Gå till bokhyllan för att öva dig i olydnad

Makten är rädd för läsning, det gäller i de klassiska dystopierna såväl som i verklighetens diktaturer. Jimmy Vulovic funderar över vari faran ligger.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Johns mor dör. Han gråter vid sjukhussängen. Några barn är på sjukhuset för att vänja sig vid döden. De förundras över hans beteende, som om döden vore hemsk, som om någon enskild människa skulle kunna betyda så mycket att den kan sörjas. Otroligt. Scenen finns i Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932 och är viktig för att förstå romanen. Sorg och alla andra former av olycka har nämligen avskaffats i Världsstaten. Ingen är ledsen där. Det finns heller ingen ensamhet. Staten härskar med en kollektivistisk paroll som säger att alla tillhör alla andra i samhället. Ingen är speciell, alla är utbytbara. Ändå tycks alla så ensamma som en människa någonsin kan bli. Det är ur en förening mellan masskonsumtionssamhället och ett trygghets- och lyckoberoende tyranniet föds. I denna roman, liksom i flera av de klassiska nittonhundratalsdystopierna, varnas vi högljutt för statsmonstret som växer sig starkt då individens naturliga mänskliga relationer till andra och till sig själv dör.

John sörjer. En sörjande människas blick är avslöjande, vittnar om brustna band som en gång var ett liv. Med sorgens påminnelse om slutet ställs livet på sin spets. Därför är den avskaffad i Världsstaten. Genom Johns blick ser vi även hur fri- och rättigheter vi idag tar för givna har gått förlorade, att de bytts bort mot en trygg kugghjulstillvaro och snäv konsumtionslycka. Är du ledsen, ta dig då en tablett. Piller finns det gott om. Känner du obehag, köp dig då något nytt eller byt sexpartner. Du får ligga precis hur mycket du vill bara det inte blir barn, för barn görs inte på det gamla sättet längre. Reproduktionen är strikt reglerad. Det finns inga familjer och ord som kärlek, mamma och pappa är skamliga. Staten lämnar inget åt slumpen, eller åt Gud eller åt naturen eller något sådant eftersom det ju kan bli fel då. Med biologisk ingenjörskonst produceras i stället framtida generationer på löpande band i barnfabriker, bokstavligt talat. Så att alla glatt intar sin plats i samhället. Eliten framställs för att bli lycklig i sin roll. Därunder produceras olika grader av tjänarklasser som är lika tillfreds med sin lott i hierarkin. Inget får rubba samhällsordningen.

Men John bryter mönstret. Han älskar ju sin mamma. Och han sörjer henne. Tidigare bodde de utanför själva Världsstaten, i ett reservat för ursprungsbefolkningen. Där lever människor som förr, med kärlek, familj, Gud, sorg och inte minst litteratur. Johns främlingsblick, som ju även är läsarens, kan därför se massmarknadskollektivismens falska lycka. Dessutom avgudar han William Shakespeare och kan inte förstå varför staten har förbjudit den sortens litteratur. Men vi, vi som för en stund ser med hans ögon, vet såklart vad det handlar om. För vi vet att sådan litteratur, det vill säga individens möjliga samtal med sig själv, med själen, alltid är förbjuden i dystopier. Och efter moderns död, då Shakespeares ord om en skön ny värld ekar mörkt ironiskt inom John, åskådliggörs också varför den förbjuds. För när han stormar ut ur sjukhuset växer orden till ett upprorsförsök, till en vilja att få väcka den nya världens levande konsumtionsdöda till liv, till ett levande fritt liv bortom ytlig lycka. Givetvis misslyckas han. Romanen är trots allt en dystopi, inte en utopi.

Franz Kafka skrev en gång till sin vän Oskar Pollak att en bok måste vara yxan för det frusna havet inom oss. Läser vi romaner som Du sköna nya värld i skenet av hans ord lär de oss att Makten alltid fruktar sprickor i den spegelblanka tunna isen under dess fötter. Och därför gör den allt för att förhindra yxan, höjd och redo att när som helst hugga till. Det som förenar flera av de idag klassiska dystopierna är att invånarnas liv bara fyller en enda funktion, att alltid tjäna staten, aldrig någonsin sig själva eller medmänniskorna. Vi ser det hos Aldous Huxley. Men vi ser det även i föregångaren Jevgenij Zamjatins roman Vi samt i Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984. Fast i Ray Bradburys Fahrenheit 451 från 1953 framträder det väl allra tydligast i relation just till litteratur. Där bränns nämligen böcker för att de orsakar splittring, krossar isen, i både individen och samhället. Romanens huvudperson Guy Montag är brandman i ett framtida USA där brandmän för trygghetens och stabilitetens skull bränner böcker i stället för att släcka bränder.

I dystopier har alltså Makten insett att skönlitteratur minst lika tydligt som sorg kan spegla vad det är att vara en människa bland andra människor, kan ge en bild som ärligt visar den vackra och smärtsamt sorgliga terräng vi har att leva i. Och den som läser bilden är mindre benägen att kasta bort sin utmätta tid på att lyda. Likt John står heller inte Guy Montag i Fahrenheit 451 ut i det frusna havet längre. Han uthärdar inte de blanka tv-skärmarnas ständiga beroendeframkallande underhållning, pallar inte längre med det gapskrattets tyranni han lever i. I stället söker han liksom John tröst i böcker, vilka han i hemlighet och av för honom själv oklar anledning har räddat undan lågorna. Men han förstår dem inte, förstår bara, eller rättare sagt hoppas, att det i de förbjudna böckerna finns något som kan rädda honom. Guy Montag söker desperat en yxa för att få kontakt med sitt inre hemliga liv. Därför letar han med fara för sin egen säkerhet upp Faber, en gammal professor i engelska som lär honom att litteraturen kan sy ihop ”universums tygbitar till en klädnad” åt oss.

Mellan liv och litteratur finns ett starkt band, menar Faber, åtminstone mellan livet och bra litteratur. I den ser och förstår vi allt skönt och allt smärtsamt som livet för med sig. Faber förklarar att bra författare genom orden kan nå fram till livet självt. De medelmåttiga snuddar bara flyktigt vid det medan de dåliga våldför sig på livet för att sedan slänga det på sophögen. Professorn sammanfattar en humanistisk grundsyn. Hans ord slår en bro från den tidige renässanshumanistpoeten Francesco Petrarcas Secretum meum, ett 1300-talsargument för den själsdiskuterande läsningens väg, till det sökande som den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom så ofta betonade som läsningens mål och mening. Den goda litteraturen visar oss slutet och därmed också oss själva. I boken Hur läsa & varför från år 2000 skriver Harold Bloom (skriver) att skönlitterärt läsande är ”att förbereda oss själva på förändring och förvandling, och den yttersta förvandlingen delar vi alla”. Det är döden och sorgen han talar om och det står var och en fritt, oavsett klass- och kulturursprung, att ur bokhyllan ta fram någon av de kartor som varje dystopisk makt inte vill att vi ska se, kartor där bilden av oss själva tecknas och vår olydnad föds.

Jimmy Vulovic, litteraturforskare och författare

Litteratur

Ray Bradbury: Fahrenheit 451. Översättning: Siv Nordin. Modernista, 2018.

Aldous Huxley: Du sköna nya värld. Översättning: Greta Tiselius. Lind & co, 2000.