Sapfo lever i fragmenten och de förlorade orden

Sapfo var en av antikens allra mest lysande stjärnor men av hennes lyrik återstår bara spillror. Anna Blennow ser poesin frodas i ofullständigheten när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 19/4 2017.

Sapfo. Fragment 47
Eros skakade mitt
hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget

Fragment. Frånvaro. Förgängligheten hos det som varit helt. Spegelskärvan som inte längre reflekterar verkligheten. Och för den som sysslar med antikens litteratur är fragmenten den enda realiteten, den ofullständiga bas som vår kunskap balanserar på. Författare okänd. Texter förlorade. Det är som ett mantra, som upprepas för varje läsning: vi vet så lite. När vi läser antikens poesi har vi redan förlorat greppet om den, den faller ur våra händer, och vi samlar spillror och fotspår.

Den grekiska poeten Sapfo, som levde på ön Lesbos sex århundraden före vår tideräkning, är kanske den författare som främst kommit att förknippas med fragment. Som en av den antika lyrikens absoluta förgrundsfigurer kallades hon den tionde musan och den kvinnliga Homeros. Hennes samlade verk omfattade kanske hela tiotusen versrader, men av dem återstår nu bara några enstaka kompletta dikter. Resten är fragment, ibland bara någon rad eller ett par ord långa.

Fragment 48
Du kom, som jag längtade!
och kylde av mitt hjärta som brann av begär

Sapfos dikter ekar av begär till kvinnor, vilket genom historien satt ständigt fokus på hennes sexualitet. Men vem var hon? Hur var hon? Poeten Alkaios, Sapfos samtida, också han från Lesbos, beskriver hennes hår som mörkt violfärgat och hennes leende som honungslikt, och det är allt vi vet. Bilden av Sapfo är lika skör som den tvåtusen år gamla egyptiska krukskärva på vilken ett av hennes diktfragment återfunnits, där Sapfo åkallar Afrodite i en skuggig lund av rosor och äppelträd, med altare som ryker av rökelse.

Fragment 177
genomskinlig dräkt

Varje bok om och varje tolkning av Sapfo understryker dikternas fragmentariska tillstånd, trots att detta är långt ifrån unikt för just hennes poesi. Samtidigt har eftervärlden varit besatt av att försöka rekonstruera Sapfos biografi ur hennes dikter och ur långt senare textkällor. Det är som om det kroppsliga i hennes poesi – kärlekens alla plågsamma symptom från yrsel till svettningar – skapat ett behov av att mana fram den fysiska Sapfo. Hon förkroppsligas i sina dikter, och när textstyckena blir en metafor för hennes person görs Sapfo till en kropp i ruiner. Dikterna blir till en corpus i dubbel bemärkelse – Sapfos samlade verk, men också en anatomisk katalog som skymtar i fragmenten: kropp, känslor, klädesplagg.

Och utgivare och översättare längtar efter att få fylla konturerna av Sapfo med färg, så att hon kan träda fram och personifiera den starka känsla av liv som dikterna förmedlar. Rekonstruktionen av dikten blir en konstruktion av Sapfo som person: delvis mytbaserade biografiska byggen som ofta uppkommit som försök till äreräddning, där den ansiktslösa, gudomligt undanglidande poeten porträtterats som heteronormativt förankrad, gift flickskolefröken.

Fragment 46
På en mjuk kudde
låter jag min kropp falla

Den utgåva och översättning av dikterna som gjorts av den kanadensiska poeten och Sapfoforskaren Anne Carson ser istället fragmenten som helheten. Bokens titel, ”If not, winter”, (”Om inte, vinter”) är ett citat ur fragment 22, och står som symbol för Carsons förhållningssätt till sitt material. En rad ryckt ur sitt sammanhang kan plötsligt bli till en ny dikt, en dikt i sig, när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. Carson betonar fragmenten genom att tydligt markera varje lucka i texten, och undviker att rekonstruera ett enda ord i dem. Hon beskriver i intervjuer hur hon själv dragits som magnetiserad just till frånvaron och fragmenten. Att presentera texten i sitt faktiska tillstånd istället för att, som vid mera traditionell textutgivning, försöka återskapa en trolig text, blir för Carson en poetisk akt i sig. Det ställer krav på läsarens elasticitet och aktivitet, men är kanske det enda sättet att som översättare försöka nå fram till ekot av Sapfo, som Carson kallar det, genom tolkningarna som liksom tidslager lagt sig tätt över dikten. Den tomma platsen för Sapfos förlorade ord blir i Carsons händer till ett anti-poem som lyser starkare än både tomrum och myt.

Fragment 176
lyra lyra lyra

Carsons utgåva synliggör hur lite vi vet, såväl om Sapfo som om hennes verk. Men en av de få biografiska uppgifter vi faktiskt har är att Sapfo vid en viss tidpunkt tvingats i exil från Lesbos till Sicilien. Vi vet inte varför, bara att denna notis huggits in i marmor på ön Paros i en kalender över viktiga händelser från Athens mytiske kung Kekrops och framåt. Monumentet återfanns på 1600-talet och nådde så småningom Ashmolean Museums samlingar i Oxford. Noggranna avteckningar gjordes tidigt av den grekiska texten. Men den som besöker museet idag kommer att upptäcka att texten på stenens nedslitna yta är nästan helt oläslig. Väder och vind har slipat ner marmorn till ett glittrande hav, som svept fram över bokstäverna skrivna i den sicilianska sanden.

Men det finns ett textspår till om Sapfo på Sicilien. Gaius Verres, girig romersk guvernör på Sicilien under första århundradet före vår tideräkning, stal med sig ett stort antal konstverk från ön, bland dem en bronsstaty av Sapfo som stått i rådhuset i Syrakusa. Vid återkomsten till Rom väntade rättegång. Den då unge och lovande advokaten Cicero kallade just denna staty till tyst vittne i sina tal mot Verres. ”Hur djupt den stulna Sapfostatyn saknats kan knappt beskrivas. Nu finns bara inskriften på den tomma statybasen kvar, som berättar om vad som funnits där, men samtidigt visar att det är försvunnet”, dundrade Cicero.

Verres hade senare försökt dölja sitt brott genom att avlägsna även statybasen, som stod kvar som vittne till stölden, men överbevisades och dömdes.

Vi vet att statyn var ett hellenistiskt arbete, men inte hur den såg ut. Hur såg Sapfo ut? Sokrates kallar henne skön, Ovidius kallar henne ful. Vad visste de? Och vad vet vi? Vår kunskap om Sapfo liknar den tomma statybasen på Sicilien: vi vet att hon funnits, men att hon är förlorad.

Fragment 168 B
Månen har gått ned nu och
plejaderna. Midnatt
är passerad. Tiden rinner
och jag ligger ensam.

Den fragmentariska kroppen och den fragmentariska texten. Konstnären Anselm Kiefers verk ”Sapfo” visar en tom, böljande klänning som bär upp en hög hopslagna böcker av bly. Kroppens frånvaro, textens närvaro. Textens otillgänglighet speglad i den fysiska frånvaron. Är det inte detta som är poesins kärna?

Dikten hjälper oss att hantera längtan och skräck, glömska och frånvaro, och den förlust som är inbyggd i våra egna kroppar. Kanske är det därför Sapfos poesi talar så starkt till oss: inte trots sin ofullständighet, utan på grund av den. Den längtan som drev fram dikten blir än mer betonad genom bokstävernas balansgång på randen till utradering. Dagens åtrå, morgondagens minne. Men dikterna andas på nytt varje gång en läsare sammanfogar dess kroppsdelar.

Fragment 147
Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden

Anna Blennow, latinforskare

Litteratur

De svenska översättningarna av Sapfos diktfragment är hämtade ur ”Sapfo – dikter och fragment” av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson (FIB:s Lyrikklubb 1999), utom fragment 175, 176 och 177 som inte finns i denna utgåva, men som finns översatta till engelska i Anne Carsons utgåva ”If not, winter. Fragments of Sappho (2002). Ett urval av Sapfos dikter har också översatts till svenska av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson i ”Eros skakar mig – Sapfo och Alkaios” (Ellerströms 2013).