Från hashtagg till haveri: Mediemyten om metoo

Medierna var en viktig del i spridningen av metoo, men de bär också ett stort ansvar för dess innebörd glömdes bort. Malin Krutmeijer ser bilden av en rörelse äntligen börja klarna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ursprungligen publicerad 2024-05-23.

Det känns på något sätt länge sedan metoorörelsen drog in över världen. Den tog som bekant fart hösten 2017 och var det riktigt stora genombrottet för så kallad hashtaggfeminism. På sociala medier svarade kvinna efter kvinna ”jag också” på frågan om de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp.

Medierna hade en stor roll i den storm som blåste upp, men de hade svårt att navigera i den. Efter att den bedarrat var det något som gnagde i mig, som hade med just medierna och metoo-rörelsen att göra.

Då menar jag inte de långa och många artiklarna med namngivningar av mer eller mindre kända män som blivit anklagade för sexuella övergrepp. Det var mer en känsla av en nyckfullt krängande skuta som först rusade ut på öppet hav – och sedan tvärvände tillbaka till mediehusens egen hamn. Efter det skrev och pratade journalister och krönikörer som om hela metoo-rörelsen hade ägt rum i den mediala hamnen. Och där hade den havererat fullständigt.

I den bilden fattas det viktiga bitar. Just i Sverige utvecklades rörelsen annorlunda jämfört med andra länder. Här gick yrkesgrupper samman mot sexism och misogyni på arbetsplatserna. Över hundratusen människor, en majoritet kvinnor, skrev under omkring sjuttiofem yrkesupprop.
Några år senare var denna unika inramning av rörelsen mer eller mindre borta ur offentligheten, och en annan bild av metoo dominerade i medierna, där rörelsen hade spårat ur och bara kommit att handla om uthängningar av män med namn och allt. 2020 förklarade till exempel Aftonbladets Åsa Linderborg i en intervju att ”metoo i Sverige kom att handla om enskilda människor mycket mer än om strukturer och makthierarkier”, eftersom ”medierna publicerade en massa namn som inte skulle publicerats”. Cissi Wallin, var en av de första att anklaga en namngiven person inför tusentals följare, när hon blev åtalad och fälld för förtal pratades det om en backlash för hela metoo. Lina Makboul från SVT:s Uppdrag granskning skrev en bok om mediehysteri och sina fruktansvärda erfarenheter från metoo-tiden. I krönikor har det ofta uttryckts att jo, metoo var viktigt, men det gick för långt.

Att just journalister fått en dålig eftersmak av allt som hände är inte så konstigt. Medier fälldes på löpande band i Pressens opinionsnämnd för uthängningar och andra övertramp. Men betyder det verkligen att metoo var ett allmänt haveri?

Nej, är det korta svaret. När forskare från olika discipliner analyserar metoo-rörelsen i antologin ”Maktordningar och motstånd” blir bilden en annan. Malin Sveningsson, Hillevi Ganetz och Karin Hansson har studerat svenska tidningars rapportering, och konstaterar att namngivningar och uthängningar av enskilda förövare inte alls var så dominerande. Det var i själva verket rätt få som namngavs i Sverige, ett femtontal personer får jag det till.

Forskarna har titttat på de första två månadernas rapportering, och där syns något helt annat än ett fokus på enskilda män som betett sig illa. Sexuella trakasserier och övergrepp ramades omedelbart in som ett politiskt problem. Det handlade inte om privata erfarenheter i relationer mellan enskilda individer. Journalisterna såg en struktur i yrkesuppropen och i löpelden av vittnesmål i sociala medier. Och när de pekade ut vem som bar ansvaret kom samhället, arbetsgivaren och män i den ordningen.

Uppropen, med sina fyndiga namn som läkarnas #utantystnadsplikt, byggbranschens #sistaspikenikistan och restaurangbranschens #vikokaröver, samlade över hundratusen underskrifter. De betonade rättvisa och arbetsmiljö snarare än feminism, och skrev på så vis in sig i en stark politisk tradition. Yrkesidentitet, inte kön, kom i förgrunden och det höjde rörelsens status. Att som uppropen betona ”jämlikhet, demokrati och rättvisa för alla” är rentav, menar forskarna, en del av vad de kallar ”den svenska nationella självbilden”.

Allt det här stämmer ju inte alls med den bild av metoo-rörelsen som senare har reflekterats i medierna. När jag läser forskarantologin framstår det som pinsamt inkrökt hur fixerade många journalister är vid sin egen bransch. Visst, massmedierna var helt klart centrala för metoo-rörelsens genomslag. Över 77 000 artiklar på temat publicerades 2017 och 2018. Men artiklarna VAR inte metoo, vilket alltför många verkar ha fått för sig.

Antologin ger också ett nytt perspektiv på en annan sak som gnagt i mig, nämligen hur medierna i sin bevakning av olika metoo-fall verkade famla efter något slags rättesnöre. Ord stod hela tiden mot ord, och man försökte lösa sanningsproblemet med att låta båda sidor komma till tals. Det liknade ändå mest två partsinlagor, där den ena talade som en röst ur en social rättviserörelse och den andra som en anklagad individ.

Tidningsartiklar och andra medieinslag kom att hemfalla till ett juridiskt färgat språkbruk. Hade fallet polisanmälts? Hade det gått till åtal? Domstolarna framställdes som den högsta sanningsinstansen. Om förövaren blev dömd i domstol hade offret talat sanning, annars inte.

Nu är det ju inte så rätten fungerar. Ta förtalsmål till exempel. De negativa uppgifter som spridits om en människa kan mycket väl vara sanna, men ändå utgöra förtal. Domstolen bedömer om det varit försvarligt att sprida uppgifterna, och skadan detta åsamkat den förtalades anseende. När det gäller sexualbrott så kan de ha skett även om bevisföringen inte håller hela vägen.

Sedan finns hela idén om att det är just genom det juridiska systemet som den som blivit utsatt för sexuella övergrepp kan nå rättvisa. Det tar man gärna för självklart, men som juristerna Ulrika Andersson och Linnea Wegerstad  påminner om så visade ju metoo-rörelsen och uppropen i sig på dimensioner av övergrepp som lagstiftningen inte rått på. Då är det inte så enkelt som att allt blir bra om alla som sextrakasserats på arbetsplatsen eller utsatts för övergrepp får förövarna dömda i domstol. Det duger inte med enbart individuella lösningar på breda samhällsproblem.

Och det kanske heller inte alltid är nödvändigt med en dom för att den utsatta ska känna sig återupprättad. Forskarna använder begreppet ”kalejdoskopisk rättvisa” för att skildra detta. Det innefattar sådant som att brottsoffret fått göra sin röst hörd och behandlats med värdighet. Fallet kan också ha fått en politisk mening, lett till debatt eller förebyggande åtgärder från samhällets sida. Om fallet är en del av metoo-rörelsen kan det också handla om att brottsoffret upplever samhörighet, oavsett utfallet i domstolen.

För mig börjar bilden av metoo, medierna och rättvisan faktiskt klarna lite grand. Det gick vilt till när allt blossade upp, det gick så fort och den mediala uppmärksamheten var så massiv. Men det var något viktigt som tog form, en social rättviserörelse vars arbete inte är slutfört – och vars betydelse aldrig kan definieras av mediernas övertramp när de bevakade den.

Malin Krutmeijer
kulturjournalist

Litteratur

Hillevi Ganetz, Karin Hansson och Malin Sveningsson (red). Maktordningar och motstånd –forskarperspektiv på #metoo i Sverige. Nordic Academic Press, 2022.