OBS: Radioessän Extremhögern försöker kidnappa antiken
Den så kallade alt right-högern använder antiken för att sprida misogyna idéer. Latinforskaren Anna Blennow berättar om akademikerna som tar striden och om vikten av att hålla historien levande.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Jag ser antikens människor utan att böja knä för dem.
De är stora, det är sant, men de är människor som vi.”
Raderna ingår i en dikt som författaren Charles Perrault läste upp vid en sammankomst i Franska Akademien år 1687. Den skulle ge upphov till ett kulturbråk som kom att kallas ”La Querelle des Anciens et des Modernes” – striden mellan de ”gamla” och de ”moderna”.
Den grekiska och romerska antiken har långt in i modern tid haft ett så totalt dominerande inflytande på Västerlandets litteratur, kultur och samhälle att det ter sig närmast obegripligt. Vid tiden för Perraults omstörtande diktuppläsning hade idén om antikens kulturella överlägsenhet knappast utmanats under de mer än tusen år som förflutit efter Västroms fall. Men nu ifrågasattes på allvar den förhärskande litterära praktiken av imitatio och aemulatio, att försöka efterhärma, och i bästa fall mäta sig med, de stora grekiska och romerska förebilderna. Vår tid är nu, i solkungen Ludvig XIV:s moderna tidevarv, menade Perrault.
Två läger bildades: ”Les Modernes”, som slöt upp kring Perrault, och antagonisterna ”Les Anciens” – där bland annat fabelförfattaren Jean de la Fontaine och dramatikern Jean Racine ingick. Debatten gällde framför allt litteraturen. Fick man till exempel redigera eller förkorta ett antikt verk för att göra det mer tillgängligt för en samtida publik? Nej, menade filologen Anne Dacier, som översatt både Iliaden och Odysséen till franska runt år 1700. Det skulle vara en total korruption av den goda smaken om man frångick en så texttrogen översättning som möjligt, ansåg hon. Antikens texter var helgade – och god smak var synonym med den klassiska traditionen.
Den franska striden rann så småningom ut i sanden, men antiken som ideal och modell fortsatte att spela huvudrollen i europeisk kulturdebatt. Och nu flyttades fokus gradvis från litteraturen till konsten och till identiteten, medan kompassnålen alltmer entydigt pekade mot Grekland. I den tyska nyhumanismens 1800-tal blev antiken, särskilt den grekiska, projektionsyta för idéer om en idealiserad folksjäl, ”Volksgeist”. Arvtagarna till den grekiska folksjälen ansågs vara främst fransmän och tyskar – särskilt tyskar.
”Arma Hellas! Sörj inte bekymrat!
Lyft glad ditt gudagenomströmmade sinne!
Bara du sjöng i musernas gudaskaror,
Bara du härskar i människornas bröst!”
De tröstande verserna är författade av den tyske nyhumanisten Wilhelm von Humboldt, och anspelar på hur grekerna, trots att de besegrats av Rom, ändå behöll sitt eviga världsherravälde genom ordet och anden. 1800-talets första decennium präglades av Napoleonkrigen, något som bidrog till att man från tyskt håll identifierade sig såväl med Greklands nederlag som med dess ande. Tyskarna skulle som grekerna regera genom sin kultur, och övervinna de riken som likt Rom vilade på vapenmakt.
Men under det sekel som passerat sedan den franska akademistriden hade någonting hänt. Det var inte längre någon tvekan om att den moderna tiden faktiskt var inne. Att återvända till antiken och att bli greker var inte ett alternativ, trots poeten Shelleys citat ”Vi är alla greker” ur det lyriska dramat Hellas, inspirerat av 1820-talets grekiska befrielsekrig. Det var in i en ny tid man ville föra med sig de antika idealen.
”Ger hon dig inga [kyssar], så ta!
Möjligen spjärnar hon emot till en början och ropar: ’Du stygge’!
men att besegras hon själv önskar i striden ändå.”
Det går en tämligen obruten linje från dessa rader ur Ovidius ”Konsten att älska” till Donald Trumps mera prosaiska yttrande ”Jag attraheras automatiskt av vackra kvinnor – jag börjar bara kyssa dem. Jag väntar inte ens.” (”I am automatically attracted to beautiful women – I just start kissing them. I don’t even wait”). Tillbaka till antiken, alltså, även om Trump inte uttryckligen anspelat på de historiska rötterna till sin utsaga. Det gör däremot representanterna för flera nätbaserade amerikanska mansrörelser, med namn som Red Pill och the Manosphere, knutna till de politiska grupperingar långt ut på högerkanten som brukar kallas Alt-Right, och som fått stor spridning bland annat via sociala medier som Facebook. Klassicisten Donna Zuckerberg kartlägger deras antikbruk i boken ”Not all dead white men” (”Inte alla döda vita män”) från 2018.
Gemensamt för dessa grupper är att de uppfattar feminism och jämlikhetstankar som ett akut hot mot den biologiskt betingade manlighet som är väsensskild från standardiserad kvinnlighet. Den moderna tiden har gått för långt – och motmedlet blir att ställa tillbaka klockan till antiken. Framför allt från stoisk filosofi hämtas utsagor om hur förnuft och rationalitet är det som skapar världen. Därifrån är steget inte långt till nästa slutsats: män är mer lämpade att leda och regera än känslostyrda kvinnor, och patriarkal kontroll såsom den utövades under antiken är nödvändig såväl offentligt som privat för allas bästa.
Men Alt-Right-männens tolkning motsäger till viss del den antika stoicismens idé. Även kvinnor ansågs i teorin kunna nå vishet, och ha del i ”logos”, förnuft. Stoicismen ses därför ibland som proto-feministisk, men som Zuckerberg visar hittar man likväl hos antika stoiska författare som Seneca och Cicero idéer om att kvinnor är svagare och har mindre självkontroll än män. Alt-Right-männen bidrar alltså indirekt, genom Zuckerbergs analys, till att sätta antikens texter i ett nytt och avslöjande ljus.
Även den ny-manliga gruppen ”pick-up artists”, vars game är att förföra så många kvinnor så snabbt och effektivt som möjligt, hämtar sina kärnvärden från antiken. Ovidius kärlekshandbok ses av dem som en perfekt manual, även om den ofta råder till handlingar som idag skulle betraktas som sexuella övergrepp. Brist på samtycke är bara ett hinder till för att forceras. Genom ett utbrett bruk av krigsmetaforer blir kvinnor fienden som ska besegras.
”Månen såg det hända men vände bort sin blick
Bortom skydd från stjärnor
Jag vet, jag vet – stjärnorna skiter väl i mig
Nattens sista timme
Jag andas knappt, jag ligger still, men jag längtar bort”
Texten kommer från Jenny Wilsons skiva Trauma, som tillkommit just i traumat efter en våldtäkt. Raderna drabbar mig med dubbel kraft när jag ser det tematiska släktskapet över nästan tretusen år med ett av Sapfos diktfragment:
”Månen har gått ned nu och
plejaderna. Midnatt
är passerad. Tiden rinner
och jag ligger ensam.”
Jag har alltid läst Sapfos rader som fridfulla, om än i ensamhetens smärtsamma skugga. Vi vet ingenting om bakgrunden till dikten, och det kommer vi aldrig att få veta. Men Jenny Wilsons ord öppnar ett bråddjup under diktens fötter och får de båda ögonblicken, då:ets och nuets, att lysa än starkare och skoningslösare.
Det är inte från antiken vi kan få svar på vad som är rätt och fel. Men händelser i modern tid kan öppna för nya historiska perspektiv. När Alt-Right-rörelsens ensidiga antiksyn snabbt sprids via nätet är det viktigare än någonsin att läsa de antika källorna för att fördjupa diskussioner om genus och identitet istället för att förenkla eller förvränga. Nättidskriften Eidolon, som Donna Zuckerberg ger ut, verkar för precis detta. En motrörelse som komplicerar och analyserar istället för att oreflekterat sprida myter, till skillnad mot vad som sker på exempelvis Facebook – som för övrigt grundats av hennes bror.
Anna Blennow, latinforskare
Litteratur:
Charles Perrault, Le siècle de Louis le Grand, 1687.
Anne Dacier, Des causes de la corruption du goût, 1714.
Wilhelm von Humboldt, Rom ur Gesammelte Schriften band IX, Berlin 1912.
Percy Bysshe Shelley, Hellas, 1822.
Publius Ovidius Naso, Konsten att älska, översättning Elias Janzon, 1977.
Donna Zuckerberg, Not all dead white men. Classics and misogyny in the digital age, 2018.
Jenny Wilson, Trauma, 2019.
Sapfo, diktfragment 168 B.