Hitler dödade språket så att giftet kunde spridas

Förändrat språk ger förändrade människor. Och i Mein Kampf skrev Hitler receptet på hur det åstadkoms. Jimmy Vulovic funderar över propagandans kraft.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det var nog svårt att förstå i början, svårt att riktigt greppa vad som egentligen höll på att hända. Den inledande villrådigheten är enkel att föreställa sig. Vi får tänka oss att första tecknet kanske var en så vardaglig och flyktig sak som att någon i folkvimlet på stan sa ”han är ju så otroligt fanatisk”. Äntligen, tänkte du, äntligen är det någon som säger det. Men när du med en orostyngd blick vände dig om för att diskret nicka instämmande såg du något helt annat i den andres ögon. De var fulla av en ny hoppfull glädje, framtidstro, i stället för din gamla oro. Du vände genast bort blicken och från den stunden visste du att något förändrats omkring dig, trots att du i ditt medvetande ännu inte hade funnit några ord för vad som hänt. Under resten av promenaden hem gick du och önskade att allt var som förr igen. Men demokraten i dig visste ju att det är odemokratiskt att bestämma över andras ord. Så du stod ut med oron.

När den tysk-judiske språk- och litteraturvetaren Victor Klemperer antecknade grunden för det som skulle bli den klassiska boken ”Lingua Tertii Imperii,”, Tredje rikets språk, sökte han ord för vad som höll på att hända med tyskan efter nazisternas maktövertagande i början av 1933. Av en anteckning från den 27 mars samma år kan man dra slutsatsen att språket hade förvandlats till något som kan liknas vid ett slagfält: ”Nya ord dyker upp, eller så får gamla ord nya specifika betydelser, eller så bildas nya sammansättningar som snart stelnar till stereotyper.” Och för den som vet är likstelnade begrepp som ligger döda på ett slagfält ett förskräckande spår. Särskilt för den som likt Victor Klemperer dessutom vet att språk på förhand kan tänka åt oss och, som han formulerar det, vara ”ett gift som du omedvetet dricker och som sedan börjar verka”. I boken som gavs ut 1947 med undertiteln En filologs anteckningsbok utforskar han hur giftet bryggdes och verkade.

Alla strider börjar i ord. I dem dras den första gränsen mellan exempelvis gammalt och nytt. Orden är både viktigare och farligare än vapen. Långt innan vapnen tillgrips för att antingen omvälva eller bevara ett system har nämligen orden stridit sedan länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas den till död inskription. Som när nazisterna efter maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som för tillfället passade deras politiska sak.

Deras förstelnande förgiftning gick snabbt under mellankrigstiden. Det kan till stor del förklaras av den gedigna propagandadoktrin som Adolf Hitler formulerade i ”Mein Kampf”. Den första delen gavs ut 18 juli 1925 och del två kom året efter. Verket kan utan överdrift beskrivas som själva receptboken för hur giftbrygden skulle kunna blandas så stark och så lockande som möjligt. Mycket i boken är febrigt och hatiskt formulerat, ofta rörigt och förvirrat till och med, men principerna för rörelsens propagandastrategi tecknas med en kylig och analytiskt klarsynt penna. I receptet fastslås nazistpartiets roll i relation till de arbetare, massorna, som måste övertygas för att segern skulle bli möjlig. Partiet ska inte ”vara massans dräng utan dess herre”, förklarar han och den formuleringen synliggör en tydlig förskjutning från synen på ett parti som språkrör till den antidemokratiska idén om partiet som propagandainstrument, enbart. Inga frågor. Ingen diskussion. Ord och deras betydelser är inskriptioner som kommer uppifrån och rör sig neråt.

Känslor, inte förnuft, kunskap eller ifrågasättanden, är vad en skicklig propagandist tar sikte på. Effektiv propaganda kan inte vara kritiskt diskuterande undervisning utan ska alltid syfta enbart till direkt påverkan i propagandistens givna riktning. Så kan en central slutsats i Mein Kampf sammanfattas. Den bygger i sig på antagandet om att massans val aldrig någonsin grundas i rationella resonemang utan alltid styrs av fördomar sprungna ur känslor. Propagandans mål är därför att med rädsla, eller för den delen människors behov av att få känna sig goda och medmänskliga, omformulera fördomarna så att de sammanfaller med propagandistens sak. Målet uppnås bland annat genom att förändra innehållet i begrepp som redan tänker åt oss, exempelvis tänker att det är gott att vara god. Barmhärtighet är ett bra exempel. Om det ordet inte längre är detsamma som att till varje pris rädda allt liv, utan i stället betyder att mörda ovärdigt eller oönskat liv så blir det givetvis mycket enklare att känna sig barmhärtig i ett nazistiskt samhälle.

För att lyckas förgifta tillräckligt många måste ordens nya betydelser upprepas om och om igen, eller som receptboken säger ”tills också den trögaste förmår föreställa sig vad man avser”. Samtidigt gäller det att förbjuda andra betydelser. Victor Klemperer förstod som sagt tidigt faran i vad som var på gång. Ett av orden han undersökte är just fanatisk. Han iakttog hur betydelsen gick från något negativt till att i stället bli ett positivt laddat ord, dessutom väldigt ofta använt, fanatiskt ofta. Till slut upphöjdes ordet till något som måste liknas vid en magisk besvärjelse. ”Ju mörkare läget såg ut”, skriver han, ”desto oftare talades det om den ’fanatiska tron på den slutgiltiga segern’, Führern, folket eller folkets fanatism som en grundläggande tysk dygd”. Det ordet ristades med många andra i nazistiska stenblock. Och orden användes verkligen likt besvärjelser, som om de skulle kunna rädda regimen från den verklighet som lugnt och tålmodigt alltid väntar när giftet slutar att verka.

Jimmy Vulovic
litteraturforskare och författare