sig om ifall de gör på rätt sätt. Och det kommer att vara andra berättelser idag än på 90-talet.

“Slackern utmanar det obestridda privilegium handling och målinriktning har i vår kultur av skrupellös kapitalisering och konkurrens. Hon tar sig an den fundamentala frågan om vad som gör livet värt att leva”, skriver Cohen.

Det tar jag med mig. Resten kan få sjunka tillbaka till sitt 90-tal.

Martin Engberg, författare