Vad fan ska vi ha svordomar till?

Översten Axel Gyllenkrok svor så han hamnade i krigsrätt. Men det egentliga syftet med svordomar tycks vara att föra folk samman. Fredrik Sjöberg dyker ner i invektivens förlovade land.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

För en tid sedan dömdes den amerikanska tennisstjärnan CoCo Vandeweghe att betala 10 000 dollar i böter för en svordom under en match i Australian Open. Hon retade sig så till den milda grad på sin motståndare att hon plötsligt skrek ”Fuck you, you fucking bitch!”, vilket förstås var lite fantasilöst men ändå märgfullt. Ingen marginal för missuppfattningar. I alla händelser blev det dyrt, och domen väcker liv i den gamla debatten om svordomarnas roll i offentligheten. Och vad är de egentligen bra för?

Mycket har hänt sedan C-H Hermansson på Vänsterpartiet Kommunisternas kongress 1969 formulerade högt vad säkerligen alla partiledare tänker i tysthet. ”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti”, sa han. Ett häpnadsväckande ordval på den tiden, som dock snart normaliserades, först inom sporten och senare förnedringstelevisionen, för att slutligen åter väcka anstöt i vår av nypuritanism präglade samtid.

Flertalet rekryter och underbefäl befanns vara idioter, skitpuppor, torgmadammer och annat i den vägen,

Invektiven har förvandlats från sällsynta kraftord till något av en luftförorening; antagligen är svordomar nu vanligt förekommande också hos dem som talar i sömnen. Och som exemplet från Australien visar, befolkar i dag även kvinnor denna av tradition maskulina bastion. Men fortfarande kan de alltså uppröra – om de är alltför grova, uttalas vid fel tillfälle eller förenas mera med arrogans än ilska, som när ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, ställde sin retoriska fråga: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Ännu under Ingmar Bergmans glansdagar var svärandet en markör för manlighet. Han svor så fort han öppnade munnen, vilket möjligen bidrog till hans framgångar, både som regissör och häradsbetäckare, och visst finns ännu sådana som han, men själva toleransen tycks vara avtagande. Flera orsaker kan urskiljas. En viss prydhet kan spåras både till amerikaniseringen av Sverige och till religionernas ökade betydelse i samhället, men man bör nog heller inte underskatta militärtjänstens avskaffande.

Tanken slog mig under läsningen av Göran Nilzéns utmärkta bok om översten Axel Gyllenkrok, en kolerisk man vars militära bana sammanföll med de båda världskrigen. Få kunde som han konsten att utbilda håglösa lallare och slashasar till dugliga mördarmaskiner, varför han anförtroddes en hel rad befattningar, både inom armén och flygvapnet. Problemet var bara att Gyllenkrok av naturen var oförskämd och undervisade beväringarna på ett språk som var så svavelosande att han slutligen ställdes inför krigsrätt.

Hans utbrott var legendariska. Flertalet rekryter och underbefäl befanns vara idioter, skitpuppor, torgmadammer och annat i den vägen, och när så Militieombudsmannen efter upprepade klagomål anmodade honom att sluta med alla dessa verbala påhopp, blev han inte oväntat ännu argare och bad i en formell skrivelse också honom att fara åt helvete. Demokrati ansåg Gyllenkrok vara en tvivelaktig uppfinning och kvinnor titulerades genomgående kärringar; däremot uppskattade han Mussolini, Hitler och Stalin för deras krigskonst, och för egen del sorterade han människor i dem han tyckte om, dem han hatade och dem han gav fan i, samt ytterligare några som borde skjutas på första mobiliseringsdagen.

Fotbollshuliganer, till exempel, svär oftare åt sina egna spelare än åt motståndarlaget.

Ja, hans typ är omisskännlig. Ett råskinn som ansåg att arkebusering var en lämplig uppfostringsmetod. Han såg till och med ut som en militär; en blond man med hög panna, isblå blick och ett kraftigt käkparti värdigt en Hollywoodnazist.

Bråken om svordomarna tyckte han var enbart löjliga. Hur i helvete skulle dessa idioter, undrade han, uthärda fientlig beskjutning och de blev kränkta och fick nervproblem bara för att man kallade dem just idioter. Troligen hade han på militärers vis en intuitiv känsla för var sentida språkforskning har visat, nämligen att svordomar befrämjar sammanhållningen i gruppen. Fotbollshuliganer, till exempel, svär oftare åt sina egna spelare än åt motståndarlaget. Kanske var det därför liberalernas partiledare Jan Björklund, som också han var en framstående officer, gärna använde underbetyget ludermässig om sina soldater.

Det blev ganska mycket bråk i tidningarna när Gyllenkrok drogs inför rätta, och tonläget var ungefär av samma slag som i dag, när Alexander Bard reflekterar över manlighetens förfall genom att kalla sina meningsmotståndare allt möjligt mellan missfosterhjärnor och borderlinehäxor. Lustigt nog var den fridsamme antinazisten Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en av Gyllenkroks främsta försvarare. Den åtalade, menade han, var en riktig karl, dessutom överste och ingen gammal tant. Om inte han fick svära, vem skulle då få göra det?

Också Aftonbladet höll på den styvnackade stridspitten och menade att krigsmakten visserligen i någon mån kan tillämpa demokrati, men inte gärna feminiseras. Det vore en katastrof. Av Nilzéns biografi, vars titel är ”Den besvärlige Gyllenkrok”, framgår således att inget är nytt under solen. Än i denna dag drivs många debatter av en ofta outtalad och diskutabel doktrin som i all enkelhet lyder: Tjejer är inga riktiga grabbar. Som sagt, den kan diskuteras, vilket olyckligtvis faller något utanför ramen här och nu. Vi får nöja oss med svärorden.

Också den vars ordförråd uteslutande är hämtat från fuck-shit-bitch-komplexet kan ju behöva säga ifrån på skarpen ibland.

Professorn i engelska vid Södertörns högskola, Kristy Beers Fägersten, som är en av landets främsta kännare av svordomar, noterade tidigt i sin forskning att särskilt amerikanska invektiv har blivit mycket vanliga i svenska språket. Redan i slutet av 1900-talet var det så, anmärker hon, och påminner om den då mycket unga skådespelaren Alexandra Dahlströms karaktäristik av den trots allt ganska trevliga staden Fucking-jävla-kuk-Åmål. Just glosor av typen fuck, shit och bitch är särskilt populära.

Ungdomar i en viss ålderskategori kan kombinera dessa tre ord och kanske några till i all oändlighet och därmed uttrycka samtliga känslor, vilket gör orden aningen urvattnade. Detta för dock det goda med sig att kraften bevaras i gamla hederliga svenska svordomar. Också den vars ordförråd uteslutande är hämtat från fuck-shit-bitch-komplexet kan ju behöva säga ifrån på skarpen ibland.

Min pappa kan här tjäna som ett föredöme. Han var född 1920 och växte upp i Jönköping, där man alltid har varit snål med invektiven. Därför använde han mycket sällan svordomar till vardags, men eftersom han låg inkallad vid norska gränsen i Värmland ett par år under andra världskriget kunde han ändå i skarpt läge utbrista ”jävla apdregel” och annat liknande, vilket alltid var mycket effektfullt.

Om pappa någonsin råkade ut för Axel Gyllenkrok vet jag inte, men jag är säker på att de båda hade funnit nöje i att läsa boken ”Swear Like a Trooper”, ett lexikon som samlar och förklarar den ordskatt som genom århundraden har hamrats fram i det militära. En på många sätt användbar bok. Det var också där jag i samband med debaclet i Australian Open fastnade för uppslagsordet Fuck-You Lizard. En sydostasiatisk ödla.

Såhär var det. Många av de amerikanska soldater som sändes till skogarna i Vietnam, på 1960-talet, välkomnades efter mörkrets inbrott av ett enerverande, tvåstavigt läte som visade sig komma från en stor, nattaktiv geckoödla. Ja, och eftersom soldater är soldater fick denna ödla strax det onomatopoetiska trivialnamnet Fuck-You Lizard. Ingen kunde som den säga rakt ut vad alla vietnameser tänkte.

Fredrik Sjöberg, biolog och författare

 
Litteratur

Göran Nilzén: Den besvärlige Gyllenkrok (Carlssons, 2017)

William L. Priest: Swear like a trooper (Rockbridge Publishing, 2000)