För vissa av oss finns det inget naturligt i det sociala samspelet

Få saker är så svåra att förklara som mänsklig interaktion. Eva-Lotta Hultén påminner om hur svårt det kan vara att förstå allt det som inte låter sig förklaras.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Som femåring fick jag en dag upp ögonen för kvinnlighet. Min förskola tog emot en praoelev, en ung flicka som jag uppfattade som vuxen och väldigt vacker. Jag minns hur vi satt på gräsmattan utanför förskolan och att jag noterade att hon satt på ett speciellt sätt. Inte på rumpan med benen i kors, eller på knä som alla vi barn utan på ena höften med knäna ihop och uppdragna åt ena sidan. För att hålla balansen hade hon ena handen som stöd i marken. Åh, så tjusigt! Så ville jag också sitta och jag började öva. Uppenbarligen gick det så där med att upprätthålla den sedesamt kvinnliga looken för flera år senare, jag kan ha varit runt elva, åkte jag buss med en kvinnlig släkting, när hon sa åt mig att hålla ihop knäna. Jag undrade varför och fick svaret att det inte såg trevligt ut för flickor att sitta brett med benen. Som jag skämdes! Hade jag alltså suttit på fel sätt i hela mitt liv utan att veta om det?

Jag minns många sådana här situationer från min barn- och ungdom. Tillfällen då det plötsligt gått upp för mig att jag gjort fel och att alla andra visste och kunde saker som jag missat. Ibland förstod jag för att jag blev tillrättavisad av vuxna, andra gånger såg jag något i andras blickar, barns eller vuxnas, och insåg att jag sagt eller gjort något pinsamt eller klumpigt.

Som barn var jag dålig på att förstå socialt samspel. Det som verkade komma naturligt för många andra gjorde inte det för mig. Medan läsning, skrivning och räkning gick som en dans och jag hade svårt att förstå varför andra behövde traggla så, infann sig aldrig samma flow på det sociala samspelets arena för min del. Där fick jag själv traggla, inte sällan efter att först ha mötts av ilska eller hån.

Eftersom jag skriver mycket om skolan är jag med i en Facebookgrupp för specialpedagoger. Den är öppen för alla och en dag dyker det upp ett inlägg med en fråga. ”Varför börjar folk skratta rätt som det är? Jag trodde man bara skulle skratta när något är roligt.” Personen i fråga gör fler inlägg; frågar hur man gör för att få kompisar och berättar att hen befinner sig inom autismspektrat, vilket antagligen fler än jag redan anat. Hen får genomgående vänliga svar.

Ofta har vi lättare att ursäkta klumpigt eller avvikande beteende om vi har en etikett på personen, som någon form av diagnos eller ett väldigt uppenbart avvikande beteende. Den som bara är impulsiv i överkant riskerar att uppfattas som oartig när den avbryter eller fyller i andras meningar. Den som är blyg kan misstas för dryg, särskilt om den inte vänder ner blicken eller rodnar på rätt sätt. Det är som om många utgår från att den som har svårt med det sociala trampar i klaveret med avsikt och därför förtjänar ilska, och att bara den som har väldigt tydliga svårigheter förtjänar förståelse eller överseende när det blir fel.

Clara Törnvall berättar i sin bok "Autisterna" hur hon gång på gång får höra att hon väl inte kan vara autistisk, som verkar så normal. Samtidigt berättar hon hur hennes beteende gör att hon hamnar i konflikter utan att själv förstå varför. Att hon både kan kamma och klä sig som vem som helst och dessutom inneha ett ansvarsfyllt jobb på Sveriges radio gör det svårt för många att ta in hennes handikapp. Men det går alltså fint att se ut precis som alla andra och rentav vara intelligent, och ändå inte klara att leva upp till de sociala normerna för att man helt enkelt inte förstår koderna. Törnvall gör referensen till forna tiders tro på troll som varelser som utseendemässigt inte går att skilja från människor men som kan avslöjas i detaljer, som språkliga ovanor, ett svårt humör eller annat lite avvikande beteende.

Så fort vi inte klarar att urskilja och följa de sociala koderna riskerar vi att ses om lite mindre mänskliga. Eller i alla fall som pinsamma eller töntiga. Men socialt samspel är svårt, även för många som befinner sig utanför autismspektrat. I antologin ”Sånt vi bara gör” skriver 95 forskare inom humanvetenskaper som etnologi, lingvistik, socialantropologi och nordiska språk korta kapitel om hur vi beter oss och pratar. Många av texterna innehåller omkvädet ”Det är sånt vi bara gör”. Samtidigt beskriver många av texterna också hur många av oss faktiskt inte ”bara gör”, utan tvärtom gör fel, och avviker från det där som de flesta sysslar med utan att reflektera. Etnologen Jesper Fundberg beskriver till exempel i sin text hur viktigt det kan vara att klä av sig i rätt ordning. I scener från ett omklädningsrum för fotbollsspelande killar berättar han hur en pojke som klär av sig kalsongerna före tröjan blir kallad för bögig. En annan som gör samma sak kommer undan med att kompisen skrattar men övertrampet måste uppenbarligen markeras på något vis.

Fundberg konstaterar att det rätta sättet för pojkar och män att klä av sig, att döma av hur nästan alla gör eller hur vi reagerar när någon inte följer mönstret, är att först ta av strumpor och byxor, sedan tröja, och sist kalsongerna.

En annan forskare beskriver i boken olika sorters kramar, en tredje berättar hur vi väljer plats på bussen. Det är så enormt mycket de flesta bara gör utan att behöva tänka efter. Så mycket att förhålla sig till och komma ihåg för alla som är autistiska, eller för den delen bara har lite svårt med det sociala. Snubbeltrådar överallt, hela dagarna. Massor av oro över att göra fel, massor av ångest över att ha gjort fel.

Jag kan inte släppa de där frågorna i gruppen för specialpedagogik för att de är så hjärtskärande. Hur får man vänner? När ska man egentligen skratta? I en text i antologin "Sånt vi bara gör" skriver språkvetaren Klara Skogmyr Marian om just skrattande. Hon tjuvlyssnar på ett samtal vid bordet intill sig och hör flera skratt, trots att konversationen tycks handla om att en anhörig gått bort oväntat hastigt. Skratt, förklarar hon, är inte bara till för att uttrycka glädje utan är en mångsidig samtalsresurs som vi använder som verktyg för en rad sociala funktioner, som att avsluta ämnen, hantera känsliga situationer eller lösa fnurror i interaktionen. Genom att skratta på ett visst sätt kan vi markera att vi är redo att lämna över ordet, ta över det, eller bara ge klartecken till den som berättar att hen kan fortsätta prata.

Det är svårt att föreställa sig hur minerad en vanlig dag är för den som inte förstår sig på olika sorters skratt. Den bjuder på nästan oräkneliga tillfällen att göra fel eller missförstå. För när ska vi egentligen skratta? Det skulle behövas en hel bok för att reda ut det på ett sätt som verkligen skulle ge vägledande svar. Men vi kanske i alla fall kan enas om att vi inte ska skratta åt, och inte heller bli arga på eller håna alla dem som har svårt att klara koderna för när skrattande ska ske, eller som kanske bara råkar klä av sig i fel ordning.

Eva-Lotta Hultén, författare och journalist