Kulturen behöver alltid en revolution

Svensk kulturpolitik sägs vila på principen om armslängds avstånd, där politiken får sätta ramar och fördela resurser men inte lägga sig i innehållet. Men kanske är det naivt att föreställa sig en politik som inte vill utöva makt? Författaren och kritikern Dan Jönsson reflekterar över kulturpolitikens väsen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Om jag säger ”kulturrevolution”, så tänker du kanske på kinesiska rödgardister med Mao Zedongs lilla citatbok i händerna. Eller på sovjetiska Proletkult-kommissarier, i färd med att stöpa om det gamla Rysslands alla kyrkor till biografer. Eller kanske på förra kulturministern Alice Bah Kuhnke, som i mitten på tiotalet gärna poserade framför en broderad väggbonad av konstnären Anders A med texten ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. Jag blev själv aldrig riktigt klok på vad kulturministern menade med det där poserandet, vad det var för revolution hon tyckte behövdes och hur den skulle gå till – men visst, jag håller med: vi behöver en kulturrevolution, och det nu, eftersom vi alltid gör det, helt enkelt för att det är så kulturen utvecklas och lever. En kultur som inte hela tiden utmanas av idéer om en radikal omvälvning är snart en död kultur.

Det jag vill säga är alltså att kulturrevolutionen inte ska ses som det historiska undantaget utan som regeln. Det finns en utbredd föreställning om kulturen som något som utvecklas mer eller mindre organiskt, ett ”arv” som förs vidare från släktled till släktled, från epok till epok med nästan omärkliga förändringar, ungefär som i naturen där fåglar anpassar sin teckning eller sina läten till en förändrad miljö. I själva verket finns inte mycket som talar för en sådan kultursyn. För även om den kulturella odlingen vilar på en grundläggande och helt nödvändig dimension av långsamhet, historiskt djup, av tradition kort sagt – så sker den konstnärliga och institutionella förnyelsen språngvis: inte nödvändigtvis våldsamt, men i ofta hård och oförsonlig konflikt.

Det här betyder i sin tur att begreppet ”kulturpolitik” redan i sig har något omstörtande, revolutionärt över sig. Kulturpolitiken i vid bemärkelse – det vill säga när man räknar in till exempel skolpolitik och mediepolitik – sätter ramarna för våra tankar och värderingar, lägger grunden för på vilket sätt vi uppfattar oss som medborgare eller undersåtar i den stat som styr oss. En politiker som verkligen vill förändra något vill förstås förändra denna grund, förskjuta dessa tankeramar. Kulturrevolutioner tar därför ofta formen inte av rebelliska uppror, som man kanske vill tro, utan av påbud och dekret från makten själv.

Även i ett så skenbart fredligt och reformsinnat land som Sverige är kulturhistorien en omvälvande berättelse: från Gustav Vasas protestantiska så kallade reformation – som i ett slag krossade den katolska kyrkans andliga herravälde – över Gustav III:s franskinspirerade institutionsbyggande, fram till socialdemokratins folkbildningspolitik, som gjorde arbetarrörelsens motkultur till en del av den statliga välfärdsbyråkratin. Och förstås vår egen tids marknadsliberala friskolereform och kulturella näringspolitik, som har förskjutit ramverket på nytt och fått medborgaren att foga sig i rollen som kund och driftig entreprenör.

Hela detta vida fält av intellektuell maktutövning – över konst och religion, museer och biblioteksväsen, skolsystem och medier – har historiskt sammanfattats med den administrativa termen ecklesiastik. Ordet kommer från det grekiska ekklesia, som i det klassiska Aten var namnet på den demokratiska folkförsamlingen, men i den kristna kulturen kom att stå för den troende församlingen och så småningom blev roten till de latinska språkens ord för kyrka. Det var också förhållandet mellan kungamakt och kyrka som från början var ecklesiastikens viktigaste uppgift; eftersom kyrkan skötte skolväsendet och var den viktigaste konstmecenaten följde de frågorna så att säga med på köpet. När vi idag lite slappt säger att kulturen har övertagit religionens roll och att museerna är den moderna tidens kyrkor är det alltså egentligen en ganska korrekt beskrivning av hur ecklesiastikens fokus har förskjutits.

Och frågan är om den här utvecklingen också med tiden har gjort den överflödig. Eller kanske: förvandlat den till någonting annat. I sin bok ”Kulturstrider och statskonst” tecknar författaren Mikael Löfgren den svenska ecklesiastikens historia och beskriver hur kulturpolitiken under den moderna epokens olika skeden har tagit sig uttryck som försvarspolitik – under den oscarianska nationalkonservatismen – som fördelningspolitik – i välfärdsstatens kulturspridningsprogram – som näringspolitik – med tjugohundratalets kulturentreprenörer och entreprenörkultur – och kanske framför allt: som identitetspolitik.

Den som eventuellt fått för sig att identitetspolitik är en postmodern, akademisk uppfinning har fullständigt glömt bort hur till exempel arbetarrörelsen runt förra sekelskiftet organiserade sig inte bara fackligt och politiskt, utan också kulturellt med tidningar, förlag och bildningsverksamhet: en hel separatistisk motoffentlighet där begreppet arbetarkultur stod i skarp opposition mot den borgerliga kultur som ansågs tjäna klasstatens intressen. Identitetspolitik är det förstås också när dagens radikala höger utmålar mångkulturen som ett hot mot det nationella kulturarvet.

Hur avgör man demokratiskt vad som är kvalitet?

Ja: identitet är helt enkelt vad kultur i grund och botten handlar om. Och de kulturstrider som har satt sin prägel på tjugohundratalet – med statybråk och karikatyrkriser, akademiskandaler och kanondebatter, är sannerligen inget nytt. Det nya är snarare att den statliga kulturpolitiken inte längre har samma möjlighet att gripa in i dem. I de moderna marknadsdemokratierna är politikerna numera i stort sett överens om att hålla, som det heter, ”armlängds avstånd” till kulturen. Kulturpolitikens roll är att skapa förutsättningarna, sätta ramarna och kanske målen, men aldrig blanda sig i konstens uttryck eller innehåll. Faktum är, skriver Löfgren, att för demokratin blir själva idén om kulturpolitik till ett dilemma: den ska ju samtidigt vara demokratisk och borga för konstnärlig kvalitet – men hur avgör man demokratiskt vad som är kvalitet? Som i melodifestivalen: genom folkomröstning? Eller är ett varierat och kvalitativt kulturliv en demokratisk rättighet, som istället måste tillgodoses på andra sätt?

På sådana frågor finns helt enkelt inga slutgiltiga svar. Och bör väl heller inte finnas, menar Löfgren. Istället ser han för sig hur kulturpolitikens processer – just i kraft av denna olösliga motsättning – faktiskt skulle kunna tjäna som en förebild för demokratin som helhet. Hellre än att se demokratin som en uppsättning procedurer vill han förstå den som en pågående dialog, en samhällsgenomsyrande kultur med andra ord – och tänker sig ett ideal i stil med den tyske filosofen Jürgen Habermas ”deliberativa”, samtalande demokrati, en process där medborgarna prövar hållningar och argument mot varandra med målet att för stunden uppnå något slags enighet.

Kulturpolitik som utopi, alltså; tanken kan verka lockande, men eftersom en rättvis dialog aldrig kan baseras på över- och underordning framstår den åtminstone just nu, i ett land och en värld av växande ojämlikheter, som inte bara idealistisk utan rent naiv. Vad vi behöver är, som vanligt, en kulturrevolution.

Dan Jönsson