Sveriges relation till kurderna visar vilka vi blivit

Från vikingatiden via Palmemordet till Natoprocessen. Sveriges relation till kurderna är lång och skiftande. Katarina Bjärvall funderar på vad förändringen säger om vårt land.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Under en resa i den turkiska delen av Kurdistan en sommar för länge sedan träffar jag och mina vänner en ung matthandlare, Mehmet. När han får veta att vi är svenskar säger han nästan skyggt: Jag tycker mycket om Sverige. Varför, frågar vi, vaksamma på att han kanske hört svenska flickors lockande rykte. For many reasons, svarar han. Och medan vi sitter där i mattbutikens dova dunkel och dricker te, glas på glas, förstår vi att det handlar om politik. Om att Sverige gett fristad till så många politiskt aktiva kurder.

Mehmet är inte den enda vi möter som tänker på Sverige med värme. En familj vill bjuda oss på middag kväll efter kväll, ”som tack för det Sverige gjort för kurderna”. En man nära på gråter när vi kommer att tala om den mördade Olof Palme.

Sveriges band till Kurdistan – de kurdiska delarna av det som idag är Turkiet, Iran, Irak och Syrien – går långt tillbaka, det visar Rohat Alakoms gedigna bok ”Svensk-kurdiska kontakter under tusen år”. Redan vikingarna, närmare bestämt ruser med trolig bakgrund i Roslagen, träffar på kurder under sina härjartåg i Kaukasus. Kurdistan blir sedan under århundradenas lopp allt mer strategiskt viktigt. År 1709 dyker platsnamnet upp i ett svenskt dokument. Den geografiska beteckningen kan idag få makthavare i bland annat Turkiet att se rött, eftersom de menar att Kurdistan inte finns, men Karl XII skriver obekymrat ordet i ett brev till den osmanske sultanen.

Rader av svenskar börjar resa till Kurdistan: forskare, diplomater, militärer och missionärer. Journalister från Svenska Familje-Journalen blir mottagna med stor gästfrihet av en kurdisk hövding. De får ett eget tält, fordrat med rött tyg och utrustat med sköna täcken och kuddar, och de bjuds på helstekt får fyllt med pistagenötter.

Snart märks också en medkänsla med kurderna. En svensk diplomat i Konstantinopel, dagens Istanbul, skriver hem om de kurdiska bärarnas arbetsförhållanden ”som borde kunna knäcka en oxes rygg” och om hur ändå dansar till sent inpå kvällarna ”med mjukhet och grandezza som kommer oss klumpiga nordbor att häpna”. Och missionären Elin Sundberg rapporterar från persiska Kurdistan att byarna där saknar grönska. Varför planterar ni inte träd, frågar hon hövdingen Timur Beg. ”Det lönar sig inte, ty idag äro vi här, men imorgon kanske våra byar äro förstörda”, svarar han.

Den första kurdiska flyktingen kommer till Sverige 1929. Süleyman är sju år när han och hans familj tvingas fly sin by i turkiska Kurdistan. Till fots. På vandringen genom Azerbajdzjan, Georgien och Ukraina förlorar han sin familj. Så långt kunde hans öde varit hämtat ur ett av Migrationsverkets diarier från 2000-talet, men så når han Gammalsvenskbyn. En plats vid floden Dnepr i Ukraina där något tusental svensktalande, ursprungligen bördiga från estniska Dagö, lever mycket fattigt efter den ryska revolutionen. Bland dem familjen Knutas, som adopterar Süleyman och ger honom namnet Sleman Alexander Knutas. När byborna senare emigrerar till Sverige finns den då 18-årige Sleman Alexander med. Han lever resten av sitt liv i Sverige och dör på Gotland 1981.

Sleman Alexander är den första droppen i en ström. Under 1900-talets sista decennier kommer tiotusentals kurder till Sverige, som arbetskraft och som flyktingar. Varför, varifrån kommer de, vad är det de vill lämna? Ett par år efter den där första resan till Kurdistan far jag tillbaka, nu som journalist. Jag vill bland annat besöka det mytomspunna Hasankeyf i Tigris floddal där människor fortfarande lever sitt vardagsliv boende i grottor – och under hot. Den turkiska regeringen vill dämma upp floden och bygga en jättelik vattenkraftsdamm. Grottorna kommer att översvämmas, de som bor där tvingas flytta.

På väg dit blir jag stoppad av polisen och beordrad att följa med till borgmästaren. Han tornar upp sig vid skrivbordet bakom en dunge av turkiska flaggor och under det obligatoriska porträttet av landets grundare Atatürk. När han förstår att jag är svensk mörknar hans blick, även han tänker säkerligen på Sverige som en fristad för flyktingar. Hans första fråga är ett lackmustest: PKK, terrorister eller inte? Terrorister, svarar jag. Ett lydigt svar – jag har lärt att hålla största möjliga avstånd till allt som kan ha med gerillakrigarna att göra. Och PKK är terrorklassade även i Sverige. Borgmästaren nickar: korrekt. Sedan associerar han till Palme-mordet – som ju faktiskt utfördes av just PKK, right? Trots att det så kallade kurdspåret sedan länge avskrivits som ett haveri i svensk polishistoria måste jag hålla med, för den goda stämningens skull. Därmed är jag fri att besöka grottorna – där ingen vågar tala med mig eftersom poliserna väntar i närheten.

Jag tänker på det när jag läser Joakim Medins bok med just titeln ”Kurdspåret”, där författaren gräver i turerna kring Sveriges behandling av kurder under förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato. Här framgår att Sverige gjorde stora eftergifter till Turkiet och att den svenska synen på kurdiska oppositionella som flyktingar i behov av skydd har luckrats upp. En svensk-kurdisk kvinna säger i boken att hon älskar Sveriges demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Hon frågar sig: ”Vad har Sverige att komma med om vi förlorar de unika sakerna? Då kommer det bara att vara ett litet kallt mörkt land med tio miljoner människor inne i skogen.”

Mina tankar går till familjen Knutas. Var det självklart för dem, med erfarenhet av förtryck och med migration i sin släkthistoria, att ta sig an den kurdiske pojken? Det gissar jag. För det finns en tanke som jag tror är livsavgörande, både för dem som tänker den och för deras medmänniskor: Det kunde varit jag. Den tanken ligger, anar jag, närmare till hands om man har erfarenhet av förtryck någonstans inom sin egen referensram.
Nej, jag menar inte att erfarenhet är en förutsättning för empati. Människan är ett empatiskt djur. Men något litet hände nog trots allt inom mig där hos borgmästaren i turkiska Kurdistan. Liksom vid en senare resa, när jag tappade bort mitt pass och för att få göra en polisanmälan återigen tvingades svara rätt på kuggfrågor om turkisk inrikespolitik. Inget trauma, bara små inre förskjutningar. Men ändå: Varje mikroskopisk erfarenhet gör något med en.

Sverige är ett litet kallt land i skogen, det går inte att förneka. Ett sätt att mäta tillståndet i detta land kan vara att granska hur dess relation till en grupp som kurderna har förändrats. Och resultatet blir: kallare. Och mindre principfast vad det gäller till exempel synen på mänskliga rättigheter. Då kan motkraften finnas just hos dem som flytt hit på grund av förtryck – hundratusentals personer, med kurdisk och annan bakgrund. Kanske kan dessa erfarna människor väcka liv i ett historiskt empatiskt arv som Sverige har att vårda.

Katarina Bjärvall
journalist och författare

Litteratur

Rohat Alakom: Svensk-kurdiska kontakter under tusen år. Apec, 2000.

Joakim Medin: Kurdspåret – Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap. Verbal förlag, 2023.