Skulle inte cancerdiagnosen förändra allt?

Att kris leder till utveckling har blivit kulturell norm. Men vad händer om man blir allvarligt sjuk och förblir densamma? Maria Andersson Vogel funderar i ljuset av sin egen cancer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ingen som hör detta har väl undgått det gamla påståendet att det kinesiska tecknet för kris är det samma som det för möjlighet. Även om denna beskrivning är milt sagt tveksam har vi alla hört berättelserna. De om människor som ställs inför stora påfrestande skeenden i sina liv och som följd gör livsförändringar till det bättre. De säger äntligen upp sig från det jobb de sedan länge tröttnat på, de lämnar den dysfunktionella relationen eller förverkligar den gamla drömmen att flytta ut på landet.

Kopplingen mellan kris och möjlighet tycks ha blivit en nästan självklar förväntan. När vi genomlider en svår period kommer vi också att förbättras. Vi förändras som personer, ser saker klarare, vi vet nu bättre vad livet är. Psykiatrikern Johan Cullberg beskriver i sin klassiska bok ”Kris och utveckling” hur kriser i ett mänskligt liv är en förutsättning för mognad. Mognad, betonar Cullberg, betyder inte nödvändigtvis styrka och förmåga att njuta av livet, men det innebär kunskap och insikt om detta fortsatta liv.

När jag blev diagnostiserad med bröstcancer upplevde jag först något liknande. Det var som att livet blixtbelystes. Det som var viktigt syntes tydligt medan det oviktiga försvann i skuggorna. Jag upplevde så starkt att denna erfarenhet skulle förändra mig för alltid. Jag skulle aldrig mer bli densamma.

Men efter operation och återhämtning kom beskedet att det även skulle bli cellgifter. Det där blixtbelysta undantagstillståndet sträckte nu ut sig över månader istället för veckor. Månader av illamående, trötthet, yrsel, muskelvärk. Den existentiella upplevelsen av allvarlig sjukdom bleknar inför den rent kroppsliga erfarenheten. Kropp, så mycket kropp. Sjukdom är så mycket kropp. Visst är det också, oavbrutet, en existentiell händelse att bli allvarligt sjuk. Men det är som att den innebörden är svår att hålla fast vid när kroppen tar all uppmärksamhet.

Och de stunder jag kommer upp till ytan igen, i pauserna mellan behandlingarna, då är jag till min besvikelse precis samma person som innan. Ingen storslagen insikt om vad som verkligen är viktigt, utan samma vardagliga neuroser, irriationer och triviala konflikter som innan upptar mitt medvetande. Är det inte sant, att kris leder till utveckling, eller är det jag som inte är tillräckligt bra på det? Jag får prestationsångest (bredvid alla andra små neuroser). Kristina Sandberg skrev en hel roman om sin cancerbehandling, jag tittar på tv-serier. Saknar jag det som krävs för att utvecklas? Underförstått till det bättre, krisens utveckling i detta narrativ är aldrig någonsin till det sämre.

Forskningen om huruvida vi kan förändra vår personlighet eller inte tycks ge kluvna svar. I en artikel i Svenska Dagbladet läser jag att även om stora delar av vår personlighet beror på genetik och miljö påverkas en inte oansenlig del av slumpen. Händelser som inte går att förutse men som potentiellt kan ha mycket stor effekt. Jag antar att min bröstcancer rent teoretiskt faller in under denna kategori, i synnerhet som mina gener inte talat för någon omfattande risk för denna sjukdom. Samtidigt hävdas det från vissa håll att påståendet att personligheten bestäms av våra gener är meningslöst. Att något finns inskrivet i vårt DNA betyder inte att vi är fast med det, och studier visar hur människors personligheter faktiskt förändras över tid. Och vill vi förändras talar forskning för att det är möjligt. Människor som genomgått terapi uppvisar stora och bestående förändringar avseende exempelvis känslomässig stabilitet. Andra fo  rskare är mer skeptiska och menar att det handlar om att människor lär sig tekniker snarare än att deras personligheter förändras.

Den österrikiske psykiatrikern Viktor E. Frankl ska ha sagt att ”Då vi inte längre kan förändra en situation så tvingas vi till att förändra oss själva.” Att drabbas av allvarlig sjukdom är sannerligen en situation man saknar kontroll över. Frågan är hur länge förändringen av sig själv håller i sig. Jag får ett samtal från en kollega som vill höra hur jag mår. Hon har själv genomgått samma sak och säger krasst att erfarenheten inte gör en till en annan människa. ”Man blir inte mer ädel av att ha drabbats av cancer och överleva.” Hon får stöd av longitudinella studier som visar att livsomvälvande händelser, kriser så som allvarlig sjukdom, inte påverkar personligheten mer än tillfälligt. Trots min känsla av att jag aldrig mer skulle bli densamma, som jag så kraftigt upplevde de första veckorna efter min cancerdiagnos, tycks forskningen mena att känslan klingar av och att man återgår till status quo. Till samma gamla neuroser som innan.

Så vad är det jag hoppas på, vad handlade den där starka känslan om? Kanske är det så enkelt som att svåra livssituationer behöver kännas meningsfulla för att man ska orka genomleva dem. Om jag inte kommer ut på andra sidan av detta som en förändrad och bättre person, då var det en helt igenom meningslös händelse. Och den insikten är tung att bära. I ett avsnitt i boken ”Hagitude” berättar den brittiska psykologen och mytkännaren Sharon Blackie om sin egen erfarenhet av att diagnosticeras med allvarlig cancer, och resan genom en påfrestande behandling till ett tillfrisknande. Vid ett tillfälle ser hon en film där en av rollfigurerna som genomgått något liknande konstaterar att nu var allting äntligen som vanligt igen. Detta gör Blackie så arg att hon skriker åt tv:n: Det är inte meningen att man ska genomgå en sådan upplevelse oförändrad!

Jag längtar efter det liv jag levde innan, då min kropp orkade och mitt psyke orkade. Då kaffet smakade gott, mitt hår växte och jag hade energi och lust att träffa mina vänner. Samtidigt vill jag att Blackie ska ha rätt, jag vill känna mig på djupet förändrad av denna erfarenhet. ”Jag vill att allt ska bli som vanligt och ändå är det det som jag fruktar mest”, som Bob Hund sjunger.

Och på ett sätt är jag kanske förändrad, även om jag inte är säker på att det är till det bättre. För vad som är påtagligt annorlunda är att min dödlighet har gått från att vara en intellektuell insikt till en kroppsligt känd vetskap, blivit en levd erfarenhet. Fram tills dess att döden inträffar verkar det dock i nte bättre än att det är denna min kropp och dessa mina neuroser jag har sällskap av. Mitt eget status quo.

En bekant skriver på sociala medier om sin frustration över att istället för utveckling hela tiden återupptäcka samma gamla mönster och begränsningar hos sig själv. Och jag tänker att vi alla är lurade av dessa föreställningar om förändring, förnyelse, förbättring. Att vi istället är utelämnade till att ständigt upptäcka samma gamla bråte. För är det något jag lärt mig av min kris så är det detta: man kan inte fly sig själv. Kanske kan man kalla det för utveckling.

Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete