Norr skriver tillbaka – postkolonial vändning i svensk poesi

Från Sápmi skrivs poesi som gör upp med den svenska kolonialmakten, men Elin Grelsson ser liknande metoder användas när den exploaterade och negligerade landsbygden får ny lyrisk kraft.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Vad innebär det att skriva på förtryckarens språk? Hur gör du motstånd mot det språket om du samtidigt är fångad i det? Det är återkommande frågor i den postkoloniala litteraturen och dess teoribildning. Frågorna springer både ur erfarenheter av att rent bokstavligt skriva på den forna kolonialmaktens språk, men också utifrån att mer metaforiskt behöva kämpa för sin egen röst och berättelse, utan att se sig själv genom maktens blick. En sådan kamp kan handla om att beskriva verkligheten bortom den ekonomiska och kulturella maktens centrum. Det har länge talats mycket om postkolonialism med exempel från runt om i världen, men den skrivs också inom den svenska litteraturen.

Under slutet av 2010-talet stakades det ut en decentraliserad och dekolonial riktning inom svensk poesi, med fokus på Sápmi, glesbygden och exploaterade naturområden i Norrland. Det är en riktning inom poesin där språket inte längre tillhör förtryckaren, utan där språket i stället utgår ifrån det rurala, det koloniserade, där dikten skrivs utifrån den förtrycktas blick eller använder sig av maktens språk för att dekonstruera det.

2018 tilldelades Linnea Axelsson det prestigefyllda Augustpriset med diktverket Aednan. I sitt 760 sidor långa poetiska epos berättar hon om två samiska familjer från 1900-talets början fram till idag. Röster från Ristin, Lise, Sandra och andra familjemedlemmar vittnar om hundra år av svensk kolonialpolitik; från den stängda gränsen till Norge vid 1900-talets början fram till den tio år långa nutida processen mellan Girjas sameby och den svenska staten om förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter på samebyns renbetesområde. Blicken i dikterna är ofta riktad mot kolonisatören: svensken och dennes okunskap och ointresse av att lära sig om delar av sitt eget lands historia. Men blicken riktas också inåt. Den berättar om det ituslitna jag som uppstår när du inte tillåtits vara hel, när du lärt dig att skämmas över och dölja ditt modersmål och vad det gör med en människa när ursprunget förtrycks.

Hur slår man

sönder ett folk

ett land

_

Varför har jag

alls fått för mig

Att allt någon gång

varit ett och lika

_

Och inte såhär

brustet

som jag själv

alltid varit

_

Ändå vandrar jag här

En annan möjlig väg att inte tala förtryckarens språk är att dekonstruera det, något som poeten David Vikgren arbetar med i sin nionde diktsamling Materialvägensägen (2019). Begreppet ”materialvägen” i titeln syftar till de stigar som rallarna trampade upp under arbetet med järnvägen i nordligaste Sverige. Dikterna tar det politiska språket kring den samtida glesbygdens bristande samhällsservice och dess exploaterade naturresurser och vänder och vrider på det, bryter ner det tills bara ett skärskådat nonsens återstår. Eller som juryn skrev när diktsamlingen nominerades till Sveriges radios lyrikpris: ” Regionalpolitisk rappakalja mals ned till sjungande språkslagg i ett explosivt vittnesmål om exploateringen av glesbygden.”

Vikgren, uppvuxen i Övertorneå vid riksgränsen mot norra Finland, använder sig av upprepade symboler såsom den avvecklade vårdcentralen och den öde shoppinggallerian i dikterna. Runt dessa rör sig gestalterna Råttan, Krokodilen, Bolagstopparna och Ungkarlen som försöker överleva, exploatera eller flytta som de tre enda möjliga alternativen i de glesbefolkade orterna starka på naturresurser men tömda på samhällsservice.

Ett annat alternativ än de tre visar dock David Väyrynen på i sitt debutverk Marken (2017). Med rötterna djupt försjunkna i Malmbergsfältens vardagssamtal och tradition av arbetarrörelsens och laestadianismens tal och predikningar kläs makten – de södra centralorterna – av i sin fåniga nakenhet. Här blir det nordnorrländska glesbygdslivet normen och det önskvärda sättet att leva och stadsbornas jakt efter underhållning, status och nyheter det som kritiskt skärskådas. Dikten Vår ropande röst (i obygden) är exempelvis formad som ett fiktivt brandtal där det exploaterade norr har slagit sig fri från kolonialmakten i söder och tagit makten över de naturresurser som förser städerna med el.

för endast som bundna av deras jäkt

behöver vi deras maskiner endast som verkligt självförsörjande

håller vi oss levande

och aldrig ska vi försumma att slå fast

att vi har alltid klarat oss utan dom

att dom har aldrig klarat sig utan oss 

att marken är vår och självständigheten 

i evighet, jajamen

I Väyrynens poesi är subjektet den norrländska arbetaren som inte kräver så förbannat mycket av livet och lärt sig leva i den sortens enkelhet som krävs i klimatkollapsens tid, medan de söderöver fortfarande konsumerar som om människan var oavhängig naturen. Sörlänningen blir här en sorts stereotyp, av samma slag som norrlänningen så många gånger varit.

2019, året efter att Aednan tilldelades Augustpriset, mottog författaren och journalisten Marit Kapla samma pris  för debutverket Osebol. En journalistisk poesi där författaren återvänt till sin gamla hemby i norra Värmland och lyssnat på de som stannade kvar. Osebol är en utflyttningsbygd där skogsbruket en gång var starkt, men idag förlorats till de moderniserade storbolagsbrukens maskiner och arbeten gått förlorade. Kapla intervjuar så gott som alla byns vuxna invånare och låter sedan deras röster tala i ett över 800 sidor långt verk, en metod som känns igen från exempelvis Svetlana Aleksijevitj. I rösterna framträder både en kärlek till bygden och en ständig dialog med sig själv om varför man stannar kvar på en plats som tiden och centraliseringen har dömt ut.

Samtliga nämnda diktverk förhåller sig till makten och till centrum på olika sätt. Rösterna i dikterna är ständigt medvetna om den andreifiering som majoritetssamhället – svensken, sörlänningen eller stadsbon – betraktar dem utifrån. De är en märklig urbefolkning, bakåtsträvande glesbygdsbor och kvarstannande rester från en annan tid. Så måste också texten förhålla sig till detta och på olika sätt använda sig av stereotyperna och blicken utifrån genom att tala till förtryckaren eller slå sönder dennes språk. Samtidigt tar rösterna tillbaka ordet, gör sig själva till subjekt. Det innebär också att makten och dess blick på en blir synlig. Det kan vara svensken som inte känner till sin egen koloniala historia, exploatörerna av naturresurser eller stockholmarens stereotypa syn på norrlänningen. I dikterna är de minst lika synliga som diktjagen. Vad innebär det att det periferas, koloniserades röster själva börjar tala genom poesin också i Sverige? Förtryckaren står plötsligt både naken och ordlös. I stället: ett muller av röster, sånger och ord som strömmar från det vi brukar kalla obygden.

Elin Grelsson, författare och kritiker

Essän är en omarbetning av en text som tidigare publicerats på engelska på Versopolis under rubriken A Rumbling from the Backwoods.