Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson har läst en serie böcker om Sigmund Freuds semestervanor. En verksamhet som liknar den psykoanalytiska praktiken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2016.
Brittiska konstnären och författaren Sharon Kivland har tagit sig an ett angenämt konstnärligt uppdrag: hon upprepar Sigmund Freuds semesterresor. Under femtontalet år har hon tagit in på samma hotell, försökt äta samma mat på samma eller åtminstone liknande restauranger, skrivit vykort från samma platser och försökt efterlikna små scener som Freud beskrivit. På sin tågresa till Herzegovina hoppas hon exempelvis intensivt kunna inleda en konversation med en okänd belevad medresenär, gärna en advokat, att diskutera freskerna i Orvieto med och turkiska seders förhållande till död och sexualitet. Precis som Freud själv gör i det berömda inledningsavsnittet i sin bok om felhandlingar, Vardagslivets psykopatologi.
Bildmaterialet är svartvitt, suddigt, avsiktligt amatöristiskt och nästan fritt från människor.
Freud gjorde semesterresor varje år fram till första världskriget, ofta först med familjen till alperna och sedan i september till Italien med sin yngre bror Alexander, en expert på reserutter och tidtabeller. Och när jag säger expert menar jag det verkligen, Alexander Freud höll föreläsningar om tåg och tariffer på Export-Akademien i Wien och skrev veckovisa rapporter om saken i tidningen Allgemeiner Verkers-Anzeiger. Sharon Kivland i sin tur reser med sin syster och de första åren hänger hennes son med, innan han så småningom menar sig ha fått andra intressen än väderförhållanden och val av bakverk på Sigmund Freuds Italienresor. En bra grej med sonens närvaro är att Kivland sanningsenligt kan underteckna sina vykort med S. F., som förutom att vara Freuds initialer också är de för Sharon och Francis, sonens namn.
Kivlands semestrande har resulterat i en serie om åtta nätta och stramt formgivna volymer, ”Freud on holiday”, illustrerade med tidstypiska vykort, tidtabeller och egna foton på gator och torg, båtar, tågstationer. Bildmaterialet är svartvitt, suddigt, avsiktligt amatöristiskt och nästan fritt från människor.
Kivland presenterar inte Freuds resor kronologiskt utan i förhållande till psykoanalytiska frågor och teman i sitt eget och Freuds liv: i en bok undersöker hon vandringens och flanerandets förhållande till fri association och bor på det förmodligen mest kända Freudhotellet, Hotel du Lac, vid sjön Lavarone i norra Italien. I nästa bok erfar hon med Sigmund och Alexander Freud en känsla av melankoli i Trieste men tar sig som dem med båt till Aten och inte bara närläser utan liksom upplever artikeln ”En minnesstörning på Akropolis”. Freud själv darrade av nervositet och förväntan när han närmade sig Akropolis och när han till sist kom dit utbrast han i ett slags turistens credo: ”Så allt det här existerar verkligen, precis som vi lärde oss i skolan.”
Frågan inställer sig således: Vad är det jag faktiskt mest av allt vill göra?
I boken ”Freuds dreams of Rome” beskriver hon Freuds sammanlagt fyra återgivna drömmar om Rom och hans resor dit, framför allt den sista från 1923, då han nyligen diagnosticerats med käkcancer. Hans läkare Felix Deutsch ville att Freud skulle få en fin resa och höll inne med sjukdomsbeskedet. Någon som kände till saken var dock hans reskamrat, Anna Freud. Ingen lätt börda för en dotter att bära, får man förmoda. Kivlands Rom-budget tillåter dock inte, som Freuds, tre veckor på fashionabla Hotel Eden, det hade kostat henne 11 tusen Euro, alltså 104 tusen svenska kronor, för ett ordinärt dubbelrum, utan får nöja sig med tre dagar. Vi får hålla tummarna för mer stipendiepengar till henne nästa år.
Att frågan om semester har att göra med begäret och livets mening är uppenbart. Det är ju på semestern det finns tid att göra vad man vill. Frågan inställer sig således: Vad är det jag faktiskt mest av allt vill göra? Det är ingen lätt sak, utan en fråga som regelmässigt ger upphov till mer obehag än lust.
Men Freud var på bra humör på semestrarna, han var uppe tidigt, tog en espresso, tände en Trabucco-cigarr och satte på sig äppelknyckarbyxorna, ivrig att komma iväg på vandringar, museibesök, shopping. Som bortblåst var hans vanligtvis lite lynniga och nedstämda allvar. Freud gillade att bada, men inte att fiska. Freud gillade att lukta på den vaniljdoftande Brunkullan, Jämtlands landskapsblomma. Men mest tyckte han om att plocka champinjoner. I de alpina sensommarskogarna hände det att han tävlade med sina barn om att hitta den mest välväxta svampen. När han fick syn på ett präktigt exemplar slängde han sin hatt på den, så att ingen annan skulle hinna före. Den stora skandalen i Freuds liv var dess frånvaro av skandaler.
För Kivland liksom för Freud innebär dock själva resandet ett visst mått av ångest: Ska tåget komma i rätt tid? Kommer hotellet att vara bra? Hur ska den främmande miljön inverka på matsmältning, sömn, avföring? Kivland är särskilt nervös inför tågresor, speciellt efter att en gång ha missat ett flyg till Kanada till följd av ett försenat tåg. Och Freud fick 1890 eller 1891, han mindes inte riktigt, en ångestattack på tågstationen i Berchtesgaden och var efter detta alltid orolig för att missa tåget och anlände till stationen i absurt god tid. Avresan är, som han skriver i Drömtydning, en av de vanligaste och mest träffande symbolerna för döden.
"Allt sköljdes ned med ett vitt vin från Ischia, för två och halv lire flaskan.”
Kivlands fyra avslutande volymer utgörs av appendix i form av tunna häften med rubrikerna ”Freuds dining”, ”Freuds weather”, ”Freuds hotels”, ”Freuds shopping”. Det är en inventering ur biografier, texter och inte minst dagböcker:
Neapel, 31 augusti 1902: ”Middagen var utsökt. Först en soppa med pasta. Sedan fisk, grillat kalvkött med en sötsur sås, en sallad med gröna bönor, tre sorters ost och sedan frukt, bland annat druvor, den egentliga anledningen till mitt besök här. Allt sköljdes ned med ett vitt vin från Ischia, för två och halv lire flaskan.”
Shoppingen då? Jo, Freud shoppade entusiastiskt och köpte omsorgsfullt valda presenter till hustrun och gåvor till bekanta, smycken, porslin, kläder. Och till sig själv: rökdon, favoritcigarrerna Don Pedros, böcker och en fin liten låda för sina slipsar. Men framför allt antikviteter som han lät skicka hem till Wien.
Semester är en motsägelsefull sak; det är tiden för frihet, vila, avslappning, tupplurar i solstolen, flanerande, vitt vin på hotellbalkongen – varför inte en Sachertorte? Men också upplevelser, intensitet, nya smaker. Det är då vi tar som mest fotografier, det är undantagstillståndet som blir vårt livs minnesbild.
Kivlands böcker har som utgångspunkt den på samma gång något ironiskt, men ändå så sanslöst omsorgsfullt, genomförda analogin mellan semestrandet och det psykoanalytiska arbetet. Också på stilens nivå har dessa tunna böcker en alldeles egen tonträff; sommarslö och lika uppmärksam som en tankspridd detektiv försöker hon finna något hon inte ens vet vad det är: det är det perfekta psykoanalytiska utgångsläget!
Men semestrandets struktur handlar inte bara om att åka iväg utan också om att komma tillbaka till sitt arbetsjag. Det är det som skiljer semester från arbetslöshet eller pensionärstillvaro. Hemkomstens efterverkan på resan. Semestern är det vuxna livets tittutlek. Fort/Da. Jag var borta, men nu är jag tillbaka.
Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker