"Det finns en konkret jävla verklighet där ute" – Ola Julén och sökandet efter ett ärligt poetiskt uttryck

Den 2013 bortgångne poeten Ola Julén gjorde starkt avtryck med debuten "Orissa". Hans vän Kristian Fredén reflekterar över hur de allmänt hållna raderna skapar ett starkt personligt band till läsaren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I essän Från ångest till språk diskuterade den franske filosofen och författaren Maurice Blanchot problemet med att skildra sin ensamhet genom språket, detta medel för gemenskap. Som han skriver är ordet ”ensam” lika allmänt som ordet ”bröd”. Så hur kan man då trots allt gå bortom det allmänna och skildra sin egna, unika ensamhet och smärta i text? Denna problematik är central i poeten Ola Juléns sparsmakade produktion. 1999 publicerades hans bok "Orissa" på det lilla nystartade förlaget Ink i Stockholm. Den består av ytterst korta dikter, om de nu ens ska kallas dikter. Snarare utgör "Orissa" en enda lång dikt. Eller lång och lång. Vad vi har att göra med är en mening på varje högersida, uppdelad på en eller två rader. Vänstersidorna är blanka. Man sugs in direkt.

Jag vet inte hur jag 
ska kunna förklara det här för dig.

Och så på nästa högersida:

Det är något fel på mina ögon.

Det sista kan låta som ett bildligt uttryck, men Julén hade sedan födseln rent medicinska problem med ögonen. Det var detta som, åtminstone till en början, låg bakom det minimalistiska formspråk som kom att bli hans signum. Han klarade bara att läsa eller skriva korta stunder åt gången, sedan fick han alltför ont. Snart nog fann han också vilken litterär kraft som fanns att hämta i begränsningen.

Jag träffade Ola för första gången i början av 1990-talet, hemma hos vår gemensamma polare Stefan. Jag var tjugo, han ett par år äldre. Han gav mig en vältummad pocketutgåva av Bruno K Öijers samlade dikter på långlån. Faktum är att jag fortfarande har den kvar. Från att tidigare ha varit närmast besatt av dessa dikter intresserade de honom inte längre, förklarade han. Orsaken var att han fann dem manierade, att poeten ifråga hela tiden bar en mask över sitt lidande. Detta illustreras av den replik jag fick några veckor senare då jag just undsluppit mig något gymnasialt om verklighetens relativitet.

”Det finns en konkret jävla verklighet därute, Kristian. Det ska du ha klart för dig. Du har läst för mycket Öijer.”

Det är talande att så många av dem som skriver om Ola Julén också redogör för sin relation till honom. Denna essä är som märks inget undantag. Även de som inte kände honom ger uttryck för att de hade velat känna honom. De alldeles osminkade och rättframma uttrycken för en djupt personlig förtvivlan äter sig rakt in i läsaren, skapar en närhet och en undran – vem är denna moderna Stagnelius-gestalt? Det går inte att värja sig. Och detta samtidigt som meningarna allt som oftast är så allmänna, så nästan helt renons på privata uppgifter att de tagna var för sig skulle ha kunnat yttras av vem som helst. På bussen kanske, eller klottrat på en offentlig toalett. Rader som:

Hur länge ska det här fortsätta?

Eller:

Jag förstår inte att det kan göra så ont.

Det är allmänna uttryck men tätt slutna kring jagets individuella belägenhet, en sorts kombination av öppenhet och oåtkomlighet. Jag tänker på det där speciella, falsettartade skrattet han hade – under vilket han för ett par sekunder brukade stänga ute världen genom att blunda. Ola hade vid denna tid fastnat för Lars Norén och uppgav länge att det var hans enda läsning. Gunnar Ekelöf hade han ännu inte riktigt tagit till sig, men det skulle komma det med. Just Norén och Ekelöf utgör nog de tydligaste ekona i hans egen poesi. Viktig var även poeten Stig Larsson som han kände och som han påstod närmast hade tjatat på honom att skriva en egen diktsamling. Och det gjorde han ju så småningom. I förordet till den nyutgåva av Orissa som år 2019 gavs ut i samband med den postuma publiceringen av det efterlämnade manuset Afrikas verkliga historia skriver en av förlaget Inks grundare, Björn Wiman, om debutfesten tjugo år tidigare. Jag var också där. Ola läste Orissa från pärm till pärm. Det tog honom ungefär tio minuter att ta sig igenom boken. Rytmiskt vände han blad, läste, vände blad. Stämningen var, som man säger, förtätad.

Jag som skulle 
vara full av kärlek.

Jag förstår inte.

 

Varför är det ingen som vill ha mig?

Somliga bland gästerna var begeistrade, andra besvärade, men alla berörda. Jag minns hur en vid den tiden uppmärksammad författare från samma generation, mitt under uppläsningen, lutade sig fram och viskade i mitt öra: ”Men vad fan är det här, låter ju som en fjortonårings dagbok!?” Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte att fokusera på Olas läsning, ville uppfatta varje stavelse han yttrade. Efteråt skrev han ett Neil Young-citat som personlig hälsning i mitt exemplar av boken. ”Till Kristian från Ola: the same things that makes you live can kill you in the end.”

Det kändes helt naturligt och inte det minsta opersonligt med en dedikation i form av ett citat. Ola skämdes inte för att låna från andra och väva in deras ord och uttryck i den egna författarrösten. Som jag ser det var det inte originaliteten i sig som var viktig för honom, ärlighet och lojalitet gentemot det man försöker uttrycka var däremot helt avgörande. Alltså att inte fastna i poser, i tom stilistik, utan att mot alla odds försöka nå någonting bortom detta – kanske en form av katharsis, en rening. Den alltså postumt utgivna diktsamlingen Afrikas verkliga historia inleds med de Ekelöf-doftande raderna:

Jag skriver för att komma bort från det jag skrivit.

Jag lever för att komma bort från det jag levt.

Den som, lockad av boktiteln, söker en faktabok om afrikansk historia finner istället ett brustet hjärta i Rio de Janeiro, dit han reste efter publiceringen av Orissa. Jämfört med det närmast krampartat statistiska tillståndet i debutboken får vi här mer av en historia, om än i sönderhackad form. Dikterna har nämligen sorterats enligt en strikt alfabetisk princip som inte tar någon narrativ hänsyn. Men oavsett om vi utan förvarning är hemma i Sverige igen eller lika plötsligt tillbaka i Rio befinner vi oss mestadels i ett ohjälpligt efteråt där allt redan är försent. Kärleken är över, i den mån den ens var besvarad. Och samtidigt är den aldrig över. Gång efter annan upprepas ”Jag kommer aldrig att bli glad igen, Jacqueline” och på sidan 125 står att läsa:

Men den saknade försvinner inte.
Jag kan inte radera ut mig själv.

Ordet ”kärlek” visar sig vara lika allmänt som ordet ”ensam”. Det spelar ingen roll hur många gånger de utslitna orden ”jag älskar dig” används eller om han skriver dem med utropstecken eller inte. Jaget tycks fångad i språkets otillräcklighet till den grad att han skakar i det som i ett galler. Och samtidigt, i detta skakande, frambringas något av det mest hudlöst personliga jag läst. Eller som Ola själv möjligtvis skulle ha sagt: ”Det finns en konkret jävla kärlek därute. Det ska du ha klart för dig.”

Kristian Fredén, författare och kritiker

Litteratur

Ola Julén: Orissa. Ink bokförlag, 1999 (nyutgiven av Nirstedt/Litteratur 2019).

Ola Julén: Afrikas verkliga historia. Sammanställd och kommenterad av Daniela Floman och Marie Lundquist. Nirstedt/Litteratur, 2019.