Kvinnliga slavägare och bilden av ondskan

Bara den som sitter i isoleringscell dygnet runt är helt förhindrad att göra ont. Lars Hermansson läser en bok om kvinnliga slavägare och efterlyser fler nyanser i vår berättelse om ondska.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna

Att ondskan är en man i en patriarkal världsordning ”comes as no surprise”, kunde man travestera den amerikanska konstnären Jenny Holzers patenterade truism ”Abuse of power comes as no surprise”. Men maktmissbruk är förstås inte uteslutande en manlig defekt. Det saknas inte grymma kvinnor i historien, från Herodias som krävde Johannes Döparens huvud på ett fat till den ökända tyska fångvaktaren i bland annat Bergen Belsen, Irma Grese, som gärna piskade ihjäl sina offer.

Jag ogillar verkligen kålsuparteorier som vill relativisera maktmissbruk genom att påtala att inte heller offret var en ängel. Men idealisering av utsatta grupper är lika illa. För att värna gruppens renhet väljer somliga att hymla med att en och annan medlem av den egna gruppen faktiskt inte är helt tadelfri. En strategi som poeten Athena Farrokhzad gav uttryck för i sin recension av den danske poeten Yahya Hassans debutdiktsamling i Aftonbladet när hajpen kring boken var som störst. Hassan beskriver i boken bland annat hur han och hans syskon misshandlas av deras far, som är muslim med ursprung i mellanöstern, en berättelse som Dansk Folkeparti säkert älskade menar Farrokhzad i sin recension. Och sammanfattar att det står var och en fritt att välja strategi, men att hon för sin del aldrig skulle skriva om, citat ”en förövare som ser ut som jag”, det vill säga är mörkhårig och skulle kunna ha sitt ursprung i mellanöstern, antar jag att hon menar. För inte var väl genus en parameter i sammanhanget? Jag tror Farrokhzad har rätt i att danska rasister gillade att Hassan skrev om sin våldsamme muslimske far, eftersom det bekräftade deras världsbild, men jag tvivlar på att boken värvade några nya rasister, jag tror inte bra poesi kan göra det, inte dålig poesi heller, såvida den inte förvandlas till statspropaganda. Däremot tror jag att den sorts strategispel Farrokhzad förordar göder de fördomar högerpopulismens framgångar vilar på. Jag vägrar sluta tro att alla tjänar på öppenhet i längden, och att folk faktiskt kan tänka själva.

Att vara ett subjekt, att ha, som det heter, agens, det vill säga makt att agera, inte bara reagera, måste även inkludera möjligheten att göra ont. Jag tänker på det när jag läser den amerikanska historikern Stephanie Jones-Rogers They were her property om kvinnliga slavägare i den amerikanska södern. I bokens inledning redogör hon för det fördomsfulla forskningsläget genom att berätta om ett resereportage från sydstaterna publicerat i New York Tribune 1859, där reportern James Redpath försöker förklara det starka stödet för slaveriet hos söderns vita kvinnor, med att de, bundna som de var vid hemmets härd, aldrig hade bevittnat slaveriets mer motbjudande drag, aldrig närvarat vid auktioner, inte sett hur svarta slavar piskades ute på bomullsfälten. Det är, menar Jones-Rogers, en patriarkal förminskning av kvinnor Redpath ägnar sig åt här, och som historiker, kvinnor som män, fört vidare ända till ända fram till idag, naturligtvis med undantag som Jones-Rogers redogör för. Genom att lyssna till slavarnas egna utsagor i det så kallade Federal Writers Project, före detta slavars berättelser nedskrivna mellan 1936 och 1938 på regeringen Roosevelts initiativ, snarare än till förhärskande föreställningar om kvinnors milda sinnelag, genom att studera lagstiftning och dokument, helt enkelt bedriva forskning, framkallar Jones Rogers en annan bild av den vita slavägande kvinnan i den amerikanska södern. En kvinna som själv håller i piskan, och som med beslutsamhet och sinne för business köper och säljer sin egendom på slavauktionerna. Detta hade bland annat, visar Jones-Rogers, att göra med arvslagstiftningen.

Enligt förstfödslorätten, som avskaffades i USA först på 1780-talet, kunde inte kvinnor ärva mark. Så för att inte göra dem helt lottlösa testamenterade föräldrarna ofta sina slavar till dem, eller ”skrev över dem på dem” som vi skulle säga idag, när de giftes bort. Jones-Rogers spårar i denna arvsordning en makt- och arbetsdelning. Männen hanterade marken och dess gröda, kvinnorna hemmet och slavarna. Tidigare forskning har uppmärksammat den avvikande kvinnan, änkan eller den ogifta slavägaren, men Jones-Rogers menar alltså att även gifta kvinnor hade agens när gällde slavhanteringen, många av dem var aktiva såväl i misshandeln som utfordringen av arbetskraften, naturligtvis olika mycket beroende på de unika omständigheterna. En speciell avdelning i maktutövningen var tituleringen av slavägarnas barn. Den slav som glömde att säga Master eller Missis före barnets egennamn straffades ofta hårt. Rebecca Jane Grant glömde en gång att titulera en fyraårig pojke ”Master Henry”, och piskades med en för ändamålet nyköpt piska och sattes sedan i stupstock där hennes matmor bröt flera av hennes ben. Säkert hörde just denna slavägare till de grymmare, men exemplen i boken är tillräckligt många för att eventuella fördomar om att kvinnor inte är förmögna till sadistiskt våld ska upplösas som troll i solsken.

Det går verkligen att diskutera begreppet agens, vem har det, och vem har det inte? Bara gud, om hen funnes, och kanske stormrika psykopater i laglösa länder, har väl absolut agens. Alla vi andra är bundna av någonting. Lagar, förordningar, normer, hänsynstaganden, det egna känslolivet. Men handlingsutrymmet, som kanske är ett bättre ord än agens, varierar förstås enormt. Bara den som sitter i isoleringscell dygnet runt är helt förhindrad att göra ont. Vilket bland andra den italienska författaren Primo Levi vittnat om i sin självbiografiska skildring från utrotningslägret i Auschwitz, "Om detta är en människa" – även i Auschwitz fanns fångar som brast i solidaritet med sina olycksbröder och – systrar, och skodde sig på det som fanns att sko sig på. Är Jones-Rogers studie av kvinnliga slavägare i den amerikanska södern kontraproduktiv för den feministiska kampen? Behöver vi inte veta att även kvinnor kan vara förövare? Jag tror det är precis det vi behöver. Nyansering, gråskalor, motsatsen till demonisering och den lynchjustis som ibland följer i dennas spår. Makt, våld och ondska är inte utbytbara begrepp. Men våld är maktutövning, ondska (om begreppet ens är användbart) förutsätter något slags våld, om inte annat psykiskt sådant. Makt missbrukas dagligen och stundligen, av män såväl som kvinnor. Men just sexualiseringen av offret är kanske ändå en specifikt manlig defekt. I alla fall lyser sexuellt våld med sin frånvaro i Jones Rogers exempelkatalog. Fast kanske var 1930-talet, då merparten av Jones Rogers material samlades in, inte moget för den sortens berättelser.

Lars Hermansson, författare och kritiker