Vårt expanderade nu kommer inte att rädda oss

Det sägs att tidsbegreppet förändrats, att vi lever i ett expanderande nu. Men kanske bevisar klimatkrisen dåtidens och framtidens makt över våra liv. Det funderar författaren Helena Granström på.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

År 2017 dog en åtta månader gammal bebis av drunkning, efter att hennes mamma lämnat henne utan uppsikt i badkaret. Mamman var förtvivlad: Hon hade ju inte varit ifrån sin dotter mer än någon minut. Men polisens undersökningar visade något annat: Flickans mamma hade ägnat närmare tjugo minuter åt sitt Facebookkonto, innan hon återvände till sitt barn.

Den digitala teknikens oerhörda förmåga att dra till sig vår uppmärksamhet och närmast upplösa vår tidsuppfattning, hur ska den egentligen förstås? Har den som scrollar bland inlägg och uppdateringar upphört att vara närvarande i nuet – eller är den tvärtom så djupt hängiven det att all känsla för framtid och förflutet, ja, för själva tidens gång, sätts ur spel? Kanske är vi aldrig så fullständigt uppslukade av det enskilda ögonblicket som när vi motståndslöst låter hjärnan följa den digitala sfärens algoritmiskt utstakade vägar, förda av vår fria vilja i en omgivning exakt utformad för att styra just denna viljas beslut.

Den amerikanske tänkaren Jonathan Crary gör i boken Scorched Earth en iakttagelse som många har gjort före honom: Att människans förhållande till tiden – och till det bortom den – idag är under omdaning. Om hon tidigare har uppfattat sin naturliga omgivning som bestående av beständiga och orubbliga strukturer – strukturer som tycktes vara ”här för att stanna” – har denna betryggande länk till evigheten nu ryckts ifrån henne. Den flertusenåriga skogen har fallit sedan länge. Berget är inte här för att stanna, det innehöll värdefulla metaller, så det har kapats ned och schaktats bort. Glaciärerna är inte här för att stanna, många av dem har redan smält. Det enda, konstaterar Crary, som i vår tid tycks vara här för att stanna är det radioaktiva avfallet, mikroplaster och onedbrytbara kemikalier. I denna mening är den virtuella verklighetens ögonblick – på en gång intensivt närvarande och befriat från den fysiska världens förgänglighet – kanske det mest beständiga vi har.

Och det glupska nu som ständigt väntar i våra fickor, redo att uppsluka den vars blick riktas mot skärmen är långt ifrån bara en privat angelägenhet – tvärtom kan det sägas utgöra den digitala teknikens själva centrum. Nya tekniska innovationer – ständigt nya, då de som bar nyhetens prägel igår kan vara föråldrade imorgon – utlovar realtidsfunktioner och omedelbar tillgång till efterfrågade tjänster. Idealet är att varje begär ska kunna tillfredsställas med ett klick, i trotsig negation av såväl tidsliga som rumsliga och materiella begränsningar. Och också mer konkret bidrar våra maskiner till att hjälpa nuet tugga i sig framtiden. Syftet med den alltmer omfattande datormodelleringen är att åstadkomma prognoser och simuleringar som kan befria framtiden från osäkerhet: att ”belägra och neutralisera framtiden innan den har inträffat”. I takt med att de storslagna framtidsvisionerna har fallit, tycks vår lösning istället ha blivit att expandera vårt nu så långt det bara går.

Det är en iakttagelse besläktad med den som för mer än trettio år sedan gjordes av litteraturforskaren Frederic Jameson i den numera klassiska essän Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism. Jameson argumenterar här för att det postmoderna tillstånd i vilket vi fortfarande lever kännetecknas just av nuets fullständiga övertagande på bekostnad av både förflutet och framtid. Den postmoderna människan orienterar sig i världen främst utifrån rumsliga kategorier, och upplever inte längre tidens närvaro. Den moderna människans upplevelse av tid härrörde nämligen, menar Jameson, från det förflutnas spår i landskapet: naturen framstod ännu som evig, och också människans egen historia fanns representerad i olika delar av samhället. På landsbygden hängde en doft av förmoderniteten ännu kvar. Men när moderniseringsprocessen väl är fullbordad och de sista spåren av det förflutna har eliminerats känner människan inte längre tidens rörelse – historiens förlopp har inte längre någon mening, det enda som finns är ett utsträckt, allt övertagande nu.

Tvärtom, menar emellertid humanekologen Andreas Malm, som i boken Stormens utveckling utsätter Jamesons resonemang för hård kritik. Den historiska tiden är inte borta, den är inte ens på tillbakagång. Faktum är att dess närvaro aldrig har varit så påtaglig – eller så hotfull – som nu. Det må vara sant att både de åldriga skogarna och mycket av den traditionellt brukade jordbruksmarken är borta – eller åtminstone att den samtida människan aldrig konfronteras med dem – men icke desto mindre insuper hon det förflutna med varje andetag hon tar. Det kol och den olja som under årmiljoner inkapslats och lagrats i jordskorpan togs en dag upp och förbrändes, och mycket av deras destruktivitet härrör just från det faktum att de tillhör ett sedan länge svunnet kretslopp, en helt annan tid än vår.

Men inte nog med det: De utsläpp som idag ger upphov till smältande glaciärer, försurade hav, översvämningar och värmeböljor är inte våra egna, utan de som gjordes av generationer före oss. Koldioxidhalten i atmosfären är i varje givet ögonblick summan av alla dessa historiska handlingar, av alla människor som färdats, fraktat och ätit; summan av var och en av alla de eldar som tänts. Det vi trodde var nuet, lätt och flyktigt som en svepning över skärmen, äger i själva verket historiens fulla tyngd. ”Vi kan aldrig”, skriver Malm, ”vara i stundens hetta, bara i hettan av detta ständigt pågående förflutna.” Och på samma sätt kommer våra egna utsläpp att ha återverkningar långt in i framtiden – hur långt vet ingen, men 10 000 år är en uppskattning. Det som avgörs av våra handlingar när de läggs till alla de handlingar som utförts av människorna som kom före oss är inte bara våra barnbarns framtid eller deras barnbarns – det som avgörs är, för varje mänskligt vidkommande, evigheten.

Och mot bakgrund av den belägenheten är det kanske inte så konstigt att vi flyr in i den digitala teknikens omsvepande ögonblick, in i ett evigt och uppslukande nu där inga skogar brinner, inga byar svämmas över, inga barn drunknar i badkaret; där det förhandenvarande är tillräckligt, eftersom det är allt som finns. Som Crary formulerar det i en annan av sina böcker, 24/7: ”Ju mer man identifierar sig med det fysiska jagets immateriella, elektroniska surrogat, desto mer tycks man frambesvärja ett undantag från det biocid som pågår överallt på planeten.”

Men kanske gör vi bäst i att påminna oss att den tillflykten riskerar att vara högst temporär. Det uppvärmda tillståndet – det i vilket historien oupphörligt gör sig påmind – har, noterar Malm, ett tydligt övertag relativt det postmoderna tillståndets abstrakta nu: Det har naturlagarna på sin sida, och fortsätter vi att foga decennier av utsläpp till dess börda kommer det troligen att inte dröja alltför länge innan det överskuggar allt. På en sex grader varmare planet kommer nog inte ens en stunds lättjefullt slösurfande att kunna skänka särskilt mycket lättnad alls.

Helena Granström, författare