Jag vänder mig till dig – brevformens litterära potential

I brev träder avsändarens kropp fram och ett rum för motstridiga, starka känslor byggs upp. Kristofer Folkhammar skickar en hälsning med tips på brevlitteratur från marginalpositioner.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Kära du,

nu skriver jag till dig i den mest effektiva form jag vet. Brevet. Jag vänder mig mot dig, och genast har jag frammanat en tydlig riktning och skapat ett slags rum för texten. Och via den riktningen i det rummet: en ton. Rättfram som en malmöitisk höstvind. Som bitig drar fram längs gatorna där vi aldrig hinner ses. Som drar med sig veckodagarnas skräpiga överväganden och snedpackade matkassar, men som med självklarhet också rymmer de stora sorgerna, de kletiga hemligheterna. En sådan ton är det. Som genom sin klara riktning kan hålla många infall samman.

Jag anförtror dig något. Brevet är till dig. Och eftersom jag väljer att publicera det, kan det få något ytterst obevekligt över sig. Särskilt om jag litar på dig. Att publicera en text är att ge bort den till lite vem som helst. Andra blickar kan läsa och andra röster kan tycka, de bjuds in, de störtar in i vårt rum. Och det uppstår en särskild friktion om jag ändå envisas med att rikta mig till just dig.

"I valet mellan orden och människorna väljer jag människorna" skriver Sofia Gräsberg i ett infallsrikt nummer av tidskriften Ord & Bild med temat brev, från hösten 2019, och fortsätter: "Kanske är det därför breven betyder så mycket för mig, för i breven blir orden till kropp"

Tidskriftsnumrets många avfotograferade handskrifter understryker avsändarens förtroliga närvaro. Lyfter fram det genom taktila avtryck. Det finns ett poetiskt sken kring breven. Det prövande brevskrivandet. Den gåtfulla försändelsen. Emily Dickinsons kuvertdikter som saknar insida. Frestelsen att läsa brev som nycklar till den sanna personen bakom den offentliga.

Ja, avsändarens kropp träder fram i breven. Den påtagligt närvarande författaren bakom orden blottar sig när hon sträcker sig efter någon annan. Litterärt konstruerad eller historiskt autentisk är brevskrivaren någon som sätter sitt jag, sin egen utkikspunkt i världen, på spel. Hon syns ju så tydligt i texten. Tvekande eller rasande, loj eller virtuos, är hon ju så uppenbart, distanslöst, där. Och meddelar sig.

Kära du,

jag sitter i hallen, och kommer att tänka på tre böcker. Tre prosaböcker som jag måste skriva till dig om, som jag tror skulle fascinera dig. Édouard Louis, Ocean Vuong och Maja Lee Langvad använder sig alla av brevet som en litterär metod, för att gestalta något i en på samma gång öm som kompromisslös ton. Tre intrikat sammansatta kärleksbrev, skulle jag säga. Där den specifika adressaten, det intima i brevformen, öppnar för ett litterärt och politiskt raseri.

Har du läst franska Èdouard Louis? I boken Vem dödade min far – skriver han till en pappa, som brutit ryggen under en arbetsplatsolycka, och som slitits ut ytterligare efter att ha tvingats arbeta som gatsopare. Nu behöver han en maskin för att kunna andas om nätterna. Vem orsakade denna andnöd? Vem förstörde den här mannens kropp?

Den svenska utgåvan har storleken av ett brevkuvert, och jag tänker på hur titelns uppfordrande fråga, adresserar boken till ett helt samhälle, medan texten inuti, är riktad till just fadern. I ett ytterst frankt du-tilltal tecknar Louis både deras krångliga relation och de stränga samband mellan social utsatthet och machokultur som format faderns brutalitet.

På ett ställe skriver Louis om skillnaden i olika politiska engagemang. När hans medelklassvänner i den universitetsvärld han förflyttat sig till kan argumentera för ståndpunkter i politiska frågor, som idéer, ja rent av som en sorts estetik, tänker han på hur fadern firade med en utflykt till stranden när ett bidrag till skolmaterial skulle höjas. Louis familj påverkas omedelbart av maktens beslut, och utan att sluta rikta sig till sin far går han igenom hur specifika reformer – som minskad anställningstrygghet och bidragssänkningar – verkställda av namngivna franska politiker, brutit ner honom och hans förutsättningar. Louis skriver:  "Historien om din kropp är historien om dessa namn som i tur och ordning har förstört din kropp." Brevet är formen där denna historia innerligt och oförskräckt, kan gestaltas.

Vad tror du att Édouard Louis får för svar från sin far? Kommer han orka svara? Ett svar är uteslutet i vietnamesisk-amerikanska Ocean Vuongs roman On Earth We´re Briefly Gorgeous.

Inledningsvis slår Vuong fast att varje ord han skriver tar honom längre bort ifrån den mor han försöker nå. Hon kan inte läsa det han skriver. Vuong riktar sig också till en förälder. En våldsam mamma. Märkt av fattigdom. Traumatiserad efter flykten till det rasistiska USA. Men skriver inte fram de politiska strukturerna lika sociologiskt uttömt som Louis. Mer sipprar de fram, sensuellt, som en lyrisk svärta, mellan bilderna av hur den unge Little Dog sommarjobbar på ett tobaksfält utanför Hartford i Connecticut. Eller hur hans mamma fyller i reporna på hans billiga lilla cykel med rosa nagellack från salongen där hon jobbar, efter att några tuffa killar trackat den flickiga gossen.

Vuongs prosa är vindlande melankolisk, på vippen att bli sentimental. Drastiskt lysten, emellanåt hjärtskärande våldsam. Spretig och krängande. Men den hålls ihop av den där riktningen, den där utgångspunkten, som är brevet. Mot den bortvända, otillräckliga modern. Som han alltså själv vänder sig ifrån genom att skriva till. Vuongs brev är en paradox, som likväl är förutsättningen för romanens obestridliga ton.

Den danska författaren Maja Lee Langvads bok "Dagar med galopperande hjärtklappning" spänner mellan faktiska språkbarriärer och ett symbiotiskt kärlekens språk. Mellan dessa punkter pulserar en roman eller en essä eller ett brev. Jo, jag tror det. Mest av allt ett brev. En sträckning och en vilja att meddela en specifik annan.

Ett kärleksbrev som också är ett skrivande om skrivande. En författare skriver till en ny kärlek från utmattningsdepressionens ödeläggande, stickande matthet som så brutalt krockar med förälskelsens löftesrika pirr. Redan på första sidan skrivs det fram att förälskelsen – och texten som sådan – är en rörelse mellan likar, mellan två kroppar som rasifieras som asiatiska i ett vitt, xenofobiskt Skandinavien. En överväldigande gemenskap skrivs fram, ett slags äntligen, en ankomst till en gränslös plats. Livet kan här börja sörjas, speglas, läka, få leka. Och så länge det riktas mot detta du, i detta brevrum, kan det också skrivas. I ett dämpat tempo, där de älskandes hårstrån blandas samman i ett tålmodigt jubel.

Kära du,

jag tänker att dessa böcker blir så kraftfulla genom sina uttalade adressater. Att brevets intimitet också blir litteraturens radikalitet. Dessa böcker är vävar av kärlek och ilska från olika marginalpositioner. Erfarenheter och kroppar som konkretiseras och stärks av att texterna insisterar på vem de riktar sig till. I skiftande temperament. Trotsigt och ömt, genom den majoritetsoffentlighet där dessa berättelser många gånger är begärda men sällan mottagna med kunskap. Genom brevets intimitet bibehålls sikten. Och vittnandet, raseriet, sörjandet bereds utrymme.

Vad tänker du?

Du kan väl läsa dem och höra av dig?

Kram,

Krist.

Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker

Litteratur

Brev, tidskriftsnummer, Ord & bild, nr 3-4 2019.

Vem dödade min far, Qui a tué mon père, av Edouard Louis. Svensk översättning av Marianne Tufvesson. Wahlström & Widstrand, 2019.

En stund är vi vackra på jorden, On Earth We're Briefly Gorgeous, av Ocean Vuong. Svensk översättning. av Andreas Lundberg. Natur & kultur, 2020.

Dagar med galopperande hjärtklappning, Dage med galopperende hjertebanken, av Maja Lee Langvad. Svensk översättning av Helena Boberg. Ellerströms, 2019.