Gårdens liv och död: Vad är rätt åt djuren?

Ska människan skydda bytesdjur och mata tigrar med vegbiffar? Ann-Helen Meyer von Bremen söker balansen mellan djurens rätt och fel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje vår fylls stallet och kohagen av nya liv. Då föder våra fem kor sina kalvar. Det är intensiva veckor med vaknätter, stark glädje och ibland dramatik när anknytningen mellan ko och kalv inte fungerar direkt. Om något går fel, finns döden där alldeles runt hörnet. Går allt bra, får döden vänta till hösten. Då ska ungefär lika många liv som har fötts på våren, avslutas.

Att driva ett lantbruk är en mycket handfast lektion i planetens gränser. Det finns en gräns för hur många mular som vår gård kan mätta. De växande gräsen och örterna ska inte bara räcka för sommarens betande, utan även som vinterns hö. Platsen har sina begränsningar, precis som det finns gränser för hur mycket mineraler, timmer, bränsle, olja och allt annat som vi människor kan plocka ut, utan att det inkräktar på övriga liv och på framtiden. Ändå lever vi i den här delen av världen som om allt vore gränslöst.

Lika glädjefyllt som det är när kalvarna föds, lika tungt är det att senare skicka dem till slakt. Jag försöker rättfärdiga mitt dödande med att djuren har haft rika liv medan de levde. Men hur är det med kalvarna, där några av dem bara hann leva dryga halvåret? Finns det något försvar för det? Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skulle med stor säkerhet säga ett bestämt nej. Hon hör visserligen inte till det mest radikala lägret av djurrättsförespråkare som anser att alla former av djurhållande är slaveri. Tvärtom anser hon att tamdjuren bara frodas i ett partnerskap med människor, men det förutsätter att djuren inte behandlas som egendom utan som ”aktiva beroende medborgare, med sina egna liv att leva”, som hon skriver i sin bok Rättvisa åt djuren, där hon vänder och vrider på människans förhållande till andra arter. Martha Nussbaum kan då tänka sig sällskapsdjur och till och med vissa lantbruksdjur, där människan får ta en del av deras mjölk och ägg. Däremot är hon i princip emot allt dödande av djur, framför allt av unga djur, som mina kalvar, därför att de då inte får ”blomstra” och utvecklas till sin fulla potential, vilket hon anser är vad djuren själva strävar efter.

Jag förstår precis vad hon menar, för jag har flera gånger sett den stora utvecklingen från tillvaron som bekymmerslös och lekande kalv i kalvflocken, följd av perioden som hunsad kviga som tvingas inordna sig i den stenhårda hierarkin, förvirringen och sedan den omvälvande upplevelsen när första kalven kommer och så efter ett antal år, äntligen hitta sin plats och sin roll i flocken. Så varför valde jag i år att skicka tre av kalvarna på slakt och inte den trettonåriga gammelkossan Borta? Av rent egoistiska skäl. Borta är en av våra allra första kor och dessutom en stor personlighet. Kalvar må vara gulliga, men deras persona utvecklas först efter ett antal år. Och här är jag helt enig med Nussbaum när hon menar att våra mänskliga liv blir så mycket fattigare utan djuren och att vi därför bör förändra våra liv så att vi i större utsträckning kan leva i samklang med djuren. Inte bara för deras skull utan för vår egen. Alla som delat sin tillvaro med minsta guppy eller hamster vet vad hon pratar om.

Men det handlar inte bara om att jag har lärt känna Borta på ett djupare plan än hennes senaste kalv Brorsan. Precis som den svenske filosofen Pär Segerdahl resonerar har vi tillsammans med Borta och de andra vuxna korna, utvecklat en gårdskultur. Vi har lärt av varandra. Det går att forma en kultur tillsammans även om man tillhör olika kön, ålder, klass eller som i det här fallet, arter. Som äldsta ko är Borta viktig för den kulturen. Och det är därför som hon fortfarande lever.

Jag är inte ensam om att försöka rättfärdiga mitt dödande och kanske blir dilemmat tydligast vid måltiden.  Vissa drar gränsen vid en human djuruppfödning, andra äter bara ”djur som fått leva fritt” eller som ”inte har ögon”. En del blir veganer, andra blir utövare av den indiska religionen jainism och undviker då vegetabilier som kan innehålla insekter eller växer under jord, allt för att undvika att döda djur.

Martha Nussbaum drar gränsen vid fisk. Hon anser att fisk, insekter, svampdjur och möjligen även kräftdjur, inte är lika medvetna som andra djur och därmed inte strävar efter att få utvecklas. Får en fisk leva ett bra fiskliv, så lider den inte av en smärtfri död. Jag tycker inte att hennes resonemang håller. Vi har under lång tid lärt oss att djur inte alls är de själlösa automater som Descartes en gång ansåg, utan tvärtom är betydligt mer komplexa varelser som gör det oförsvarbart att behandla dem så illa som exempelvis dagens djurfabriker faktiskt gör. Och numera vet vi också att detta även gäller fiskar. Forskning visar att fiskar har minne, känslor, kan skapa relationer både med den egna och andra arter och anstränger sig för att undvika faror. Vissa av dem kan till och med förändra sitt utseende för att undvika att bli uppätna av andra, större fiskar, som rudor som blir betydligt högre om det finns gäddor i sjön. Nog verkar fiskar ha en stark strävan att fortsätta leva.

Snarare tycker jag nog att Martha Nussbaum, precis som jag själv, ägnar sig åt att försvara sitt dödande.  Uppfriskande nog så hycklar hon inte, hon vill äta fisk, till och med säger att hon behöver äta fisk för att må bra. Däremot verkar hon blunda för det faktum att hennes strävan efter en smärtfri fiskdöd, utan krok eller nät, innebär att fisken odlas i en nätkasse i havet eller inomhus i en plastbalja. För någon som bryr sig om hur djuren lever är det svårt att förstå hur man kan acceptera dessa oerhört torftiga djurmiljöer, inte minst när det gäller rovfiskar som lax, som vandrar långa sträckor i frihet.

Nussbaum har dock stora problem med det vilda livet. Hon tycker det är en fruktansvärd tillvaro för djur, framför allt för bytesdjuren. Hon vill att människan går in och reglerar de vilda djurpopulationerna med hjälp av preventivmedel och utfodrar rovdjuren med labbodlat kött, vegetabiliska proteiner, ja till och med humant dödade djur är bättre än att vargen själv jagar sin hare. Människan som något slags ställföreträdande rovdjur, eller kanske snarare, den mänskliga ingenjören som styr upp även de sista fläckarna av vilt liv.  

Det är inte bara vår matproduktion som sker på andra varelsers bekostnad, utan även när vi bygger, borrar, gräver, hugger, avverkar och dämmer. Hela vår existens sker på bekostnad av andras liv. Precis som det finns gränser för hur många kor, kalvar och människor som kan födas på ett stycke mark, så finns det gränser för hur många gruvor, vattenkraftverk, vägar och köplador vi kan anlägga. Vore det inte bättre om vi tämjde vårt eget gränslösa begär, snarare än att försöka omskola vargarna till vegetarianer?

Ann-Helen Meyer von Bremen
journalist, författare och deltidsbonde

Litteratur

Martha C. Nussbaum: Rättvisa åt djuren – vårt gemensamma ansvar. Översättare: Anders Hansson. Fri Tanke, 2024.