Angela Carter ‎–‎ engelsk litteraturs översteprästinna

Angela Carter är känd för sina egensinniga, ofta erotiskt laddade versioner av gamla folksagor, som "Rödluvan". Marie Wennersten tecknar en bild av en spektakulär författare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i december 2016.

Det är lika bra att vi börjar från slutet. När Angela Carter dör i lungcancer bara 51 år gammal, så lämnar hon inte bara en 8-årig son och sin man, utan också ett England i sorg. Året är 1992 och Salman Rushdie skriver att den Engelska litteraturen har förlorat sin Översteprästinna. I tidningarnas dödsrunor står att en av 1900-talets främsta författare gått bort, ”den engelska litteraturens Salvador Dalí”, och på tre dagar säljer förlaget Virago slut på alla hennes böcker. Så först då kommer det stora erkännandet. Och en av de frågor som Edmund Gordon ställer i sin biografi ”The Invention of Angela Carter” är vad det kan ha berott på?  Var det att hon blandade högt och lågt, skrev i traditionellt ”låga” genrer som science fiction, gotisk skräck och queera sagor? Att hon blandade upp referenserna till Shakespeare, Wittgenstein och Adorno med pruttskämt och seriestrip-estetik?  Handlar det om att hon verkade i ett kulturklimat, brittiskt 70- och 80-tal, som var sobert, socialrealistiskt och konservativt och där hennes magiska realism blev för… mycket? Själv skriver hon i ett brev till en vän: ”Jag är faktiskt riktigt nöjd med den nya romanen, det är en saftig, överpumpad, exploderande gotisk slickepinne.”

Salman Rushdie läxade upp författaren Martin Amis på en fest för att denne inte kände igen ”Englands största nu levande författare”, som Rushdie kallade Angela Carter. Och själv säger hon, möjligen efter samma fest, att ”Poor Ian” - som i den yngre författarkollegan Ian McEwan, ”Poor Ian, he’s terribly overrated”. Men sanningen var att ”Poor Ian” tillsammans med Martin Amis och Rushdie redan då hade kört om Carter i både fame och fortune, eftersom de ingick i mediernas paket ”den nya lovande britgenerationen”. Carter var några år äldre och såg aldrig skymten av liknande förskottsarvoden. Edmund Gordon redogör också för den smärre skandal som uppstod när Carter inte nominerades till Bookerpriset, särskilt när det sen visade sig att flera av jurymedlemmarna hade haft henne högst upp på sin personliga bästalista. För sig själva men inte för allmänheten…

Det finns ingenting som säger att det skulle bero på att hon var kvinna, förutom historien, som ju har en tendens att upprepa sig. Men var det nåt som Carter inte gillade så var det att sätta likhetstecken mellan kvinna och offer, så då ska vi inte göra det här heller. För Carters kvinnogestalter strålar av styrka och självsäkerhet, har till och med vingar ibland. Och i den revolutionerande, kritiska essän ”Kvinnan hos de Sade”, går hon i närkamp med den gamle filosofen och lyfter fram hans budskap om att kvinnan kan ta, och bör ta kontroll över sin kropp och sin njutning.

Så, visst upplevde Carter skillnader mellan manliga och kvinnliga författares förutsättningar, men att det däremot skulle va någon skillnad mellan hur manliga och kvinnliga författare SKREV, fnös hon åt. Hon skriver i ett av sina hundratals brev: ”Nån frågade idag vem jag anser vara den främsta kvinnliga författaren, utifrån ett antagande om att kvinnliga författare skulle ha en särskild feminin känslighet och lyhördhet, och jag svarade dumt nog: Emily Brontë, som ju är ren butch, och svor åt mig själv efteråt, eftersom den största feminina författaren är Dostojevski, tätt följd av Herman Mellville. Och D H Lawrence är mer feminin än Jane Austen. D H Lawrence tragedi var att han trodde att han var en man.”

Såna små bilder från den litterära världen bjuds i den här biografin, så väl som från den privata sfären. I dagboken skriver hon att hon älskar sin familj; mamma, pappa, brodern, så att det, ”värker i mig”. Men frigörelsen från den överbeskyddande, ständigt matande modern blir smärtsam. Det handlar om den klassiska slitningen mellan att begära frihet och behöva trygghet. Om hur hon för att komma hemifrån gifter sig, bara 20 år gammal, med den introverte kemisten och weekend-beatniken Paul Carter. Flyr till – som hon uttrycker det - en ”ny bur” som hon sen försöker spränga genom att skriva och läsa så mycket som möjligt, i genomsnitt 2.5 roman i veckan. Gärna Beckett, Borges och Anthony Burgess. Burgess som senare blir en av hennes supportrar. En vän minns att Angela redan som 21-åring var som ”twenty one going on sixty one”. Det var visst nåt med hennes skarpsinniga repliker, lilla stamning, bredbrättade hattar och viktorianska kjolar, som fick henne att framstå som excentrisk.

Vid 25 romandebuterar hon och hela tiden skriver hon artiklar, litterturkritik, poesi. Så en dag lämnar hon hemmet i Bristol, reser längs transsibiriska järnvägen genom Sovjet och vidare till Japan där hon blir förälskad och blir kvar i två år. I Tokyo betraktas hon som en gigantisk exotisk blomma, och njuter av att bli exotiserad på samma sätt som hon själv exotiserar de japanska männen. Hon träffar en yngre man, Sozo Araki, som hon upplever en stark passion med, för första gången i sitt liv. Hon bosätter sig en vinter i ett litet trähus på japanska landsbygden med honom, samlar ved, diskuterar och skriver. 45 år senare researchar Edmund Gordon inför sin biografi och reser samma route med Transsibiriska järnvägen, och lyckas också lokalisera Sozo, fortfarande tjusig, 68 år gammal. Sozo har förverkligat sina författardrömmar med titlar som ”Strategier för kärlek” och ”Romanser utanför äktenskapet”, och har toan tapetserad med Elvis-bilder. Ja, och har man aldrig hört talas om Angela Carter så kanske den anekdoten var lite överkurs, men det är också sånt som gör den här biografin inspirerande: Alla exempel på hur vi uppfinner oss själva. Angela, Sozo, vi alla. Carter sa själv: ”Jag överdriver vet du, jag överdriver alldeles väldigt, jag är född fabulist”.

Och Edmund Gordon skriver att ibland kanske inte alla fakta han fått fram stämmer överens:Skakade Angelas morfar verkligen hand med Lenin? - men de bidrar till berättelsen. Med Carters ord: "Vi följer berättelsens tråd om oss själva som lindansare, balanserande högt däruppe. Det är vårt liv." Och Angela Carter mejslade verkligen fram en författarpersona, som var fri och ovillig att tillhöra någon klubb. I en anekdot berättar Gordon om hur en journalist som skrev på en artikel om new age hade gått fram och frågat Carter, som ibland kallades den vita häxan, i sina långa kjol och långa vita hår, om hon kunde säga nåt om Stonehenge, varpå hennes svar kom blixtsnabbt: "You just don’t get me, do you?"

I Carters romaner är identiteten något att klä sig i. Kön och genus är sociala konstruktioner och jaget är i ständig förvandling. Som en teater. Så här: "Jag har aldrig trott att jag skriver om sökandet efter Självet. Jag tänker att det är världen vi letar efter där i skogen.” 

Och där i skogen letade vi tillsammans när vi för några år sen gjorde Angela Carters version av Rödluvan här i Sveriges Radio, med Shima Niavarani som Rödluvan och Basia Frydman som mormor. Att kliva in i Carters värld var sant befriande, det blev ett arbete som kom att handla om hur mycket natur man får vara, hur vild. (Någon av skådespelarna tyckte till och med att det doftade av gran i radiostudion.) För Carters Rödluva upptäcker i sitt vuxenblivande att det inte bara är vargen som är vild, utan också hon. Och mormor morrar att vissa vargar har päls på insidan. Och så förför Rödluvan Vargen. En typisk Cartersk frihetssaga där mänsklig inte står mot djurisk, offer mot förövare, vild mot civiliserad, kvinna mot man, utan där allt ryms i samma varelse, allt ryms i en människa.

Marie Wennersten, Sveriges radios dramaredaktion

 

På svenska finns följande romaner av Angela Carter: Den magiska leksaksbutiken, Den nya Evas passion, Cirkuskvällar, samt essän: Kvinnan hos de Sade.