Är det museerna som ska rädda världen?

Museer ägnar sig mestadels om det som varit, men hur vore det om de istället ägnade sig åt att lösa framtidens problem? Kulturredaktionsn Mattias Berg funderar över vinster och förluster.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag stirrar in i en monter. På en guldring från 1500-talet som glimmar i dunklet, med mystiska trollformler ristade på insidan. Eller en mumie i en svensk småstad med sensationellt innehåll. Eller en madonna från 1100-talet i trä och guld, där ett hål i huvudet gömmer en flera tusen år gammal hemlighet.

Det är oftast så museer fungerar för mig, både privat och i jobbet: som tidsmaskin. En rymdkapsel, förtrollningsmekanism. Får mig att stanna till, förundras, förflyttas, fundera. Först läsa skyltarna bredvid montern – och sedan vidare i böcker och databaser.

Jag tror, och vet, att det är många fler än jag som älskar det här. Atmosfär, förtätning, fokus. Någonting allt mer sällsynt på andra sidan väggen. I omvärlden.

Och att gå på museer är ofta en sådan privat och nästan meditativ upplevelse. Ett vanligt museum en vanlig tisdag, säg i november eller februari, oxdragarmånader utan publikdragande utställningar, kan man bli du med världshistorien. Man är – och känner sig – ganska ensam, på gott och ont. Åtminstone innan skolklasserna väller in.

Ändå pekar siffrorna uppåt för museerna. I Sverige är det totala antalet besök per år högt och stabilt, lite varierande beroende på pandemi och fri entré, eller inte, på drygt 20 miljoner. Fyra-fem gånger så mycket som den sammanlagda publiken på fotboll och hockey på elitnivå.

Att gå på museer är helt enkelt vår största offentliga handling. Vi gör det så mycket oftare än besöker sportevenemang, politiska möten, demonstrerar eller sjunger i kör: än allt det tillsammans. Och internationellt blir siffrorna förstås ännu mer imponerande. Sammantaget har världens stora museer flera hundra miljoner besök per år. Topparna på den listan brukar vara Louvren i Paris följt av Vatikanmuséerna i Rom, British Museum i London och Metropolitan i New York.
Så frågan är ju vad museerna skulle kunna vara och bli – med alla dessa besökare. Hela kraften i massan, tyngden. Om de inte enbart sysslade med historien, utan med akuta frågor framåt. Gjorde tidsresan även åt det hållet.

På gränsen till det nya millenniet, 1999, gjorde svenska museer åtminstone ett rejält försök. Då lanserades ett riksomfattande samarbete mellan främst Nordiska museet och alla länsmuseer som hette just ”Framtidstro”.

Den interna projektbeskrivningen var dånande utopisk. Där stod det bland annat så här: Framtidstro är ett fältrop för att få till stånd ökad diskussion om framtiden. Vi vill visa hur utvecklingen är beroende av framtidsvisioner, bilder av ett framtida samhälle, som man gemensamt kan sträva efter att få till stånd.

Och det är ju lätt att göra sig lustig över vackra visioner som aldrig blev verklighet. Men jag måste erkänna att jag själv, sedan många år en MÖP: alltså Musealt Överintresserad Person, inte minns ett dugg av den här satsningen.

Historikern Magdalena Hillström har sett projektet Framtidstro som en sorts väckelserörelse. Hon skriver: ”Museerna skulle skänka bot och läkning genom att väcka publiken till nya insikter. I förlängningen skulle hela samhället förändras till det bättre – och museerna leda den utvecklingen”.   

I dag har ändå flera ledande personer inom museivärlden börjat blicka framåt. En är den amerikanska curatorn Rainey Tisdale, som har kallats samvetet för det tjugoförsta århundradets museiväsende. Hon ställer svåra och inspirerande frågor, till exempel: Hur vore det om museerna fungerade som ett referensbibliotek, hjälpte till att besvara frågor och lösa problem? Eller: Om vi i dag byggde ett museum från grunden, inklusive samlingarna – hur skulle det bli?

En annan sådan siare är den kanadensiske museologen Robert R. Janes. Han har ägnat sitt liv åt den här kulturinstitutionens möjligheter att påverka utvecklingen. I boken ”Museums and Societal Collapse”, Museer och samhällets sammanbrott, hävdar Janes att museisektorn skulle kunna bli en motkraft till bland annat ekonomiska och klimatologiska stressfaktorer, till våld och krig, ja: till det mesta. ”Museerna måste se bortom sin roll som samhällets speglar”, skriver han, ”på allvar ta sig an klimatkrisen och den sociala och ekonomiska kollaps vi nu upplever”.

Janes menar också att utmaningarna för museerna har förändrats radikalt under de senaste femtio åren, liksom de gjort för hela samhället. Inte minst är frågan om hur museerna ska finansieras avgörande. Den har enligt honom gjort dem alltför intresserade av siffror. Av antalet besökare, ekonomiska resultat, att förbättra shop och restaurang snarare än utställningar och samling. 

Men medan åtminstone siffrorna för besöken ser bra ut skulle museerna faktiskt kunna bli en annan sorts samhällsaktör, tänker jag. Hittills har de också utgjort en relativt objektiv plats. Utöver några magplask – i Sverige inte minst Nationalmuseums plakatmässigt ideologiska skyltar vid nyinvigningen för något decennium sedan – skulle museerna därför kunna vara en trovärdig arena för en större diskussion om framtidens dilemman.

Enligt Robert R. Janes är dock den här objektiva hållningen snarast ett uttryck för bekvämlighet: eftersom museerna haft en priviligierad och tillbakalutad position i samhället alltför länge. Och för att deras finansiering, särskilt i Nordamerika, ofta kommer från privata aktörer. Som knappast skulle uppskatta tydliga ställningstaganden mot deras ibland rent samhällsfarliga verksamhet, skriver han.

I bokens avslutande kapitel ställer Janes skyhöga krav. Menar att alla involverade i museiverksamhet måste ställa sig existentiella frågor, både som privatpersoner och professionella: Vem är jag? Vad vill jag vara i en tid av mångfaldiga kriser? Vilka historier vill jag berätta? Vad vill jag lämna efter mig?

Själv börjar jag fundera på vilken skillnaden då skulle bli. I bästa fall skarpt subjektiva samlingsutställningar, brantare tematiska ingångar, nya helheter och större djupseende. Det är på många sätt lockande, som utopi betraktat. Med samma för- och nackdelar som alla utopier, till exempel att den troligen inte kommer att infrias.

Men kanske finns en mellanväg, samtidigt förändra och förvara? Det måste i så fall ske med insikten om vad som kan gå förlorat. För jag älskar ju så mycket av museerna som de är. Det tidsliga och tidlösa i samma monter, ibland inuti ett enda föremål, hela tidsrymdresan. Att kunna färdas som på flygande matta till en värld långt utanför oss själva, möta de eviga frågorna i ögonblicket.

En kulturupplevelse jag skulle vilja konservera: lägga i en burk formalin och skruva åt. Sedan kunna ta ut den precis när som helst – och bara avnjuta.

Mattias Berg
medarbetare på kulturredaktionen