Det tog bara en månad att krossa den tyska litteraturvärlden

Det kan gå så ofantligt fort. Ann-Sofi Ljung Svensson berättar om attacken på litteraturen och författarna i Tyskland i februari 1933. Och om vad som följde i dess ställe.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2022-08-22.

Tisdagen den 14 februari 1933, två veckor efter det nationalsocialistiska maktövertagandet i Tyskland, får landets mest inflytelserika teaterkritiker, Alfred Kerr, ett oväntat telefonsamtal. Den 65-årige Kerr har 39 graders feber och har inte lämnat villan i Berlinförorten Grünewald på över en vecka. En våg av svår influensa har drabbat Europa, och i Tyskland räknar man nyinsjuknade dag för dag.

Samtalet kommer från en välvillig polisman som varnar Kerr för att hans pass kommer att spärras nästkommande dag. Kerr reagerar instinktivt. Efter tre och en halv timme befinner han sig i Prag.

En vecka senare flyr författaren Heinrich Mann. I ett par år har han varit president i den två hundra år gamla preussiska akademins mer moderna litteratursektion – ett barn av Weimarrepubliken. Senaste tiden har varit turbulent. Under lång tid har Mann trotsat den framväxande nationalsocialismen. Nu har han tvingats avgå. Mest graverande för de nya makthavarnas alltmer likriktade lakejer är nu att Mann – tillsammans med konstnären Käthe Kollwitz – precis skrivit på en ”brådskande appell” mot nationalsocialisterna och för socialdemokrater och kommunister. Man ser den klistrad på reklampelare över hela Berlin inför Hitlers utlysta nyval till riksdagen den 5 mars.

Två dagar innan han lämnar landet deltar Mann vid en soirée hemma hos chefredaktören för en av Weimartidens mest betydelsefulla liberala dagstidningar, Vossische Zeitung. Det talas om de snabba förändringarna, och oron sprider sig under kvällen. Efter nyvalet kommer huvuden att rulla, sägs det.

Beslutet är fattat, resväskan står packad i våningen på Fasanenstrasse. Heinrich Mann är välbeställd efter framgångarna med romanen Professor Unrat som filmatiserats med Marlene Dietrich som Den blå ängeln.

Han är van att resa. Men nu krävs en undanmanöver.

Med enbart ett paraply i handen lämnar han morgonen därpå lägenheten för att ta tåget till Frankfurt. Fästmön Nelly Kröger har redan varit på stationen och placerat resväskan på tågets hatthylla. Efter flera förvillande tågbyten anländer Mann till franska gränsen och promenerar med sitt handbagage in genom stadsportarna till Strasbourg. Han beräknar vara borta några månader, inte mer. Sen borde det vara över.

Så snabbt det gick. Så förvånande, så förödande snabbt. På bara fyra veckor kunde nationalsocialisterna med lagar, förordningar och våld montera ner Weimarrepublikens demokratiska institutioner, och få en stor del av Tysklands mest framstående kulturpersonligheter att fly landet.

I den tyske litteraturkritikern Uwe Wittstocks bästsäljande bok Februar 1933. Der Winter der Literatur från 2021 kan man följa hur det gick till när snaran drogs åt kring de författare som inte längre var önskvärda.

Manegen var krattad. Alfred Rosenberg och Joseph Goebbels hade satt nationalsocialismens kulturpolitik i verket redan i slutet av 1920-talet: Rosenberg med sitt Kampförbund för tysk kultur, och Goebbels som ledare för NSDAP:s Rikspropagandaministerium. Ingen kulturarbetare kan ha varit helt oförberedd.

Men det som först smyger sig på växer och blir snart ett faktum. Plötsligt är det för sent.

Det är som med den långsamt annalkande vinter. Man ser att färgerna förändras, känner den lätta krispiga kylan, men njuter ännu av den svaga höstsolen. Så vaknar man en morgon och ryser. Termometern står på noll. Det ligger en hinna av frost över allt. Nu är den här. Så plötsligt den kom.

För sent var det definitivt den 28 februari, dagen efter den ödesdigra riksdagshusbranden i Berlin. Hitlers kabinett sammanträder på förmiddagen och presenterar därefter de två förordningar som kom att lägga sig som en förkvävande brandfilt över alla Weimarrepublikens rättigheter: yttrandefriheten, pressfriheten, föreningsfriheten, församlingsfriheten. Post kunde öppnas, telefoner avlyssnas och privata bostäder var inte längre skyddade för intrång. Med ett Alexanderhugg var rättsstaten avskaffad, och 1920-talets tyska avantgardistiska kulturmiljö gick i graven.

Många flyr samma dag: Bertolt Brecht går redan på morgonen ombord på ett tåg till Prag. Alfred Döblin, författaren till storstadsromanen Berlin Alexanderplatz, lyckas skaka av sig en SS-man som vakar utanför bostaden, och beger sig sent på kvällen mot Paris.

Men andra hann inte.

När journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky får meddelandet om branden på kvällen den 27 februari har han redan fått flera uppmaningar om att ge sig av. Han har tidigare suttit fängslad för landsförräderi efter att ha avslöjat att Tyskland trots Versaillesfördragets förbud ¬rustat upp sitt flygvapen.

Han vägrar åka. Han har för mycket att stå i och dessutom vill han lägga sin röst i valet den 5 mars. Och han har ju ingen namnskylt på dörren, så hur skulle polisen kunna hitta honom?

Men morgonen efter branden går det som en våg genom Berlin. De nya förordningarna har ännu inte trätt i kraft, ja, de finns ju egentligen inte. Men diktaturen står och stampar i farstun och vill in. Polisen knackar på långt före gryningen.

Halv fyra på morgonen står de utanför dörren hos Ossietzky. Han kommer aldrig mer att återvända.

Det är historiens ständiga ironi. Vi vet, de visste inte. Vi lägger vårt tidsavstånd och dess verkningshistoria som ett raster över allt som hänt och läser människors livsberättelser med facit i hand.

Men just innan det sker vet vi inte att det ska ske. När det väl händer, händer det plötsligt, och vi förvånas över att det sker och över att vi inte förstod att det skulle komma att ske.

I februari 1933 var Tysklands författare omedvetna om det kommande bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj, om inrättandet av Rikskulturkammaren i september, och om dess underavdelning Rikslitteraturkammaren året efter. Den månghövdade kulturfamiljen Mann – Thomas, Heinrich, Klaus och Erika – var heller inte medvetna om att en av familjens tidigare vänner, författaren Hanns Johst, två år senare skulle bli den tyska litteraturens ständige övervakare i egenskap av president både för litteratursektionen inom den preussiska akademin och för Rikslitteraturkammaren. Men senare under våren 33 visade Johst tydligt var han stod i en pjäs som uruppfördes på Hitlers födelsedag den 20 april.

”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning.”

Det var precis vad den nya regimen just hade gjort.

Den idag kanoniserade tyska litteraturen blev inom landets gränser skjuten i sank. Om det som uppstod istället har Christian Adam berättat i den uppmärksammade Lesen unter Hitler från 2010. Ideologiskt likriktad propagandalitteratur, men framförallt – en flod av lättsam underhållning blir det som tar över på den tillrättalagda bokmarknaden. Nu startar bland annat den tyska deckarboomen.

Kultur har alltid varit ett vapen. Bröd och skådespel har använts för att stilla massorna. Populärlitteraturen kom i Tyskland att fungera som en tät och behaglig dimridå som för en tillräckligt stor del av medborgarna kunde dölja den krutrök som i rasande takt spred sig över Europa.

Ann-Sofi Ljung Svensson, litteraturforskare

Litteratur

Uwe Wittstock: Februar 33 – Der winter der literatur. Beck C. H. 2021.

*Sedan essän spelades in har boken utkommit på svenska på Nirstedt/Litteratur i översättning av Jens Christian Brandt.