Kvinnorna hittade friheten i mörkret

Gotisk litteratur förknippas med plågade hjältinnor, övernaturliga inslag och ett högtravande språk. Annina Rabe funderar över vad det är som också lockar så många kvinnor till berättelserna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i februari 2017.

I ett sovrum i ett hyrt gammalt hus i New England i USA ligger en kvinna och tittar på en påträngande gul tapet. Hon är deprimerad efter en förlossning och hennes  beskyddande make, som också råkar vara hennes doktor, har ordinerat absolut vila. Det är något konstigt med huset, tänker kvinnan. Och hon gillar verkligen inte den där gula tapeten i sovrummet.

Det är upptakten till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman ”Den gula tapeten” från 1892, där vi stegvis får följa en kvinnas väg mot ett psykiskt sammanbrott. I tapetens mönster börjar hon se de mest märkliga scener, hon ser instängda kvinnor, kvinnor som kryper längs golvet.

Det är den en av de otäckaste texter jag vet. Det sakta men säkert glidande förståndet och känslan av skevhet i den hemlika miljön, allt detta gör att det gungar för mitt inre varje gång jag läser om den.

Medan jag får kalla kårar av en ganska händelselös novell om en kvinna som ligger och blir tokig i ett sovrum lämnar till exempel berättelser om galna seriemördare mig för det mesta ganska kallsinnig. Det otäcka för mig är det som händer inuti huvudet. Och d et intressanta med skräck är ju att den slår så olika, beroende på vem man är och hur ens fantasier och mardrömmar ser ut.

Charlotte Perkins Gilmans kortroman avslutar en samling berättelser i ”Förfärande kvinnor”, en antologi om gotisk skräck skriven av kvinnor, sammanställd och översatt av KG Johansson. Alla novellerna är utkomna under 1800-talet, då den gotiska skräckromanen kulminerade i popularitet.

Begreppet ”gotisk litteratur” uppstod första gången i mitten av 1700-talet. Innan dess hade ”gotisk” enbart använt som en term inom konst och arkitektur. Det förändrades när den brittiske konsthistorikern och författaren Horace Walpole gav ut romanen ”Borgen i Otranto”, en skräckberättelse som han själv gav undertiteln ”A gothic story”. Den innehöll alla de motiv vi förknippar med gotisk litteratur; dystra gamla slott, plågade hjältinnor, övernaturliga inslag, galna munkar och en labyrintisk struktur, skildrad med ett melodramatiskt och högtravande språk. Litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr betonar i sin avhandling ”De mörka labyrinterna” att gotik inte är en litterär genre utan ett modus, som kan dyka upp i all litteratur. Skräcken och det övernaturliga är inte heller nödvändiga ingredienser, utan det gotiska utmärks snarare av en känsla av melankoli och krypande obehag. Det blir tydligt i ”Förfärande kvinnor”, där de flesta av novellerna faktiskt inte är särskilt läskiga utan mer sorgliga.

Walpoles roman gav upphov till en mängd efterföljare. Den nya romantendensen passade väl in i den begynnande romantiken, som växte fram under en tid när man annars trodde att hela världen gick att kartlägga, mäta och bemästra. Skräcklitteraturen fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv.

Påfallande många författare som skrev i den gotiska traditionen var kvinnor. En av genrens verkliga pionjärer var Ann Radcliffe, som med sin ”Udolphos mysterier”, som sägs ha inspirerat författare som Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Den krassa Jane Austen skrev sin ”Northanger Abbey” som en satir över Radcliffe och hela den gotiska vågen. Huvudpersonen har fått hela sin verklighetsbild förvrängd efter att ha förläst sig på gotiska romaner.

Ann Radcliffe efterföljdes av namn som Clara Reeves, Mary Elizabeth Braddon och förstås Frankensteins skapare, Mary Shelley. Det var också vanligt att annars realistiska författare som till exempel systrarna Brontë, eller Elizabeth Gaskell inkluderade gotiska inslag i sina romaner.

Varför lockades kvinnliga författare av det gotiska? En pragmatisk förklaring som KG Johansson ger i sin lite väl schematiska introduktion till antologin är att romanskrivande över huvud taget under 17- och 1800-talet till stora delar var en kvinnlig syssla.

Troligtvis är det kvinnolitteraturens låga status som gjorde att det dröjde relativt länge innan det började forskas om den gotiska romanen på allvar. Termen Female Gothic myntades på 70-talet av litteraturvetaren Ellen Moers, och sedan dess är den ett eget forskningsfält. Den gotiska litteraturen är en tacksam brunn att ösa ur när det gäller feministiska tolkningar. Den unga kvinnan som sakta drivs till vansinne i Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten” är instängd i hemmet, övervakad av en make som ideligen förklarar att det är farligt för henne att skriva. Betänk att novellen är skriven nästan 40 år innan Virginia Woolfs ”Ett eget rum”. När Mary Elizabeth Braddons kvinnliga vålnad i ”Den kalla omfamningen” hemsöker sitt svekfulla ex genom att lägga sina iskalla armar runt hans hals ligger det nära till hands att se det som en hämnd på ett helt patriarkalt förtryckarsamhälle. Och ett av de mest klassiska exemplen, den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre, har fått representera varenda känsla av undertryckt vrede och sexualitet en kvinna kan härbärgera.

Den starka symboliken i det gotiska lockar fortfarande många kvinnliga författare och litteraturforskare. Daphne du Maurier, Shirley Jackson, Joyce Carol Oates, Angela Carter, Toni Morrison, Margaret Atwood och Monika Fagerholm är bara några författare som har gotiska inslag i sina böcker. Här i Sverige är Maria Gripe, Inger Edelfeldt och Mare Kandre några av de tydligaste exemplen. Populär- och ungdomslitteraturen svämmar över av skildringar om vampyrer och zombier.

På senare år har gotiken haft ett uppsving i litteraturen. Den så kallade gurlesktraditionen har inslag som är tydligt gotiska: av skräck, förvridning och ett söndertrasat flickideal. Skrivarutbildningen Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet inrättade nyligen en speciell ”häxskola” där unga kvinnliga författare uppmuntras att skriva fram sin inre häxa. Det danska litterära stjärnskottet Olga Ravn är en av de två lärarna, vars egen debutroman ”Celestine” går direkt tillbaka till gotiken när hon låter huvudpersonen leva ett parallellt liv i en inmurad 1500-talsflickas kropp.

Den dystopiska tid vi lever i nu har onekligen vissa likheter med tiden för den gotiska litteraturens födelse. Dels känslan av att befinna sig på den teknologiska utvecklingens höjdpunkt, samtidigt en allt starkare förnimmelse av undergång och katastrof. Men jag tror också att gotikens lockelse har en annan mindre tidsbunden förklaring, som handlar om ett evigt behov av att närma sig de egna gränserna för tillåtna känslor och fantasier. Det behovet har förstås både män och kvinnor, men kvinnor omges fortfarande i hög grad av oskrivna regler och begränsningar, även om de ser annorlunda ut idag än under den viktorianska eran. Charlotte Perkins Gilmans novell om kvinnan som ligger och stirrar på den gula tapeten är ju så svindlande otäck just för att den också visar galenskapen också kan vara en väg till frihet.

Annina Rabe, litteraturkritiker

Litteratur

”Förfärande kvinnor – gotisk skräck från Brontë till Gilman” i urval och översättning av KG Johansson.