Ryskspråkig litteratur på minnenas minfält

Hur ska man kunna glömma och gå vidare om det inte finns något att glömma? Mattias Hagberg reflekterar över den ryska historiens dimridåer och över litteraturens sätt att försöka skingra dem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

”Jag minns inte vilken dag jag är född… eller ens vilket år… Allt som har med mig att göra är ungefärligt. Jag har inte hittat några som helst dokument. Jag finns och jag finns inte. Jag minns ingenting och jag minns allt.”

Orden tillhör Maria, en av rösterna i nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj bok ”Tiden second hand”. Det är några rader som i ett enda slag naglar fast den ryska kulturens belägenhet, och som pekar på den osäkerhet som råder kring allt som har med dåtiden att göra i det postsovjetiska samhället. I Ryssland är minnet ett gungfly, ett osäkert och farligt territorium, en okänd terräng. Närmast en vit fläck.

”Kan detta verkligen intressera någon”, frågar sig en annan av Svetlana Aleksijevitj informanter. ”Vårt land är borta och kommer aldrig mer att finnas, men vi är kvar… gamla och motbjudande… med hemska minnen och jagade blickar… Vi finns! Men vad återstår i dag av vårt förflutna? Bara att Stalin vattnade denna jord med blod, att Chrusjtjov planterade majs på den och att alla skrattade åt Brezjnev.”

Ja, vad återstår egentligen efter alla år av repressiv glömska? Går det ens att minnas när minnesförlusten upphöjts till allmän norm, när regimen, år efter år, arbetat aktivt för att undergräva alla möjligheter att säga något väsentligt om dåtiden?

Den sovjetiska enpartistaten berövade inte bara människor deras frihet, utan också deras förmåga att fullt ut förstå vad de blivit bestulna på, och hur. Regimen gick in för att utplåna såväl personliga som kollektiva minnen, liksom alla fria akademiska studier av samhället och dess historia.

Vad kan ett land och ett folk egentligen veta om det inte har några tillförlitliga historiker, sociologer och filosofer? Ja, vad kan man egentligen förstå när historien anpassats till ideologin och när människor ständigt försvinner, deporteras och mördas utan någon förklaring?

Redan under Chrusjtjovs tid formulerade poeten Anna Achmatova tomhetens erfarenhet i några rader som säger det mesta. Om alla miljontals offer skrev hon: ”Jag skulle vilja nämna dem alla vid namn, men listan har blivit konfiskerad”.

Över detta förrädiska territorium – denna glömskans topografi, om man så vill – rör sig några av den samtida ryska litteraturens intressantaste författare. Likt minnesarkeologer försöker de rekonstruera, reaktivera och restaurera. Med språkets hjälp vill de bygga sina egna, högst personliga, minneskatedraler, smärtsamt medvetna om att den repressiva glömskan måste bekämpas med ord.

Främst bland dessa författare befinner sig så klart Svetlana Aleksijevitj. Redan under åttiotalet började hon enträget att spara röster från det sönderfallande imperiet. ”Smula för smula, korn för korn” har hon sedan byggt historien om den vardagliga socialismen, om ”den inre socialismen”, som hon uttrycker det. I ”Tiden second hand” skriver hon att hon dras till det ”lilla”, till den enskilda människan och hennes liv – för att det är där allt sker.

Hennes metod är enkel. Så här beskriver hon den själv: ”Jag skyndar mig att säkra dessa spår… Mina frågor handlar inte om socialismen utan om kärleken och svartsjukan, om barndomen och ålderdomen. Om musiken, danserna och frisyrerna. Om tusen detaljer i ett liv som nu har försvunnit.”

Hon är en outtröttlig reporter som samlar på vittnesmål. Men hon binder dem aldrig samman till färdiga narrativ. Nej, istället låter hon dem stå som de är. Resultatet är labyrintiskt och fragmentariskt. Hennes böcker är som polyfona körverk, där toner och röster ofta skär sig mot varandra. För Svetlana Aleksijevitj finns det inte en berättelse om den sovjetiska katastrofen – utan oändligt många.

Författaren Ljudmila Ulitskaja, en av den ryska samtidslitteraturens stora namn, gör i sin mäktiga roman ”Jakobs stege” ett desperat försök att betvinga amnesin.

Nästan allt efter hennes familj är utplånat, förbränt eller glömt. Det enda som återstår är en samling brev som hennes farfar skrev under nittonhundratalets början, samt några dokument från KGB:s arkiv. Runt denna magra kvarlåtenskap spinner hon en fantasi – en berättelse om släkten från slutet av artonhundratalet till början av tjugohundratalet. Det är vackert och gripande – romanen är en stor rysk familjekrönika med allt vad det innebär – men den ger inte någon tröst. Ljudmila Ulitskaja vet att hon enbart fyller tomrummet med fantasi – med ingenting annat än inbillning.

Storheten i hennes roman ligger därmed i hennes misslyckande. ”Jakobs stege” är en plågsam påminnelse om allt det som inte längre finns, om det som utplånats.

”Jag skulle vilja nämna dem alla vid namn, men listan har blivit konfiskerad”.

Även Maria Stepanova, poet och ett nav i ryskt kulturliv, arbetar enträget med spåren efter nittonhundratalet. I boken ”Minnen efter minnet”, som hon jobbat med under stora delar av sitt vuxna liv, har hon samlat alla sina erfarenheter av detta minnesarbete. Men där Ljudmila Ulitskaja låter fantasin fylla ut glömskans territorium går Maria Stepanova en annan väg. Hennes litterära minnesarbete handlar inte om att återskapa eller fylla luckorna utan snarare om att skriva sig bort från historiens trauman. Hennes text är en meditation över minnet som avslutas med orden: ”Utan glömska inget liv”.

För Maria Stepanova är minnet alltså en stig hon måste vandra för att till sist lägga det gamla bakom sig. Men även hon misslyckas. Hennes text hackar och bryter samman, boksidorna fylls av sidospår och utvikningar. Det är som om hon egentligen ställer en enda skräckfylld fråga: Hur ska man kunna glömma och gå vidare om det inte finns något att glömma?

På ett ställe skriver hon: ”Ibland är det som om man kan älska det förflutna först då man är säker på att det aldrig kommer tillbaka.”

En del ryska litteraturvetare talar idag om gotisk realism, om en sorts modern rysk litteratur som bär drag av romantikens skräckberättelser, men som vilar på autentisk grund. Där den västeuropeiska minneskulturen och minneslitteraturen allt mer har stelnat till ett antal fasta och lätt igenkännbara berättelser och monument, kopplade till nittonhundratalets mörka historia, är det postsovjetiska minnesarbetet fortfarande flyktigt, hett och skräckinjagande. Att närma sig det ryska nittonhundratalet genom litteraturen är en färd mot mörkrets hjärta. Eller kanske snarare, mot det fasansfulla tomrum som den repressiva glömskan lämnat efter sig.

Ja, kanske är gotisk realism det bästa begreppet för att förstå dagens Ryssland. Dåtiden hemsöker det postsovjetiska samhället. Ett spöke går genom litteraturen och kulturen.

Eller, som Maria Stepanova skriver: ”Ryssland […] har snabbare än andra länder blivit till en plats där minneslagren tydligt rörs samman. En konkret händelse från det senaste århundradet har ofta flera versioner, alla grumlade av oförenlighet, och alla skymmer de ljuset och gör det svårt för oss att se vilken tid vi själva lever i.”