Venedig: Motsägelserna håller staden flytande

Kan en märklig roman och ett sjukhus som aldrig blev byggt förklara vad Venedig egentligen är? Kulturredaktionen Mattias Berg försöker förstå en flytande stad byggd på drömmar och mardrömmar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i september 2020.

Jag blundar och försöker föreställa mig en värld utan Venedig. När det inte längre är ett minne blott, ens ett minne av ett minne, utan bara en myt.

Någonting man söker efter med alla arkeologins framtida spetsmetoder, diktar och fantiserar om, eller mest skrattar åt. Som skapar rättshaverister och monomaner, likt barockmänniskan Olof Rudbeck den äldre i sin jakt på Atlantis. Och så småningom något kommande sekels största kulturnyhet – om och när staden återupptäcks under lager på lager av tid. Som skeppet Wasa eller Pompeji.

Och Venedig är ju en så paradoxal plats, både dröm och mardröm, inneslutna i varandra. Vattnet utgör dess förutsättning och på samma gång dess största risk. Långsamt gröper det ur staden underifrån, när det inte svämmar över alla bräddar. I ett tragikomiskt försenat projekt har det spenderats miljarder med euro på jättelika fällbara dammportar mot kommande flodvågor.

Dessutom hotas staden å ena sidan av för mycket turism – inte minst genom de monstruösa kryssningsfartygen – och å andra sidan av för lite turism; som under Corona-pandemin 2020. Nästan ingen expert ger staden mer framtid än historia.

Ändå har nog många av oss svårt att riktigt ta in domedagsprofetiorna. Tills motsatsen bevisas väljer vi väl att i stället se Venedig som ett slags mirakel: något som kommer att fortsätta trotsa naturlagar och logik.

Miraklet finns också liksom inbyggt i fundamentet. 30 miljoner träpålar, en veritabel uppochnedvänd skog, har behövt förankras i lerbotten för att hålla staden på plats i Adriatiska havets strömma bukt.

Inför allt detta står besökaren storögd och lätt handfallen, även författarna söker efter orden. ”Venedig går inte att jämföra med något annat än sig själv”, skriver Goethe. ”Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter”, skriver Italo Calvino.

Hans gåtfulla roman ”De osynliga städerna” från 1972 består av ett antal korta stycken om drömda, eller ”osynliga” om man så vill, städer. Den som berättar är den italienske resenären Marco Polo. Den som lyssnar, och kommenterar, är den mäktige härskaren Kublai Khan – vid vars kinesiska hov Marco Polo vistades under slutet av 1200-talet.

Och det speciella med alla historier är att de egentligen skildrar aspekter av och en samma stad. Efter Marco Polos egendomliga skrönor om platser med namn som Zoe, Maurilia eller Valdrada, menar Kublai Khan att det bara återstår en enda stad att berätta om: Venedig.

”Vad annat tror du att jag har talat med dig om?”, säger Marco Polo då.

”Men jag har aldrig hört dig uttala dess namn.”

”Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig”, svarar Marco Polo.

I boken ”The Venice Variations”, Venedigvariationerna, från 2018 använder sig den brittiska arkitekturprofessorn Sophia Psarra av just Calvinos roman för att beskriva staden. Hon menar att det finns tydliga paralleller mellan kompositionen av ”De osynliga städerna”, där del läggs till del medan helheten blir allt mindre begriplig, och Venedigs själva struktur.

Och hennes originella studie fokuserar varken på kanaler eller träpålar. Inte heller på stadens undergång, utan dess födelse och fortlevnad. Hur den faktiskt skapades – mentalt, socialt, strukturellt.

Med hjälp av klassisk konst, äldre kartor och nya egna modeller visar Psarra även i bild hur Venedig blev ett praktexempel på en stad som växer fram organiskt ur ett nätverk av mindre gemenskaper. Detta trots att de hundratals små öar och samhällen som vid 400-talet efter Kristus började uppgå i stadsbildningen hade stark lokal prägel. Inte enbart egen kyrka utan också särskilda helgon, högtider och visst självstyre.

Det mest naturliga gemensamma var förstås vattnet. Enligt Psarras noggranna undersökning låg 94 procent av respektive samhälles torg inom 50 meter från en kanal.

Men kanske var en annan sammanhållande faktor än starkare: Myten om Venedig. En serie föreställningar som, med rätt eller orätt, från och med renässansen skapade idén om just detta som platsen för det realiserade Utopia.

Och när Venedig på 1500-talet började tappa sin position som militär stormakt, Medelhavets härskare, tog myten vid. De berömda konstnärernas skildringar av glittrande kanaler och glänsande kupoler gjorde ju sitt. Men staden blev även ett centrum för den nyupptäckta boktryckarkonsten – och inte minst de praktfulla kartorna samverkade med måleriet för att framhäva just bilden av Venedig.

Vid den här tiden hade staden också tio teatrar, skriver Sophia Psarra. Dessutom användes ett slags flytande tablåer på vattnet och på Markusplatsen uppfördes regelbundet offentliga skådespel. Hela området bands ihop till ett slags svävande spektakel, där dröm och verklighet blev allt svårare att separera. Karnevalen, som under kommande sekel kunde pågå halva året, bidrog givetvis till att ytterligare förstärka den känslan.

Psarra tar också hjälp av två liksom imaginära verk för att beskriva Venedig. Förutom Calvinos roman även den schweiziske arkitekten Le Corbusiers storslagna planer på ett avantgardistiskt sjukhus i Venedig.

Det var konstruerat enligt liknande princip som ”De osynliga städerna”, med cell efter cell i en närmast biologiskt komplex organism. Och till skillnad från många av hans byggnader – modernistiskt renskalade, fristående – skulle nyskapelsen bäddas djupt in i Venedigs omgivande historiska arkitektur.

Men symptomatiskt nog kunde skisserna aldrig realiseras. Le Corbusier avled 1965, någonstans under processen från idé till verklighet. Så sjukhuset förblev ett bländverk – liksom, på sätt och vis, hela den här staden.

Jag blundar igen, ser långt i fjärran en man stå framför en folkmassa och peka ned i vattnet. Kanske är det platsen för den kommande utgrävningen, djupt nere under lerbottnen: exakt där han är övertygad om att det mytiska ”Venedig” en gång fanns.

Eller så var det i stället där som de nya dammportarna stängdes. Vilket räddade staden från den absolut största flodvågen hittills.

Förgäves försöker jag att avgöra vilket, höra vad som sägs, tolka reaktionerna. På det här avståndet är bara mannens stora gester möjliga att urskilja. Ett antal silhuetter lösgör sig så småningom ur massan. Några sätter sig på knä vid vattnet – kanske i bön, eller för att kunna se bättre ned under ytan. Andra skakar häftigt mannens hand. Och när jag öppnar ögonen försvinner hela scenen, både drömmen och mardrömmen om Venedig.

Men i verkligheten står hon ju kvar där i all sin lätt apokalyptiska skönhet. Rosig, gisten, glänsande av feber och finess. Hon som genom historien kallats La Serenissima, den mest rofyllda. Vilket nuförtiden, med horderna av turister och hoten mot hela hennes existens, mest låter som bitter ironi.

Venedig är inte heller Den eviga staden – utan mer dess motsats: den tillfälliga, slumpmässiga, motsägelsefulla. Som nu ändå stått och levt i 1600 år. Det är väl ett mirakel så gott som något.

Mattias Berg, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.