Utan festens extas blir tillvaron fattig

I festen hävdar människan sin rätt i leva i ett frihetens nutidsrike. Michael Azar reflekterar över ett farmakon som är både farligt och nödvändigt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en fest där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade.”

Jag misstänker att Arthur Rimbaud – den franske 1800-tals poeten som blott var nitton år gammal när han skrev dessa rader – sätter fingret på en ganska så vanlig känsla. För många människor går det i alla fall en skiljelinje mellan ett förflutet som levts i festens tecken och en nutid som helt låtit festen glida ur händerna. En skiljelinje mellan ett liv som placerat lusten högst upp på tillvarons dagordning, och ett liv som i stället blivit inriktat på att undvika olust.

Inte sällan infinner sig denna gräns i den så kallade övergången mellan ungdom och vuxendom. Som den dag då barnet själv blir förälder och lekens era får träda tillbaka för allvarets epok. Barnets vagga är föräldrarnas död, som Hegel uttrycker det någonstans. En gång fanns det tid att dansa, berusa sig och förälska sig, nu börjar i stället planteringens, planeringens och sörjandets tid. Eller i värsta fall: det utdragna döendets tid.

Men kanske måste festen, åtminstone som medvetet vald livshållning, inte alls sträcka vapen inför den väntande liemannen. Kanske kan festen på ett djupare plan betraktas som ett existentiellt modus, ett sätt att ta sig an själva Varat och Tiden ända fram till det allra sista andetaget. Till festens gåtfulla väsen hör nämligen dess förmåga att, i alla fall för stunden, jaga all oro och framtidsängslan på flykten. I festen hävdar människan sin rätt att leva i ett frihetens nutidsrike bortom nödvändigheternas stränga imperium.

Festen, förklarar den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer, äger just den märkliga förmågan att bringa till ”stillestånd allt det beräknande och planerande med vilket man annars fyller sin tid. […] När festens tid har kommit blir tiden själv festlig.”

Kanske skulle festen, som livsform, rentav kunna tjäna som grund för en genomgripande civilisationskritik. Mot den moderna civilisationens alltmer kvävande järnburar påminner festen oss om att livets mening måste ha mer med livsglädje att göra än med att ha alla sina papper i perfekt ordning. Festens mångtaliga gudar och gudinnor – en Astarte, en Dionysos, en Freja eller en Shiva – har alltid sjungit lovsånger till extasen som livsprincip. Festen, alltså, som ett medel för att övermanna alla de krafter som försöker förvandla människan till en simpel kugge i det stora samhällsmaskineriet.

I Sigmund Freuds tydning hjälper festen människan att besegra den inre vaktpost som i kulturens namn övervakar alla hennes steg – och som alltsedan barndomen lärt henne att rädas sina egna drifter. Festen är naturens hämnd mot kulturen, det vildas utbrott mot den ständigt pågående domesticeringen.

Freud själv ställde sig visserligen aldrig entydigt på festens sida mot civilisationen. Lika lite som han tveklöst bejakade civilisationens makt över individen. I själva verket visste nog psykoanalysens skapare – lika lite som alla vi andra – exakt hur människan ska navigera mellan besten och husdjuret inom sig.

Å ena sidan är det förvisso sant att festens livsform utgör ett verkligt hot mot samhällsordningen. Ingen gemenskap skulle överleva särskilt länge om dess medlemmar gav efter för alla sina lustar. Det kan, som den mexikanske författaren Octavio Paz noterat, räcka med ett enda utbrott, en enda otyglad sexuell utlevelse, ”för att hölja ett helt samhälle i blod och aska”.

Festens extaser, säger den goda moralens väktare, måste därför alltid stå tillbaka för det gemensamma goda. Festen, det är ormen som förleder oss att föredra vår egen sinnliga njutning framför våra plikter mot den evige guden, det heliga fosterlandet eller det klasslösa samhället.

Å andra sidan skulle man kunna hävda att festmänniskans val av nuet framför morgondagen – och av lusten framför guden – i bästa fall kan tvinga gemenskapen att på ett mer kritiskt sätt genomlysa sina grundvalar och principer. För vad är egentligen det ”gemensamma goda”, som så ofta åberopas, och i vars namn man inte bara förbjuder gatans spontana fester, utan också påbjuder en lång rad av offentliga och strängt kodifierade firanden. Som om storslagna militärparader skulle kunna ersätta karnevalens oförutsägbara sinnlighet.

Till syvende och sist är det just detta som festens livsform sätter på spel: frågan om vad vi som individer har rätt att kräva av det korta liv som vi – utan att någonsin be om det – blivit utkastade till. Att insistera på festens livsväg skulle därmed kunna ses som den enskildes rätt att karva ut ett eget rum, ett singulärt frihetens rike, ja, en unik livsmening bortom de moraliska makternas kollektivt pådyvlade livsmål.

Fast nu låter jag kanske som ett banalt språkrör för Fru Lusta på bekostnad av Fru Dygd. Som det mesta här i livet utgör ju festen bara ännu ett exempel på vad de gamla grekerna kallade ett farmakon, det vill säga en drog som på samma gång är ett botemedel och ett gift. Tvetydigheten är människans öde. Efter festen väntar baksmällan. Efter extasens mäktiga frihetskänsla infinner sig alltför ofta den utmattning och skamkänsla som varslar om döden.

Jag tänker på min far som en dag för många år sedan ställdes inför en bister läkares ultimatum: ”Sluta röka annars går du mot en långsam och plågsam död.”

”Det kommer jag nog att göra ändå”, svarade min far – och fortsatte att röka tre paket om dagen, eftersom det var otänkbart för honom att leva ett liv som endast var inriktat på att undvika olyckan. Som om inte livets försakelser redan var alltför många! Som om inte själva universum redan var inställt på att gradvis stympa hans livskraft! Nu skulle man alltså också ta ifrån honom en av de få saker som fortfarande gav honom en liten stunds glädje varje dag, en aning paus från livets alla dödsfruktande konsekvensberäkningar.

Hans hållning var förvisso både oförnuftig och ansvarslös, i synnerhet gentemot de barn som härigenom blev tvungna att bevittna hans eländiga dödskamp.

Ändå händer det att jag tänder en cigarett vid hans grav, uppfylld av misstanken att han trots allt inte gjorde helt fel. När min far förde cigarettens farmakon till mungipan såg han faktiskt ibland ut som en lycklig Dionysos, eller varför inte som en Rimbaud, upptagen av att sluka varje liten giftpinne som vore den en fest för livet.

Michael Azar, författare och idéhistoriker