
OBS: Radioessän Dårskapens plats: Är poeterna vansinniga nog för oss alla?
Bristen på existentiell symmetri, den västerländska civilisationens akilleshäl
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Hur ska jag rädda mitt liv? frågade poeten. Genom att vara en dåre, svarade Gud.” – Länge stod detta fylleklotter att läsa med stora svarta bokstäver på en brandvägg i staden där jag växte upp. Länge tänkte jag också att det måste bära på någon form av högre sanning. Det tror jag inte längre. Det vill säga, idén är förstås lockande att i en galen värld måste dåren vara den ende som är klok. Men för det första: Gud står av allt att döma på ordningens sida, och skulle aldrig ge ett sådant svar. För det andra: OM Han ändå gjorde det, borde man just därför akta sig väldigt noga för att följa det. Och för det tredje: det är väl knappast sitt liv poeten tänker sig vilja rädda, utan sin konst. Det är faktiskt inte samma sak. Men det hindrar onekligen inte att världen fortfarande är galen.
Problemet är att dåren fortfarande heller inte är klok. På senmedeltidens målningar ser vi dårarna gå ombord på narrskeppet till ”Narragonien”, landet där galenskapen regerar. Man får tänka sig att sådana resor utövade en viss hemlig dragningskraft på folk; i stora delar av den kristna världen var det vid den här tiden en utbredd tradition att inför perioder av allmän återhållsamhet och botgöring tillåta korta utbrott av lössläppthet och otyglat vansinne. Under karnevalsfesterna, precis före fasteveckorna, ställdes samhällets strikta hierarkier på huvudet för en dag. Narren blev kung, korgossarna bytte plats med kyrkans högsta dignitärer. Både Bosch och Brueghel skildrar i stora, myllrande målningar vad som kallas ”striden mellan karneval och fasta”, ett slags allegoriska visioner av den kamp som försiggår i varje samhälle och inom varje själ, mellan kaos och ordning, frihet och försakelse. Hela det medeltida kyrkoåret var i själva verket perforerat av dessa otuktiga festligheter där världen och dess ordning vändes upp och ner.
Men alltså enbart för en dag. Morgonen efter återställdes den gudomliga ordningen, med alla dess påbud och förbud. Bara tanken att den på allvar skulle kunna rubbas utgjorde galenskapens själva definition. Festligheterna fyllde med andra ord en funktion som ventiler för oro och missnöje i det obevekliga sociala maskineriet; ett folk som just fått släppa sig löst i frosseri och leka kungar är i sitt bakrus inte så benäget att göra uppror. Samtidigt går det inte att komma ifrån att leken i det långa loppet sådde frön av allvar, att missnöjesventilerna också blev till fönster mot en annan, bättre värld. Narren som lät fursten höra sanningen behövde visserligen inte riskera huvudet: han var bara en dåre. Men den förbjudna, tysta misstanken att denna sanning var den verkliga, att dåren faktiskt hade rätt, lär ha varit långt mer utbredd än vad historien kan dokumentera.
Medeltidens dåre stod på så vis både utanför samhället och mitt i det. Som hemlig uppviglare – men för den dygdige borgaren också som ett ansikte att lätt förfärat spegla sig i, en figur vars bild kunde hållas upp som varning för att överskrida de sociala konventionerna, vända sig bort från Gud och samhälle. Michel Foucault ser i Vansinnets historia just denna senmedeltid som den period i Europa när galenskapen för sista gången intog en naturlig plats i det offentliga rummet – det vill säga innan den avskildes från det omgivande samhället, institutionaliserades och låstes in. I den moderna, rationella kultur som växte fram med renässansen och reformationen fanns inte längre någon plats för den sortens avvikelser. Ingen förståelse för hur det mörka kunde vara en förutsättning för det ljusa, hur det förvrängda och kaotiska balanserade och speglade normalitetens ordning.
Jag tänker mig att denna brist på vad vi skulle kunna kalla existentiell symmetri fortfarande är något av den västerländska civilisationens akilleshäl. Rädslan för att förlora förståndet, och dess tvillingskräck, rädslan för döden var säkerligen inte mindre bland människorna i den brutala senmedeltidens värld. Men de tvingades möta dem dagligen. Den moderna människan håller istället både vansinnet och döden på armlängds avstånd; det är bekvämt och praktiskt, men när vi sedan behöver konfrontera dem – och det gör vi, förr eller senare – kastas vi ut i okänd terräng. Det kan vara plågsamt, men också på något märkligt sätt befriande. Under min mors demens, månaderna innan hon dog, fick jag nästan varje gång jag kom och hälsade på uppleva hur hon misstog mig för någon annan, olika personer från ena gången till den andra, ofta till och med från stund till stund. Jag kunde vara min far, min morbror, kanske en granne eller någon sedan länge död bekant. Det var otäckt i början, men efter en tid vande jag mig. Slutade med mina rättelser och förklaringar, insåg att det nog bara var jag som behövde dem. Om jag nu ens gjorde det? Det fanns till slut något vilsamt i den där förvirringen. Att få låta allting bara vara.
Men det var också som om här fanns en hemlig dörr jag inte sett förut. I den moderna kulturen hanterar vi tillvarons mörka sidor enligt ett ideal vi ärvt från antikens stoiker: genom att förhålla oss oberörda. ”Hur barnslig och outvecklad är inte den som förundrar sig över något som sker här i världen!” skriver Marcus Aurelius i sina Självbetraktelser. Kanske det – men borde vi då inte hellre låta oss förbli barnsliga och outvecklade? Senmedeltidens lösa dårar och förryckta var en sorts gränsgestalter: enligt en utbredd folklig föreställning föddes de inte som andra ur en kvinnas livmoder, utan kläcktes ur ägg, fullt färdiga och fulländade i sin dårskap. Dårarna satt på nycklarna till en alternativ verklighet, där allting kunde vara precis tvärtom. Vem vet förresten: det kanske inte bara kunde. Utan faktiskt var det. För medeltidens människor, till vardags fjättrade av både andliga och furstliga övermakter, var det en ovärderlig, outsäglig möjlighet.
I vår värld finns som sagt inte längre plats för den sortens figurer. Precis som vi låst in och medicinerat dårarna har vi låst in – och medicinerat bort – alla föreställningar om en ”förryckt”, vill säga annorlunda värld. Vi utgår från att samhällsförändringar måste ske i vad vi antar vara förnuftiga former: inom ramarna för den parlamentariska demokratin, inom ramarna för marknadsekonomin och den regelbaserade världsordningen. Men om all förändring måste ske inom ramarna för den rådande ordningen, hur kan då själva ordningen någonsin förändras? Om det nu – som vi alltmer börjar misstänka – är denna ordning som är galen? Vem har vi nu, som manar fram den andra, osynliga världen?
Jo, förstås: vi har våra poeter. Våra konstnärer – kläckta ur dårskapens ägg, skilda från verklighetens folk av institutionernas murar. Tipset som poeten fick av Gud var kanske inte så dumt, trots allt. Ordningen måste bestå. Men det finns en utväg.
Dan Jönsson
författare och essäist
