En poet full av lava: Emily Dickinson och vulkanerna

Emily Dickinson reste aldrig till Italien, men kände sig besläktad med vulkanerna. Josefin Holmström spårar efterskalven i hennes poesi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i april 2017.

Vulkanutbrottet är ett av naturens allra mest spektakulära och skräckinjagande skådespel. Heta strålar av lava kastas upp högt i luften och strömmar sedan ner och förgör allt som kommer i deras väg. Röken förmörkar himlen, askan täcker marken. Flygtrafik avstannar, hus utryms, städer överläggs. Utbrottet kan få långtgående konsekvenser för både människor och miljö. Till exempel tror forskare nu att Franska Revolutionen delvis kan ha orsakats av ett vulkanutbrott som gav uteblivna skördar och därmed ledde till utbrett missnöje bland folket.

Det var också kring den tidpunkten som vulkanen började bli populär som metafor för politiska oroligheter. Den förekom i all möjlig sorts litteratur, direkt eller indirekt. 1816 besökte Mary Wollstonecroft, sedermera Shelley och Percy Shelley sin vän, poeten Lord Byron, som då bodde i Geneve i Schweiz. De blev tvungna att stanna inomhus på grund av köld och regn. 1816 kallades för ”året utan sommar”, eftersom ett askmoln från vulkanen Tambora i Indonesien förmörkade himlen och kylde ner stora delar av den norra hemisfären. Det var under en av de där trista inomhuskvällarna som Mary Shelley påbörjade skräckromanen ”Frankenstein”.

Andra författare har inspirerats mer direkt av detta fenomen. En vulkan som är bekant för många är J R R Tolkiens Domedagsberget, eller Domberget som det heter i Erik Anderssons nyöversättning – på engelska kort och gott Mount Doom. Tolkien sade att det ondskefullt mullrande berget i Mordor var baserat på Strombolivulkanen på Sicilien. Även Vesuvius var mycket aktiv under 1800- och 1900-talet, och kanske figurerade även denna berömda vulkan någonstans i Tolkiens fantasi.

Vulkanen utgör ofta ett slags riktmärke i ett litterärt verk, symboliskt såväl som geografiskt. I just ”Ringarnas herre rör sig hobbitarna Sam och Frodo mot Domberget för att förgöra den enda ringen. Den måste kastas ner i del helveteslika gapet. Där, vid vulkanens kant, fulländas Tolkiens kristna allegori när den trogne Sam bär den lidande Frodo på sin rygg, rakt genom svavel och aska. Man kan också minnas Astrid Lindgrens eldsprutande drake Katla i ”Bröderna Lejonhjärta”, som Skorpan och Jonathan måste konfrontera innan sagan kan bli all. I Malcolm Lowrys kultroman ”Under vulkanen” lever, dricker och dör den olycklige brittiske konsulen Geoffrey Firmin i skuggan av den mexikanska vulkanen Popocatépetl. Vulkanen reflekterar både livets osäkerhet, människans destruktivitet och de ondskans krafter som måste övervinnas.

En författare som tog starkt intryck av vulkaner var den amerikanska poeten Emily Dickinson. Dickinson levde i en tid och ett land med verklig Italienfeber. I sin morgontidning kunde hon läsa resebrev från Neapel, Rom, Florens och så förstås Pompeji, staden som begravdes av Vesuvius utbrott år 79 e Kr. Under artonhundratalet ökade den naturvetenskapliga förståelsen för vulkanens mekanismer. Den kom att ses som en dubbeltydig symbol, en naturkraft som både kan skapa och förgöra.

Konstvetaren Katherine Manthorne, som forskar om artonhundratalets konst, talar om hur vulkanutbrott leder till bildandet av nya öar och förmodat utdöda arters återkomst. Men samtidigt ödelägger utbrottet hela städer. Från Pompejis förstörelse har vi en ögonvittnesskildring. Plinius d.y. berättar i ett brev om hur ett rökmoln till formen likt ett pinjeträd setts stiga upp från vulkanens topp. Så småningom började flagor av aska singla ned och himlen förmörkades. Plinius d.y. släkting Plinius d.ä. gav sig ut i sin båt för att hjälpa ett par vänner att fly och dog under den dramatiska räddningsaktionen. Under flera timmar regnade det sten från vulkanen och snart var tusentals människor döda. Knappt två millenier senare började man gräva fram de av aska bevarade kropparna, och idag är Pompeji en turiststad.

För en vulkanfantast som Dickinon var Vesuvius utbrott mycket fascinerande. Men till skillnad från många andra författare och konstnärer verksamma under 1800-talet reste hon aldrig till kontinenten för att själv beskåda det Italien som blivit centrum för så många poetiska, konstnärliga och litterära drömmar, och där de mest berömda vulkanerna fanns. Dickinson, berömd för sin tillbakadragenhet, stannade hemma i sin fars hus i Amherst där hon läste artiklar, böcker och tidningsnotiser om de europeiska vulkanerna. Som barn tyckte hon om Peter Parleys geografiböcker för skolan, små barnböcker med pedagogiska illustrationer av bergskedjor och vulkanutbrott. Där lärde hon sig om hur en vulkan fungerade, kunskap som hon senare skulle begagna sig av i dikten ”I have never seen ’Volcanoes’”, där beskriver hon hur vulkanen lånar sina ljudeffekter från slagfältet, som på 1860-talet inte var särskilt långt bort:

                      I have never seen ”Volcanoes” –

                      But, when Travellers tell

                      How those old – phlegmatic mountains

                      Usually so still –

                      Bear within – appalling Ordnance

                      Fire, and smoke, and gun,

                      Taking Villages for breakfast,

                      And appalling Men –

Det amerikanska inbördeskriget pågick mellan 1861 och 1865 och sammanföll alltså i tiden med det ivriga amerikanska turistandet i Italien. Det man såg på sina resor tog man med sig hem, och därför dyker vulkanen upp som en bild för nationell kris under 1800-talet. Poeten Walt Whitman kallade beskjutningen av Fort Sumter, den utlösande faktorn i inbördeskriget, för en ”nationens vulkaniska omvälvning”. Länge hade landet ”sovit på en vulkan”, som en tidning skrev. Nationen vacklade ”på avgrunden till en vulkan”, dess ”politiska institutioner … hängde” över ”en den mänskliga passionens vulkan”; det pågick en ”utomordentlig kris, lika plötslig som ett vulkanutbrott”. Man hade försökt ignorera det växande problemet med slaveriet i sydstaterna, men nu gick det inte längre. Ett utbrott var nära förestående. Harriet Beecher Stowe skrev den berömda romanen ”Onkel Toms stuga” om slaveriets orättvisor. Där beskrev den förslavade George Harris hur han hade en ”hel vulkan av bittra känslor brinnande i bröstet”, en som sänder ”strömmar av eld genom hans blodådror” och hotar ”ett häftigt känsloutbrott”.

Emily Dickinson skrev om en vulkan full av ”eld, och rök, och vapen” som kunde svälja hela byar till frukost – men också om vulkanen som en kraft associerad med kvinnligt skapande. I en dikt föreställer hon sig en vulkan som är verksam om natten, precis som hon själv var. Dess tunga är av lava, dess tand av granat. Dickinson skriver att det visserligen finns vulkaner i Sydamerika och Sicilien, men att hon har en ”Vesuvius hemma”. Kanske har hon lånat bilden av en av sina favoritförfattare, den brittiska poeten Elizabeth Barrett Browning. Barrett Browning skrev långdikten ”Aurora Leigh” om en halv-engelsk, halv-italiensk ung kvinna som finner sin poetiska röst i Italien. Aurora upplever att hon har en ”sång som brinnande lava”, ”hänsynslöst episk”, i sitt bröst. För henne är det en bild av frihet.

Men Dickinsons vulkan förlorar aldrig sin hotfulla potential. Den nattliga vulkanen är inte bara en metafor för poesiskrivande, den är också en förgörande kraft med väsande läppar som släpper ur sig lava och förgör hela städer:

                      The Solemn – Torrid – Symbol

                      The lips that never lie

                      Whose hissing Corals part – and shut –

                      And Cities - ooze away –

Josefin de Gregorio