Att dikta på Shakespeare och andra sätt att vara originell

Den amerikanska poeten och konstnären Jen Bervin har gjort nya dikter "ovanpå" Shakespeares sonetter. Lars Hermansson läser hennes stympade sonetter och funderar över originalitetens betydelse idag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag knappar in några ord på datorn: ”Det är naturligt slem på spikhuvudet.” Varför skrev jag så? Vad då slem på spikhuvudet? Jag stirrar på orden. Orden stirrar tillbaka med sina svarta pixlar. Var det ens jag som skrev det där? Det kändes som det bara kom. Men varifrån? Från bakhuvudet? Själens dunkla natt? Slem på ett spikhuvud: hade jag inte något slags tanke innan orden kom? Någon idé eller föreställning? Något som orden skulle uttrycka? Eller var det bara tomt och så plötsligt, som en blixt: ”Det är naturligt slem på spikhuvudet”?

när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre

Föreställningen om att skapa något nytt har alltid funnits men var länge något som bara gudar kunde. Alla kulturer har en skapelseberättelse som redogör för gudarnas kreativitet. Hur världen uppstod när ingenting blev någonting. De människor som gudarna så småningom skapade kunde bara tillverka sådant som gudarna redan tänkt ut. Det fanns en förlaga, en idé. Den här strukturella hierarkin tycks finnas i de flesta mytologier och skapelseberättelser, självfallet med stora variationer. I västvärlden är den kanske tydligast formulerad, eller i alla fall mest bekant, genom Platons tankar om formerna, det som tidigare kallades idéläran. Det där att till exempel ordet stol är en avbild av den fysiska stolen som in sin tur är en avbild av stolens eviga form, som är av något slags gudomligt ursprung, om än inte skapad av Zeus själv eller någon annan av gudarna på Olympen. Att skapa nytt i världen är vid den här tiden inte människans uppgift. ”Den orörde röraren” kallade Aristoteles den som en gång satte igång hela maskineriet. Med nyplatonism och kristendom flyttade denne förste, orörde rörare eller ”primus motor” allt längre upp i de himmelska sfärerna. Filosofer, vetenskapsmän och konstnärer av alla de slag hade till uppgift att uttolka och förstå den gudomliga planen som var fastslagen en gång för alla. Somliga gjorde det bättre än andra, de blev kallade mästare. Hade en konstnär svårt att själv få syn på den eviga förlagan kunde han åtminstone kopiera mästaren.

 Det vi läser är alltså stympade sonetter.

Idén om eviga former av gudomligt ursprung och mästare att förhålla sig till fick i västvärlden en kraftig törn i och med upplysningen som ledde fram till guds förmodade död i slutet av 1800-talet. Men den lyckades överleva genom att sätta det skapande geniets originalitet och autenticitet i guds ställe, det hierarkiska förhållandet gällde nu mellan mer eller mindre originella skapande genier, tills det började gå inflation i originalitet – när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre. Originell blev man istället genom att avsäga sig originalitet och skaparkraft, och återigen börja förhålla sig till och bearbeta någon annans material, en mästares kanske eller en simpel hantverkares, som när Marcel Duchamp hittade en pissoar som han lyfte ur dess sammanhang, signerade med pseudonymen R. Mutt och försökte få utställd som konstverk på de Oberoendes Salong i New York 1917. Ett koncept som har visat sig livskraftigt ända in i våra dagar, om än kanske inte särskilt originellt längre.

Vad är originellt idag? Är originalitet ens relevant? Frågorna uppstår när jag läser den amerikanska konstnären och poeten Jen Bervins bok "Nät". Bervin skapar nya dikter utifrån ett urval av Shakespeares sonetter – eller om man så vill: översättaren Niclas Nilsson skapar nya dikter utifrån Eva Ströms översättning av detta urval sonetter. Shakespeares ord är tryckta i grått, och några få av Bervin och Nilsson utvalda ord ur varje sonett tryckta i svart, så att en ny dikt uppstår ovanpå eller inne i Shakespeares förlaga. En finess i Bervins originaltitel ”Nets” som går förlorad i översättning är att den går att läsa som andra halvan av ordet ”sonnets”. Det vi läser är alltså stympade sonetter.

Och det går att tänka på boken i termer av våld och exploatering. Bervin utnyttjar de världskända dikterna för att få uppmärksamhet. Hennes svarta ord syns omedelbart när du slår upp en boksida, Shakespeares ljust grå är knappt synliga, som vore de på väg att blekna bort. Bervins dikter lägger sig på eller över förlagan. Det är också hennes namn som står tryckt på boken. Hon stjäl showen kan man tycka. Å andra sidan finns ju Shakespeares sonetter där att läsa i sin helhet för den som skärper blicken, och Bervins dikter är också så korta, oftast inte längre än sju, åtta ord, att de efter en stunds läsning upplevs som ofullständiga utan förlagan. Det är alltså inte fråga något fadermord här. Bervin vare sig haussar eller baissar sin mer berömda kollega. Hon förhåller sig. På olika sätt i olika dikter. I fallet med Shakespeares kanske mest älskade sonett, nummer 18, vars första rad på engelska lyder ”Shall I compare thee to a summers day”, och i Eva Ströms svenska översättning ”Ska jag dig likna vid en sommardag” är Bervins sex ord långa kommentar, ja kommentar är nog rätt ord här, ganska syrlig. Förlagans kaxiga hymn där författaren prisar sin älskades skönhet, men än mer sin egen hantverksskicklighet, eftersom diktens skönhet till skillnad från kärleksobjektets, är evig, kokar Bervin ned till den lakoniska utsagan: ”Du är skymd av vissna ögon”

Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten

Konceptuell poesi och konst riskerar ibland att hamna i ett osunt maktförhållande till sin förlaga. Shakespeares sonetter kan kanske klara av en del omild behandling, vanskligare är det när materialet till exempel består av dokument över mänsklig grymhet. Som när den amerikanska poeten och juristen Charles Reznikoff i boken "Förintelsen" från 1976 bearbetade protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna till ett slags konceptuell vittnespoesi. De flesta är eniga om att resultatet inte på något sätt var stötande, tvärtom. Däremot väckte det ramaskri i den amerikanska litterära offentligheten när poeten Kenneth Goldsmith en kväll på Brown University läste upp obduktionsprotokollet efter den mördade Michael Brown som poesi. Brown var en artonårig svart amerikan, som obeväpnad sköts till döds av en vit polisman i Ferguson, Missouri, i november 2014. Även Kenneth Goldsmith är vit. Och det var framför allt det som gjorde folk upprörda.

Jag tänker att det inte hade hjälpt om Goldsmith varit svart eller latino som en del menade. Idén är helt enkelt inte tillräckligt bra, den är plump, okänslig. Om den är originell eller inte är liksom ovidkommande. Den stora skillnaden mellan Reznikoffs och Goldsmiths verk är ju att det bakom Reznikoffs ligger ett minutiöst redigeringsarbete, medan Goldsmith helt litar på sin idé. Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten, i byggstenarna snarare än i strukturen. Jag menar hur många riktigt originella litterära idéer kläcks det på ett århundrade? Någon säger: ”Jag ska skriva en tjock roman om en tjej som vägrar gå upp ur sängen” Någon annan säger: ”Jag ska skriva en diktsamling som samplar material från ballistiska undersökningar.” Ja ja, gör det. Resultatet kan säkert bli originellt, om ni jobbar lite.

Lars Hermansson, författare och kritiker
Litteratur

Jen Bervin: Nät. Översättning Niclas Nilsson, utifrån Eva Ströms Shakespearetolkning. Rámus förlag, 2018.