OBS: Radioessän Det gäller att ha lagom många ögon i hjärtat
Vår förståelse av hjärtat har genomgått stora förändringar genom historien. En fascinerande utveckling, men det är det främmande och obegripliga hjärtat som fortsätter lockar Göran Sommardal.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hjärtat har ju ingen historia!
Det är vad jag tänker efter att ha läst två böcker som redan i titeln påstår sig skriva just den – hjärtats historia. Det här samtidigt självklara och mytomspunna hjärtat, som pryder så många av våra föreställningar om människolivets bästa och värsta och viktigaste ögonblick, och som antagligen är den mest övertygande sammanfattning vi har, av livet före döden, så länge som det oförtrutet fortsätter att dunka och slå.
Men någon historia har det inte. Och nu ska jag berätta varför.
Den västerländska läkekonstens fader Hippokrates gjorde antagligen redan på 400-talet före vår tideräkning en iakttagelse av arytmi - hjärtrytmrubbningar - som dödsorsak hos en av sina patienter i det antika Grekland. Samma sak som i dag är den vanligaste orsaken till naturlig död i Amerikas förenta stater.
Hjärtat är med andra ord sig någorlunda likt, åtminstone så länge som vi har uppteckningar om dess fysiologiska uppenbarelseformer.
Redan tvåtusen år tidigare hade såväl sumeriska som egyptiska och kinesiska och hinduiska och aztekiska betraktare av den mänskliga kroppen kunnat konstatera att hjärtat var de övriga kroppsdelarnas härskare, och den som höll resten av människan vid bultande liv. Därför var det också naturligt att våra föregångare betraktade hjärtat som platsen där det viktigaste av oss höll till: vår intelligens, våra sinnen och minnen, och som kronan på verket: vår själ.
Medan hjärnan länge betraktades som en enklare centralvärmeanläggning, som kunde elda på, när det behövdes, men framförallt vid behov kyla ner det kära hjärtats överhettade känslor.
I den bok som Ole Martin Høystad har gett titeln ”Hjärtat - en kulturhistorisk resa” presenterar författaren visserligen många intressanta idéhistoriska redogörelser men utan att riktigt undersöka Hjärthistoriens filosofiska fundament. När han till exempel beskriver ”det antika grekiska hjärtat” så blir det utifrån en ”naiv” läsning av de moralfilosofiska begreppen, men utan att komma med något annat än gammal, låt vara initierad, skåpmat.
I sin bok”The Curious History of the Heart” berättar i stället kardiologen Vincent Figueredo om sånt vi genom historien tagit reda på om det fysiska hjärtat och vad vi lärt oss att göra med det, ända fram till att ersätta det med ett djurs eller ett konstgjort hjärta.
Med det här avstampet i det medicinhistoriska blir Aristoteles mycket mer av naturalhistoriker än en simpel Platon-lärjunge. Figueredo utgår framförallt från Aristoteles fysiologiska observationer av den animala kroppen (där ju människan också hör hemma) för att grunda sin cardiocentristiska antropologi i motsats till Hippokrates cerebrocentrism. I sina obduktioner av kycklingembryon noterade nämligen Aristoteles hur hjärtat var det första inre organ som bildas i kroppen. Och med sin strikta syllogistiska logik drog Aristoteles slutsatsen att det som formas först också är det som håller längst. Alltså från hjärtat utgår livets väsentliga rörelse. Och i västerlandet har vi ända fram på 1700-talet varit böjda att tro honom.
Det som har förändrats genom historien är förstås inte det fysiska hjärtat, den pålitliga pumpen, eller dess plats i den mänskliga anatomin, utan vad vi har inbillat oss att hjärtat har betytt.
På olika platser och i olika tider och i skilda sammanhang. Och då inte bara som den enkla utbytbara symbolen för smärta och smäkta. Eller som platsen för det innersta av våra känslor eller det yttersta i vår övertygelse. Lika gärna som vi sjungit ut vår längtan i I left my heart in San Francisco har vi ju kunna klämma i med Jag längtar till Italien eller Så länge skutan kan gå. Med samma smeksamma nostalgi och gula citroner och böljorna blå.
Vad jag helst tänker på är sånt som det främmande men lockande och obegripliga hjärtat som den egyptiska religionen för mer än 4000 år sedan föreställde sig att människan var utrustad med. Det hjärta som i varje människas liv hade bevittnat och genomlevt allt som utspelat sig i hennes tillvaro, från början till slut, utan undantag. Och som ingenting hade glömt. Och vad värre var: som ingenting kunde glömma.
Det var det hjärtat som dödsguden Anubis, när det blev så dags, lät lägga i den vågskål som skulle vägas mot gudinnan Ma’ats strutsfjäder. Ma’at var Ordningens härskarinna, och inför henne gavs ingen nåd. Inget teologiskt kryphål, genom vilket vare sig den rike eller mäktige kunde krypa ut för att hitta frälsning eller evigt liv. Vägde den dödes hjärta mer än Ma'ats fjäder så slukades det med ens upp av monstret Ammat, en gudomligt hungrig skvader av lejon, flodhäst och krokodil.
Så stark var den här grafiska tron på hjärtats sanningsenlighet att den människa som fruktade för vad sanningen om henne själv skulle innebära, att hon inför sin förutspådda död och förestående mumifiering kunde föreskriva att en gnistrande skarabé skulle täcka hjärtat för att göra sanningen om henne mer förledande lättviktig i den obevekliga Ma’ats vågskålar.
Inga andra föremål i universum tycks heller ha behållit sin symboliska rörlighet som hjärtat har gjort. Det har funnits soldyrkare, månbesjungare, stjärnskådare. Vi har varit besatta av katter och förgudat lejon och krokodiler. Upphöjt rosor, myror, sköldpaddor och näktergalar till representanter för våra bästa egenskaper. Men ingen varelse och inget ting, har behållit samma undanglidande metaforiska natur som det kära hjärtat.
Inte ens ögat – den andra av våra kroppsdelar som vi gärna inbildar med magiska egenskaper – har behållit samma fantasifulla rörelse som den som kännetecknar hjärtat. Vare sig vi föreställer oss ögat som en egenskap hos en allseende Gud, eller förmågan hos en övervakningskamera, som var och en på sitt sätt håller oss under uppsikt, så blir det aldrig mer än sinnebilden för ett allsmäktigt seende. Illasinnat eller välmenande, och nästan alltid förbundet med en annan makt.
Medan hjärtat nästan undantagslöst är sig självt nog. Oavsett om det är av sten, som hos riddar Kato i Mio, min Mio, eller av sniket guld, som hos farbror Joakim. Eller av karnevalisk världslighet som hos Rabelais’ Pantagruel, eller kanske av idel godhet som hos furst Mysjkin hos Dostojevskij.
Ögat förblir metaforiskt hjärtlöst, medan hjärtat bevarar sitt tvetydigt symboliska seende. I den kinesiska vardagsvokabulären är hjärtat t.o.m. utrustat med ögon, eller öppningar. Eller gluggar kanske, ungefär som ungarna i min barndom tillhölls att hålla korpgluggarna öppna: 长点心眼儿。
Men att ha för många hjärtögon är inte heller bra: då blir man en som alltid ska lägga näsan i blöt: 多心眼儿。Är hjärtögonen stora är man storsint, är de små är man småsint. Men bara att ha dem – hjärtgluggarna – är ett tecken på att man har huvudet på skaft.
有心眼儿。
Det gäller att ha hjärtat på rätt ställe. Och att hålla korpgluggarna öppna!
Göran Sommardal
poet, översättare och kritiker
Litteratur
Vincent M. Figueredo: The Curious History of the Heart, Columbia University Press, New York 2023.
Ole Martin Høystad: Hjärtat – en kulturhistorisk resa, övers. Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund, Bokförlaget Langenskiöld, 2024.
Astrid Lindgren: Mio, min Mio.
François Rabelais: Pantagruel - de törstigas konung, övers. Holger Pedersen Dyggve.
Fjodor Dostojevskij: Idioten, övers. Ulla Roseen.
Aristoteles: Om djurens delar, övers. Ingemar Düring.