Wittgensteinvariationer 2: Det irrationella döljer sig i kärnan av vårt förnuft

Sökandet efter den rena och eviga sanningen leder alltid in i dess motsats. Författaren Mattias Hagberg spårar det irrationellas roll i tänkandets historia med hjälp av bland annat Ludwig Wittgensteins Tractatus.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 7 maj 2020.

– Tanken är att göra ett kolossalt teaterstycke. Kompromisslöst och sant. [---] Ett teaterstycke som är stort, ärligt och svårt.

Orden tillhör dramatikern Caden Cotard, huvudpersonen i Charlie Kaufmans film ”Synecdoche, New York” från 2008. Med pengar från ett mycket fördelaktigt stipendium ska han skapa det totala konstverket, en teateruppsättning som är fullständigt realistisk och därmed rakt igenom sann. Han hyr en väldig hangar i teaterdistriktet i New York och påbörjar repetitionerna, men projektet förlorar alla proportioner (rimlighet). Det stora och kompromisslösa tar sig snabbt megalomaniska proportioner. Ett helt igenom realistiskt verk kräver nämligen inget mindre än att det är en exakt kopia av verkligheten. I hangaren påbörjar Caden Cotard bygget av en fullskalig reproduktion av kvarteren i New York där pjäsen ska utspela sig. Men han inser under arbetet att inte ens detta räcker. Sanningen fordrar att han bygger hela New York i naturlig storlek, ja, kanske hela världen.

Caden Cotards ambitioner rör sig obönhörligen mot det absurda – sanningen blir ett monster.

Charlie Kaufman anspelar så klart på Jorge Luis Borges klassiska kortnovell ”Om exakthet i vetenskapen”, om ett rike där kartritarna uppnått en sådan precision att deras kartor är lika stora som landet de avbildar.

I Lars Gustafssons roman ”En biodlares död” finns en science fictionhistoria med ett liknande motiv. På en avlägsen planet existerar en civilisation som befattar sig direkt med verkligheten utan några symboliska mellanled. Varelserna på planeten kan inte föreställa sig att ett tecken på ett papper eller ett ord kan föreställa något annat än sig självt. Ska de kommunicera måste de helt enkelt visa upp det som de menar. Vill de säga ”en varm sten” måste de plocka med sig en varm sten. Vill de berätta om ett särskilt äppelträd måste de visa upp just det äppelträdet.

I denna civilisation är lögnen omöjlig – men också all vettig kommunikation. ”Sanningens pris är högt”, konstaterar Lars Gustafsson kort.

Drömmen om sanningen – om ett rationellt och klart språk som klär av verkligheten – har länge funnits som en kraftig ström i det västerländska tänkandet, såväl inom konst som vetenskap. Men det helt rationella föder alltid sin motsats – det irrationella.

Det är denna födelse som Charlie Kaufman och Lars Gustafsson så övertygande gestaltar. Det vill säga, själva övergången från det förnuftiga och logiska till det orimliga och befängda, det där förloppet när logiken faller samman.

Det finns många liknande berättelser inom konsten och litteraturen, men frågan är om inte den starkaste ändå återfinns inom idéhistorien. I början av förra seklet satte sig österrikaren Ludwig Wittgenstein ner och påbörjade en brutal rensning av filosofin. Han ville bli av med allt gammalt och nå fram till ett rent och klart tänkande. Han tog avstamp i logiken och naturvetenskapen men landade till slut ändå i det mystiska. Hans ”Tractatus logico-philosophicus” är en tunn skrift med filosofiska postulat som slutar med en dunkel sats som blivit klassisk: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.”

Wittgensteins ”Tractatus” kan läsas som en slingrande resa mot intellektets mörka hjärta, mot den punkt där det outsägliga bryter in.

I boken ”Irrationality – A History of the Dark Side of Reason” formulerar idéhistorikern Justin Smith allt detta enkelt och elegant: ”Det är irrationellt att försöka eliminera det irrationella, såväl i samhället som i vårt personliga tänkande.”

Eller som litteraturvetaren Steven Connor uttrycker det i boken ”The Madness of Knowledge”: ”Kunskap är galenskap, eftersom vi aldrig kan veta vad det är vi inte vet.”

Nåväl, de här insikterna är inte särskilt nya; att sanningen är en sällsam gäst har länge varit en naturlig del av det intellektuella livet, åtminstone sedan Friedrich Nietzsche fattade pennan och började skriva ner sina tankar i slutet av artonhundratalet.

Ändå är det som att vi ständigt måste bli påminda om detta. Som om vårt samhälle, med sina gamla drömmar om det rationella, gång på gång faller tillbaka till idén om det sanna, eviga och äkta.

Steven Connor talar i ”The Madness of Knowledge” om en sorts patologisk kärlek till den absoluta kunskapen, till den där föreställningen om det sanna och rationella, som i förlängningen alltid bygger på språkets möjlighet att avbilda verkligheten så som den är. Han har till och med uppfunnit ett namn på denna patologi, på denna västerländska folksjukdom. Han kallar den för epistemofili, ungefär sjuklig kunskapskärlek.

Denna sjuka grasserar ofta inom konsten, med den återkommande vurmen för det autentiska. Och den infekterar gång på gång det politiska livet med föreställningen om att samhället går att styra rationellt, som en maskin. Det vill säga att politik inte handlar om att bryta olika intressen mot varandra och hitta kompromisser, utan om att komma fram till den rätta lösningen på byråkratiska problem.

Finns det då något botemedel mot denna sjuka?

Steven Connor knyter an till en pragmatisk tradition inom filosofin och lyfter fram fantasin, alltså vår mänskliga förmåga att skapa, leka och skämta, som en verksam medicin. Enligt honom är det bara med fantasins hjälp vi klarar av att tänka bortom de enkla dikotomierna, bortom begrepp som sant och falskt, rätt och fel, ont och gott, och istället premiera sådant som samtal och dialog. Det är i leken, humorn och i den gestaltande konsten och litteraturen som vi kan omfamna kunskapens begräsningar och inse att det irrationella alltid är en naturlig del av vår verklighet.

Eller, för att återvända till Wittgenstein och en tilltalande bild ur hans liv: I ett möte med den så kallade Wienkretsen och dess positivistiska filosofer i början av trettiotalet satte han sig med ryggen åt dem och avbröt deras diskussioner om logikens väg till sanningen genom att läst högt ur en av Knut Hamsuns romaner.

På ett ställe skriver Wittgenstein: ”Vi känner att till och med om alla vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret.”

Det är vackert och mättat. Wittgenstein rörde sig oundvikligen mot den gräns där hans intentioner blev obegripliga, där tanken och språket upplöstes och det irrationella började sippra in, där filosofin själv blev till poesi. Mot slutet av ”Tractatus” skriver han: ”Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…”.

Ja, kanske är det dit allt detta leder oss, till ett meningslöst struntprat, till ett dravel som är svammel, som är ett bladder och ett pladder. Kanske är det just här, i språkets övergång till nonsens, som vi når en insikt. Vem vet?

Gunnar Ekelöf har fångat detta på ett elegant sätt:

Det enda som finns

är någonting annat!

Det enda som finns

i detta som finns

är någonting annat!

Det enda som finns

i detta som finns

är det som i detta

är någonting annat!

Hos Ekelöf blir själva språket en lek.

Men, kanske är det ändå till slut katten i ”Alice i Underlandet” som uttryckt allt detta bäst:

– Här är vi galna allihop, sa katten, Jag är galen. Du är galen.

– Hur vet du att jag är galen, frågade Alice.

– Det måste du vara, sa katten. Annars hade du inte kommit hit.

Mattias Hagberg, författare